Vem tänder stjärnorna-bloggen

Bön som förvandlar!

2012-01-29T22:01:00.003+01:00

Som kristen tror jag på bön. Inte på en ritual, inte på en metod eller en självterapi. Utan på den Gud som människan söker och alltid har sökt kontakt med. Och bönen är den mest grundläggande kontakten vi har med den Gud som skapat oss och vill en nära och levande relation. Därför tror jag också att bönen kan förvandla både oss själva och världen omkring oss.

Bön är inte - som trons kritiker gärna vill framställa det som - något slags önskelista till en låtsad kosmisk jultomte. Bönen är en kärleksfull intimitet med vår Skapare, en gemenskap med Honom som vi inte kan se med våra fysiska ögon, men som ändå finns så nära som vi låter honom vara. Utan bön klarar jag mig inte, för jag är en människa. Och vi klarar oss i längden inte utan relation.

Idag är jag väldigt glad över att vår församling Kungsportskyrkan i Huskvarna har haft vår årliga visionsgudstjänst där vi har sjösatt årets tema, som kort och gott lyder: bön. Vår pastor Hans hade en väldigt inspirerande predikan idag om detta tema. Jag vill rekommendera både troende och tvivlare att ta del av den via länken ovan, inte minst för det fantastiska exemplet på den amerikanske mannen som ingick ett vad med en kompis där han lovade att be ett halvår för landet Kenya. Om inget hände så skulle den gamblande bedjaren vinna 500 dollar. Det blev inget bra vad för mannen. Men det blev rätt bra för rätt många andra... Lyssna så får du höra!

Idag ramlade det för övrigt in ett mejl i lådan med en bifogad fil med namnet "slutkorr". Jag tror det kan bli något riktigt spännande här framöver. Mer info utlovas inom inte allt för avlägsen framtid!

Att lära av Stefan Borsch

2012-01-23T09:16:00.003+01:00

Arbetsdagen börjar med att jag överraskar mig själv av att bli fascinerad av den gamle dansbandsgiganten Stefan Borsch. Ja, inte själva musiken då. Hans största hit bjuder på ett av de mer gräsliga nödrimmen ur katalogen: "Vid en liten fiskehamn fanns en liten restaurang." Och det ska alltså vara det bästa han producerat...

Nej, jag läser i tidningen en intervjuartikel i samband med hans 65-årsdag som berättar en annan livsväg än jag kände till. Annars har ju artister en förmåga att liksom helt falla ur det kollektiva medvetandet den dag de försvinner från teve och kolorerad veckopress. Det gjorde lite ont i hjärtat att se den duglige och erfarne artisten Pablo Cepeda krypa ner till auditionnivå och försöka hitta en ny karriäringång i TV4:s talangprogram The Voice. 35 år och redan förbrukad, befarade man att han kände. Men det finns en annan livsväg som kan vara så mycket värdefullare än att stå på scen och synas i teve.

Det visar sig att Stefan Borsch hoppade av artistkarriären för att istället jobba som fritidsledare och kurator och hjälpa människor i vardagen, hellre än att leverera klyschor som smörsångare (ja, han formulerade sig inte riktigt så i intervjun, men ni förstår...).

Han medger att turnévägarna lockar när vårarna börjar spricka upp, men han ångrar ändå inte på något sätt sitt vägval. Saxat ur intervjun:
"Framgång ger förstås pengar och bekräftelse som i sig kan fungera som drivkraft ett tag.
- Men sedan måste man vara realist och fråga sig, vad fanns det mer?"

Tänkvärt.

Finns det någon sans i SANS?

2012-01-21T23:22:00.002+01:00

Jag har skumläst igenom nya numret av tidskriften SANS, som just kommit med årets första utgåva. Det hade varit mycket enklare att ge sig på tidningens sekulärhumanistiska förkunnelse om själva förpackningen varit usel och ge ett ett ovederhäftigt intryck. Nu är så inte fallet; SANS är en synnerligen välgjord produkt både layoutmässigt och redaktionellt.

Men det är klart, även en aldrig så välgjord tidskrift bygger på att även själva textinnehållet är av god kvalitet. Jag ser framför allt tre områden där det aktuella numret drar iväg i en osaklig riktning. Först har vi Bo Rothsteins artikel om att religionen gör samhällen sämre. Jag tar mig inte tid att gå in i artikeln i detalj, men innehållet är både statistiskt och historiskt tvetydigt, och skulle med fog kunna ges en rakt motsatt inriktning.

Det andra området är inte så problematiskt som det är tankeväckande: tre artiklar tar på olika sätt upp personers förlorade barnatro. Precis som hos nästan alla kristna har även min tro förändrats - på vissa sätt radikalt - jämfört med den tro jag hade som barn. Det betyder dock inte att tron har förlorats, utan snarare att den har fördjupats, kanske i vissa fall även förfinats. Det är en naturlig utveckling under uppväxt och mognad. Det skiner igenom att vissa gudsförnekare tycks ha andra motiv än strikt sanningssökande när de valt bort Gud ur sina liv. Hoppas kunna skriva lite djupare om detta senare.

Det tema jag upplever som allra mest problematiskt är dock den gode Torbjörn Tännsjö, som i en artikel argumenterar för att humanismen (såvitt jag förstår oavsett om den är kristet eller sekulärt grundad) skulle vara rasistisk. Om man går lite djupare i hans artikel ser man dock att hans tes egentligen handlar om hans ofta använda princip att djur med förhållandevis hög intelligens har ett högre värde än människor som av medfött eller förvärvat handikapp äger en mycket svag intelligens.

Det finns enormt mycket att anföra mot denna ovärdiga inställning till människan - som förstås framstår som så djupt icke-humanistisk att ateisterna i detta sällskap snarast borde säga upp kontakten med professor Tännsjö. Men jag reagerar nog mest på hans jämförelser med nazisternas tankar om judarna: "Vi vet inte riktigt vad det är med judarna som förklarar deras underlägsenhet, men något måste det vara. De är ju underlägsna. Och i analogi härmed om människovärdet: Vi vet inte riktigt vad det är med människor som gör oss moraliskt överlägsna, men något måste det vara. Vi är ju överlägsna." Därmed kan humanism jämställas med nazism.

Tännsjös jämförelse är mycket ful, och visar åtminstone en sak: det är inte alla människors moral som är överlägsen djurens. Och människor som uppvisar en sådan här omänsklig moral borde heller inte få influera lagstiftningen i ett civiliserat land.

Mer ljus på förföljelse mot kristna

2012-01-18T22:40:00.002+01:00

Det verkar som att förföljelserna mot de kristna runt om i världen till slut börjar uppfattas även av det sekulariserade Sverige. Den uppmärksamme har sett att det senaste året är det fler och fler opinionsröster som börjar tycka att det är acceptabelt att försvara människor från övergrepp och död - även om de är kristna. Erik Helmerson i DN är en av dem:

"I vissa länder är situationen katastrofal. I Irak har hälften av landets kristna flytt sedan krigsutbrottet 2003. I Afghanistan är landets fåtaliga kristna offer för extremistiskt våld samt gripanden och trakasserier av myndigheterna. I Turkiet, där det osmanska folkmordet på armenier och andra kristna utgjorde ett av historiens många dråpslag mot kyrkan i öst, utgör de nu bara en promille av befolkningen.
... Slutet av förra året såg en begynnande debatt i Storbritannien, där allt fler anklagar regeringen för passivitet gentemot övergreppen på kristna. I Sverige, liksom i många övriga västländer, är det fortsatt tyst. Vad säger den vänsteropposition som av tradition slår sig för bröstet för sin internationella solidaritet? Vad säger myndigheter och människorättsorganisationer? Och, framför allt: vad säger regeringen?"

I Nigeria har de extrema islamisterna etnisk rensning som mål, där påbudet uttalats väldigt klart: Flytta eller dö. Det är hög tid för Sverige och andra demokratier att våga ta bladet från munnen och tala klartext om och mot dessa islamistiska våldsverkare och de stater som hyser dem.

Nu om en stund ska jag ta en timmes bön för när och fjärran: församlingarna i Huskvarna har en så kallad 24-7-bön, man håller kontinuerlig bönevakt under en veckas tid och nu är det mitt nattskift. Bönen Fader Vår ger vägledning i bönens inriktning: "Må ditt rike komma, må din vilja ske, såsom i himmelen, så ock på jorden." Och ja, eventuella tvivlande bloggläsare - vi tror att Gud hör våra böner - på riktigt. Vi tror att bönen kan förvandla inte bara världen, utan också oss själva.

I övrigt: Jag ser att det är ett aktivt meningsutbyte i inlägg nedan, men jag tycks fortfarande befinna mig på Bloggers svarta lista och kommer inte åt kommentarerna. Så om någon har apostroferat mig och jag inte har svarat så är jag alltså för ögonblicket oskyldig...

Måndagslustifikationer

2012-01-16T10:00:00.004+01:00

Blogger verkar ha låst kommentarsfunktionen för mig, så jag kommer inte åt att se vad folk skriver för glada eller möjligen o-glada tillrop. Hoppas få bli insläppt i Googles värmande famn igen snart. (Inga paralleller...)

Under helgen har jag gått och funderat över ett uppdrag som jag hastigt och lustigt fick mig tillfrågat före helgen. Beslöt mig till slut efter att ha sökt råd hos Herre, Hustru och Vis Man att uppdraget skulle kunna ge mer än det tar. (Och nej, då menar jag på intet sätt ekonomiskt. Inkomst=noll kronor), så jag tackade ja. Får återkomma om vad saken gäller när ärendet kommit lite längre i den formella hanteringen.

Nu januarimåndag=skriva preliminärdeklaration. Skoj, skoj...

Ser förresten i ämnesspalten att jag bara har ett enda inlägg om Carola Häggkvist. Det är ju för uselt, får passa på att nämna henne och stärka upp statistiken något. I allt som hon är annorlunda än jag så är hon ändå en stor förebild i sin raka värme och hennes helhjärtade inställning till både Gud och arbete. Heja Carola!

Surreal, but nice!

2012-01-13T22:27:00.004+01:00

Det har varit en ovanligt hektisk skoluppstartsvecka såhär efter jul, den här vårterminen är det en hel del saker som ska falla på plats i vår kristna skolorganisation, plus även i andra organisationer som vi har relation till. Man blir iallafall något förvånat uppfriskad av Dagens nyhet att Livets Ords kristna gymnasium undervisar för lite i kristendom. Sedär vad en strikt tolkning av enskilda kurser kan ge, om man inte ser summan av samtliga obligatoriska kurser på skolan. Det känns lite som jag vill minnas att Hugh Grant sa i Notting Hill: "Surreal, but nice!" Vi får se om Skolinspektionen planerar att fortsätta samma linje framgent!

I övrigt har vi haft planeringsmöte för uppstarten av Vem tänder stjärnorna-kursen i min hemförsamling Kungsportskyrkan. Om vi bara får ihop en pedagogiskt lämpligt stor grupp till nästa månads planerade kursstart så kan det här bli riktigt givande.

Idag fick jag också helt oförhappandes en hedrande förfrågan om att gå in i ett visst uppdrag. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har jag fått en del tillfällen där de har fallit sig alldeles naturligt att tacka nej till några spännande uppdrag, och det av en så fin orsak som familjen. Den här gången känner jag mig i skrivande stund ännu osäker på vad som är klokast, men tänkte ägna helgen åt att försöka hitta den visaste vägen.

Money, money, money!

2012-01-08T22:08:00.003+01:00

Här var det bissniss för hela slanten en stund minsann! I onsdags gick slutartikeln i min serie på Världen Idags kultursida om samhällets sju grundpelare, sist på temat affärsvärlden.

Och idag hade jag förmånen att få åka barnfri på gudstjänst i Kungsportskyrkan och höra vår värderade pastor Hans hålla en utmärkt och bibelbaserad predikan på temat "Pengarna på bordet - vad pengarna gör med oss". Predikan ska gå att ladda ner och lyssnas till i efterhand på Kungsportens hemsida. En församlingsmedlem och vän delade dessutom ett personligt vittnesbörd om hur han för en tid sen upplevde en maning att sälja alla sina aktier, som han upplevde band honom på ett sunt sätt, och skänka bort pengarna. Återigen ett härligt vittnesbörd om ett kristet förhållningssätt till pengar. Att investera och förvalta pengar är inte fel i sig, men när vi märker att penningen börjar äga oss mer än vi den är det ett gott tillfälle att kanske befria sig från den finanisella tryggheten. Nästan alltid finns det någon som behöver den bättre.

Som av en händelse blev det även en situation idag där det blev läge att ta ett samtal om pengar och materialism med vår förstfödde. Den som tror att porten är låst för Mammon i ett kristet hem drar lite förhastade slutsatser. Och jo då, du behöver inte vara orolig - jag är frestad i allt, jag också...

Dessutom sitter jag just och reviderar ett lärobokskapitel om nationalekonomi som jag skrivit för
ett antal år sedan, men som behöver nutidsanpassas en del. (Jag har sett att belackare på andra diskussionsforum önskar belägga mig med yrkesförbud som lärare, huruvida det ska vara tillåtet att skriva läroböcker som kristen är fortfarande höljt i dunkel.) Och det kliar kliar kliar i fingrarna att äntligen kunna ge mig i kast på allvar med ett större projekt, där ekonomi har en alls icke oväsentlig del. Snart så - då ska det lämna översta lådan och landa på skrivbordet på allvar... Det blir kul det!

Ny satsning i vår: samtalsgrupper utifrån Vem tänder stjärnorna

2012-01-05T23:28:00.004+01:00

Då var det dags att släppa lite nygeter om en av de händelser som är tänkt att sjösättas i vår. Det blir en satsning på samtalsgrupper utifrån "Vem tänder stjärnorna?" som jag slog ett slag för i höstas. Den första gruppen är nu planerad att sättas igång i februari, och först ut blev något överraskande: min egen församling, Kungsporten i Huskvarna!

Jag hade själv inte dragit i några trådar i ärendet, men några av de ansvariga i Alphakursen hade funderat på något material för människor som ännu inte nått så långt på sin personliga resa att de känner sig redo att gripa sig an de i vissa fall med "kristet interna" frågor som man tar upp i den kursen.

Alpha har varit, och är nog fortfarande, det kanske framgångsrikaste verktyget i åtminstone Västeuropa när det gäller att dra in sekulariserade nutidsmänniskor i gemenskap med Gud. Men för vissa kanske steget in i Alpha känns för långt, och då kan en samtalsgrupp som samlas kring de stora allmänmänskliga vara en god start på resan. Det behöver inte bli slutet, men det kan leda en människa en god bit på väg.

Därför bollade de ansvariga med lite olika material, och landade i min bok. Det ska bli verkligt spännande att försöka få igång den här typen av samtalsgrupp som har varit ett av de sätt som jag redan från början hoppades att boken skulle kunna användas på. Och jag tror det här kan bli ett jätteintressant sätt för många församlingar att kunna möta nutidsmänniskan i samtal kring våra största frågor, hjälpa dem att brottas med frågorna och se hur den kristna tron står sig i relation till de övriga världsbilderna som samlas på livsfrågornas marknadstorg. Åtminstone en annan församling har hört av sig och varit intresserad av kursen, men vi låter den gå som pilotprojekt i vår församling den här terminen så är konceptet förhoppningsvis moget att sprida vidare sedan. Jag har lagt in lite allmän information om kursen för övriga intresserade församlingar på vemtanderstjarnorna.se. Mer kommer förhoppningsvis under terminens gång.

Jag har velat lite fram och tillbaka på om det är klokt att jag själv som författare medverkar som samtalsledare i kursen, eftersom jag riskerar att ta alltför stor plats i gruppen. Men efter uppmuntrande tillrop från andra lutar jag åt att det nog kan vara klokt att på det sättet känna på hur själva boken och frågematerialet funkar i detta sammanhang, så att vi sedan kan utveckla konceptet till ytterligare grupper under kommande terminer. Jag sitter nu och slipar på arbetsmaterial till deltagare och gruppledare för den här första omgången, och hoppas att det här kan bli början på en riktigt spännande resa för många människor på många platser!

En bibliskt baserad företagsvärld avslutar artikelserien om samhällets pelare

2012-01-04T10:29:00.003+01:00

Idag avslutar vi den artikelserie om samhällets sju grundpelare som jag skrivit i Världen Idag (kulturartiklar endast tillgängliga för prenumeranter, därför ingen länk). Dagens artikel handlar om företagsvärlden, en ständigt skandalomsusad del av samhället. Just därför är det av yttersta vikt att inte lämna över allt företagande till samhällets destruktiva krafter, utan istället låta kristna värden som ärlighet, långiktighet och frikostighet genomsyra affärsvärlden. Jag skriver (och tyck gärna till om den sammanfattande analysen):

"...En biblisk syn på ekonomi tar spjärn mot det senaste seklets båda stora ideologier. Varken liberalismen och socialismen ger en mänskligt och moraliskt hållbar grund för ekonomin. Liberalismens fader Adam Smith menade att om alla försöker maximera sin egen vinst kommer de flesta i slutänden också att få det bättre. Denna hållning är kallhamrat pragmatisk. Den undviker att ta en nödvändig moralisk ställning, och den lämnar alltid ett antal människor i ekonomiskt armod. Inte heller socialismen erbjuder någon objektiv moralisk grund. Materia är allt som existerar, och i avsaknad av Gud blir den mänskliga historien en ständig konflikt om resurser, med målet att revolutionen i framtiden ska tvångsfördela alla resurser och skapa ett jordiskt paradis.

Teologen Michael Novak har illustrerat samhället som en pall med tre ben: politisk frihet, ekonomisk frihet och moraliskt ansvar. Om något ben kapas kollapsar pallen, och därmed samhället. Denna bild kan även få sammanfatta hela vår artikelserie. Varje samhälle byggs på de sju grundpelare som vi nu under några månader har fördjupat oss i. Varje pelare kan fyllas med ett sekulärt innehåll, där varje människa bara är en darwinistisk biprodukt utan högre syfte än att överleva och sprida sina gener vidare. Men de kan också fyllas med en biblisk grundsyn där människan inte bara finns till för sig själv. Istället är hon kallad att göra gott, att älska sin nästa som sig själv och att förvalta jorden väl - inte bara för dagens medmänniskor, utan även för morgondagens. Vilken grundsyn som utgör den mest hållbara grunden för ett gott samhälle torde vara tämligen uppenbart."

Egentligen hade jag ett annat större skrivprojekt som låg i översta lådan och väntade i höstas, men den här artikelserien hade ett så spännande tänkt upplägg att jag inte kunde låta bli att tacka ja när förfrågan kom att skriva den. Hoppas att artiklarna har fått vara till inspiration och vägledning för människorsom verkar inom de här olika delarna av samhället.

När den här serien nu är färdig och publicerad blir det (förhoppningsvis!) tid att plocka upp det där andra projektet på skrivbordet igen, och även sätta full fart med några av vårens redan inbokade händelser. Ska försöka hinna presentera den första imorgon!

Nytt år - flera nyheter på gång!

2012-01-01T23:47:00.002+01:00

Då har vi gått in i år 2012 efter vår Herre Jesu Kristi födelse. Själv har jag i slutet av fjolåret drabbats av en smärre härdsmälta i min dator, men lyckades rädda hårddiskinnehållet och håller på att föra över till den nya dator som jag skriver den här korta texten på.

Håller just på att slutföra texten till den sista av artiklarna i serien om samhällets sju pelare, beräknas komma i Världen Idag på onsdag. I övrigt hoppas jag att all gammal information klarar datorflytten, så att några av det kommande årets projekt som jag hoppas ska bli riktigt spännande också ska kunna sättas igång som planerat.

Lovar att återkomma inom kort med lite nyheter - ett gott och välsignat år tillönskas alla!

Chockerar lite på Samvetsbloggen idag

2011-12-27T23:52:00.002+01:00

Jag har idag ett inlägg på Samvetsbloggen med den måhända något uppseendeväckande rubriken "Förenkla kvinnomisshandel". Som bloggläsaren inser så är det förstås ingen seriöst menad uppmaning, utan snarare ett sätt att belysa det moraliskt chockerande i RFSU:s argumentation kring vikten av att göra det enklare att ta fler ofödda människors liv.

Fortsatt diskussion kring julen - passar därför på att önska en god jul!

2011-12-24T00:52:00.004+01:00

Jag ser att Humanisternas Patrik Lindenfors skrivit en snabb replik på min tidigare artikel på Newsmill. Kanske lite väl snabb. Patrik menar att flera detaljer i julkrubban inte är tillräckligt väl historiskt belagda. Stallet, datumet, de tre vise männen et cetera. Här sparkar han självfallet bara in redan öppna dörrar. Evangelierna slår inte tydligt fast något av detta (allra minst då datumet), så här är Patrik helt överens med kristna forskare.

Så vad är då den stora anledningen att skriva en replik, kan man undra. Kanske är det mest en drift att slå tillbaka så snart en kristen skribent på något sätt vill använda vetenskapen som verktyg. Det går liksom inte. Vetenskapen är ju redan inmutat av ateisten, och den kristne som vill samtala på en anständigt vetenskaplig nivå måste därför snabbt avfärdas som fåkunnig. Eller, som en munter kritiker formulerade det i kommentarsfältet:

"Att döma av Per Ewerts låga bildningsnivå så har vi inte någon anledning att tro att han kan någonting."

Sedärja, det var glada toner det minsann! Samme person försäkrar dessutom att
"Förövrigt har jag bevisat vid otaliga tillfällen att jag vet mer om kristendomen än någon av alla de kristna på Newsmill."
Det känns förstås tryggt att veta om vi svävar i ovisshet på någon central punkt.

Övriga läsare som överstiger mig i bildningsnivå vet att julen nu är här. Själv vill jag ägna helgen åt att glädjas över gemenskapen med mina närmaste och tillsammans fira det barn som föddes i Betlehem för dryga tvåtusen år sedan. Han som herdarna fick höra var - och är - Messias, Herren.

God jul till er alla!

Klart blandat mottagande av min artikel på Newsmill idag

2011-12-22T23:40:00.005+01:00

Jag skriver idag en artikel på Newsmill om Sigtunastiftelsens märkliga pedagogiska modell om julkrubban, där den bibliska direkt vittnesbaserade berättelsen om Jesu födelse jämställs med Koranens 600 år senare nedtecknade ord, som sägs vara tillkomna helt på direkt uppenbarelse till Muhammed, inte historisk efterforskning.

Reaktionerna på artikeln har föga överraskande varit tämligen motstridiga. Jag har fått flera uppmuntrande omdömen om innehållet, och de har värmt. Samtidigt hemfaller trons kritiker åt den väl inte alldeles seriösa debattnivån att jämställa evengelierna som historiska källor med Musse Pigg, Tintin och andra kända uppdiktade figurer. Andra muntra tillrop:

"...Per Ewert, som alltid ljuger ihop låtsashistoria"
"Att läsa Bibeln som en historisk källa är som att tro på Tomten."

Man känner sig då och då frestad att klippa till med storsläggan och klippa av den här typen av retorik som så omogen och oseriös som den faktiskt är. Men eftersom de som använder den här typen av retorik knappast är intresserad av någon saklig genomgång av historisk metod och etablerade källkritiska kriterier, utan mest verkar vara ute efter en ordens revolverduell, skulle jag förmoda att det biter bättre att helt enkelt låta deras tonläge tala för sig själv.

Gud blev inte människa för att kriga ner eventuella kritiker. Han blev det för att upprätta en bruten relation med mänskligheten. Jag vill fortsättningsvis försöka göra mitt bästa för att följa och peka på det goda exempel han satt upp.

Familjen - världens viktigaste uppdrag

2011-12-21T23:37:00.004+01:00

Jag skriver idag i Världen Idag den näst sista artikeln i min artikelserie om samhällets sju grundpelare.

Ämnet är familjen, och en massa människor blir omedelbart jätteförargade bara rubriken nämns. Vi lever i en ytterligt individualistisk tid, men vi ser ändå inte den lycka som frigörelsens apostlar förutspått. Tvärtom har familjens sammanbrott lett till mänskliga tragedier av rent fruktansvärda mått. Jag skulle bara av de händelser jag mött under de senaste dagarna kunna dra den enkla slutsatsen: föräldrar får aldrig sluta älska sina barn. Det smärtar så oerhört att gång på gång få möta nya situationer där vuxna släpper sitt ansvar och låter barnen tumla ner i avgrunden. Och här duger det inte att bara visa upp en schysst fasad av familjelycka. Jag skriver:

"Att enbart sätta skylten ”kristen” på familjens dörr räcker dock inte långt i individualismens och gränslöshetens tidevarv. Hemmet behöver kontinuerligt byggas av trofast kärlek mellan makar och andra varma kristna värden som kan hjälpa barn och ungdomar till mognad och kloka livsval. Då kan familjen bli en ovärderlig övningsplats där en uppväxande generation får hjälp att erövra de goda förmågor som vårt samhälle så väl behöver.
...
När föräldrar i välmening eller falsk ödmjukhet väljer att backa från sitt uppdrag lämnar de samtidigt över makten att påverka sina barn till andra, betydligt mer skrupellösa intressenter som inte tvekar att påverka dem så mycket de bara kan. Ett sådant val är ett allvarligt svek mot ett uppväxande släkte som utan föräldrarnas vägledning lämnas hjälplösa i händerna på rovgiriga intressenter som i första hand vill ha den yngre generationens pengar. På köpet får de kanske också deras själ."

Julen är en högtid där familjer kan dela verklig gemenskap. Eller förblöda. O, att Sverige må välja det första alternativet.

Hitchens skapar lite extrajobb

2011-12-19T23:16:00.003+01:00

Jahaja, här gick man och trodde att ett av årets sista projekt hade kommit i hamn, och så går Christopher Hitchens och dör. Inte oväntat, men för undertecknad blev det vid en något oläglig tidpunkt, som innebär en returbiljett tillbaka till arbetsbordet. Mer info kommer på andra sidan årsskiftet.

Hitchens var en av de mer flyhänta nyateistiska skribenterna, som tveklöst delade ut en del oöverlagda rallarsvingar nu och då, men från och till presenterade riktigt läsvärda resonemang, inte minst när det gällde ofödda människors värde. Jag utvecklade frågan på Samvetsbloggen vid tidigare tillfälle. Jag skulle vilja våga hoppas att Hitchens valde att komma till vila i frid.

Liten turné till kristna gymnasier igen

2011-12-15T23:00:00.002+01:00

Tiden såhär före jul är i år fylld med flera trådar som vi tillsammans ska försöka knyta ihop för att kunna bli något riktigt bra efter årsskiftet. Jag tror dock att jag dröjer lite med eventuellt kioskvältande nyheter tills stressen kring julklappar och humrar har lagt sig efter den 24 respektive 31 december.

Jag ska dock bege mig västerut imorgon för att besöka Sveriges största respektive minsta kristna gymnasier: LM Engströms i Göteborg och Flora Dekor utanför Alingsås. Hoppas på goda möten och bra lärdomar att ta med hem igen. Angreppen på kristna friskolor verkar väl inte uppvisa några väldigt tydliga tecken på att bedarra, så jag tror vi har mycket att vinna på relationsbyggande och samarbete. Ska bli roligt!

Nordkorea vågar gå före - bort med religionen från samhället!

2011-12-11T21:39:00.006+01:00

Livets söndag idag, den tredje advent. Kyrkor runt om i Sverige lyfter fram samma värde som är det första som samtliga svenska skolor är pliktiga att lyfta fram som det allra första grundläggande värdet i samhället: livets okränkbarhet. Undras just om alla kommunala skolor gör det? Okränkbarheten hos det friska såväl som det sjuka livet. Det åldrade såväl som det yngre. Det ofödda såväl som det födda. Det gravt dementa såväl som det nobelprisvinnande. Alla liv är värda samhällets skydd. Undras just om den nutida rörelse som säger sig representera humanismen och därmed rimligen även människans rätt till liv faktiskt också gör det?

Och när vi ändå är inne på den tråden: det här fallet vore faktiskt ändå lite intressant att höra hur sekularisterna ställer sig till.
1. Kristna låter, med statens välsignelse, sin tro komma till synnerligen offentligt uttryck i världens allra mest spända gränskonflikt, när de vill tända stora julgranar som en manifestation för julens budskap om Jesu födelse, vilket samtidigt blir ett rop för yttrande- och religionsfrihet .
2. Grannstaten, som valt ateismen som statsbärande ideologi och insett att religion och annan skrock måste förbli en strikt privat företeelse, kritiserar skarpt detta övertramp mot det sekulära samhället.

Det första landet heter Sydkorea, det andra Nordkorea. Visst måste väl Nordkorea ha rätt i det här fallet? De är ju ändå upplysta ateister som önskar begränsa religionens roll i det offentliga rummet. Och det måste ju vara det viktigaste ärendet i det här fallet?

Sturmark har rätt om kyrkan

2011-12-07T23:08:00.008+01:00

Som brukligt varannan onsdag förmodar jag att min artikelserie om samhällets sju grundpelare har kommit i dagens pappersutgåva av Världen Idag. Dagens tema: religion, vilket kanske framstår som ett onödigt tema när det gäller att fylla den aktuella pelaren med ett levande kristet tänkande. Den inre sekulariseringen har dock gått allvarligt långt i flera samfund. Därför behövs en tydlig reformation även här.

Jag ger som exempel en man som skrev ett mycket uppfordrande brev till sina pastorskolleger som inte var särdeles intresserade av att låta kyrkan lägga sig i samhällets angelägenheter.

"Martin Luther King skrev i sitt berömda fängelsebrev att kyrkan aldrig får vara en termometer som enbart återger temperaturen i det övriga samhället. Dess uppgift är tvärtom att vara en termostat, som aktivt förändrar temperaturen i sin omgivning. I Jesus ord att vara jordens salt och världens ljus ligger också en skarp utmaning att inte överge sitt gudagivna uppdrag att lysa Guds rike i världen och motarbeta ondska och ruttenhet. Saltet måste förbli salt, och ljuset hållas högt. Annars sviker vi både vårt uppdrag och vår Herre.

När kyrkan lägger sin kraft på att slipa av budskapets kanter och göra sig så oförarglig att ingen riskerar att ta anstöt, innebär det samtidigt att man gör sig själv fullständigt ointressant. Magnetens pol stöter bort vissa föremål, men den drar samtidigt kraftfullt till sig andra. Så kan och bör även Guds församling vara."

Christer Sturmark har skrivit att (kommer inte ihåg den exakta ordalydelsen i Tro och Vetande 2.0, kanske kan någon initierad läsare kontrollera) den svenska kyrkan är så otydlig och urvattnad att ingen bryr sig om den längre. För vissa grupper eller hela samfund är det dessvärre en ganska sann beskrivning. Guds kropp - hans församling här på jorden - behöver ta kallelsen att vara obekväm och utmanande, annars har den avsagt sig sin verkliga funktion som termostat i samhället.

Om magnetens pol känns frånstötande för vissa, kan den samtidigt vara ytterligt attraktiv för dem som vågar släppa fram sitt behov av att drabbas av Guds kärlek och kraft. Genom att våga vara tydlig kan kyrkan förvandla temperaturen i ett helt land. Det har hänt förut, det kan hända igen.

Humanisterna plockar fram skopan med ovett igen

2011-12-03T23:50:00.003+01:00

Jag tittade in på Humanistbloggen ikväll efter att i går afton ha lagt en liten kommentar inför en kommande debatt om uppståndelsen. Och döm om min - ja förvåning är kanske tyvärr inte alldeles sant - men absolut till min förfäran, att reaktionen har blivit ett dygns excellerande i nedsättande och ofta helt vrickade kommentarer om min ringa person, om kristna lärare i gemen, och... ja, nästan vem som helst som vågar drista sig att fundera ett varv extra i det gudsbekämpande fosterlandet.

Argument? Nejdå, det behövs förstås inte. Varje kristen person är ju på förhand avfärdad som dårhushjon, och varför ska man diskutera med sådana? Det är väl en sant humanistisk inställning, tycker ni inte det?

Hur faller domen i fallet Darwin?

2011-12-01T22:38:00.003+01:00

Jag fick nyligen en bok i brevlådan, en glad överraskning: Phillip Johnsons klassiker Darwin on Trial, som blev startskottet för hela Intelligent Design-debatten. Boken kommer nu för första gången på svenska under titeln Fallet Darwin (klicka på länken för mer info samt smakprov ur boken).

Jag hade förmånen att ha fått medverka på ett hörn i det redaktionella arbetet med boken, och oavsett exakt var på skalan mellan fullständigt naturalistisk evolution till totalt gudastyrd skapelse av arterna ex nihilo är boken väl värd att studera. Precis som i John Lennox Guds dödgrävare är avsnitten om världsbild och vetenskapsfilosofi de mest läsvärda. Och i Johnsons fall även epilogen om vilket bemötande fden örsta upplagan av hans bok fick. Toleranta och öppet sinnade gudsförnekare kan ibland visa sig vara mer intoleranta och högljudda än man kanske kunde trott.

Ibland hamnar diskussionen inte alls i den stringenta biologiska forskning man säger sig värna, utan snarare i aggressiva utfall mot varje tanke på en ack så avlägsen Skapare. Och då kanske man närmar sig pudelns egentliga kärna. Men då känns det kanske mer ärligt att säga att det i grunden är Gud man önskar avskaffa, inte en förment svagare vetenskaplig ståndpunkt.

På Samvetsbloggen om adventsfirande utan stämning eller religionsfrihet

2011-11-25T23:31:00.003+01:00

Jag skriver idag på Samvetsbloggen om Skolverkets fullständigt bisarra inställning till att fira advent i svenska skolor. Så många människor trycks ner och krymps ihop till ett intet i den politiska korrekthetens ovärdigt innehållslösa namn. Skäms!

Reser den fjärde pelaren i Världen Idag idag

2011-11-23T22:33:00.005+01:00

Idag har jag glädjen att skriva om den fjärde pelaren i min artikelserie om samhällets grundpelare på Världen Idags kultursida. Och idag gäller ämnet just: kultur.

Som motvikt mot både postmodernismens antikultur och kommersialismens skräpkultur vill jag försvara "...en biblisk grundsyn, där Gud har gjort människan till en kulturell varelse, med förmåga att gestalta skapelsens och Skaparens storhet. ”Den femte evangelisten” Johann Sebastian Bach brukade sin stora musikaliska talang till att förmedla evangeliet, och har berört miljoner människors innersta på ett sätt som andra kommunikationsformer inte förmår. Författaren Henri Nouwen vittnar om hur han i flera dagar bara satt framför Rembrandts målning ”Den förlorade sonens återkomst”, och lät konstverket förvandla hans liv. Därefter klev han av sin karriär för att arbeta med mentalt handikappade.

Kulturen har en unik förmåga att både förnedra och förvandla människan. All kultur har självfallet inte som direkt syfte att kommunicera kristen tro. Men för att komma till full rättvisa bör kultur och underhållning direkt eller indirekt reflektera skapelsens skönhet och glädje. Den bör vara ett redskap för både producenter och åskådare att växa och blomstra, istället för att krympa dem till instinktstyrda varelser utan vare sig patos eller djup."

Som rolig kuriosa introducerar jag ämnet med att citera ingen mindre än Andrew Fletcher. Ja, inte Depeche Modes osynlige tredjeman alltså, utan den skotske 1600-talsparlamentarikern med samma namn. Han som sade: "Låt mig skriva en nations sånger, så spelar det ingen roll vem som skriver dess lagar". Träffande aforism om jag får säga det själv.

I övrigt hinner jag lyfta fram två såpass lika personer som Ingmar Bergman och Carola Häggkvist som förebilder i ämnet. Den som vill se hur jag får ihop det konststycket rekommenderas att ta del av papperstidningen.

I nästa bloggpost tror jag ska lägga några rader på att dissa eller digga Darwin. Få se vilket det blir...

Sans-löst om kristna skolor

2011-11-19T23:04:00.002+01:00

Jag fick nya numret av den sekulärhumanistiska tidskriften SANS i lådan igår. Som tidigare nummer är den väldigt smakfullt layoutad och flera artiklar är både djupgående och läsvärda, även om jag inte håller med om det principiella innehållet.

Vid en snabb genomläsning är det dock åtminstone en artikel som sticker ut speciellt i osakliga angrepp, en viss Peter Illi som radar upp sakfel och till synes avsiktligt missförstår nästan alla grundläggande tankar bakom kristna skolor. Jag hoppas kunna återkomma med ett mer genomarbetat svar, eventuellt tillsammans med andra, inom några veckor. Ska bara först försöka få ordning på de bollar som redan flyger genom luften; har i skrivande stund elva Worddokument upplagda som jag jobbar med på ett eller annat sätt. Skulle gärna vilja få ner dem i högst halvdussinet först innan jag plockar upp några nya.

Imorgon dock: vilodag. Domssöndag. Upprättelse, rättfärdighet och en framtid av hopp och ljus!

Ta chansen - säg nej!

2011-11-16T22:53:00.003+01:00

Idag ramlade det hastligt och lustigt över mig ett erbjudande om att flyga till ett annat land, delta i en engagerande samling i ett väldigt relevant ämne, träffa viktiga personer och knyta givande kontakter - all expenses paid. Det var bara ett krux; den aktuella helgen har vår familj lyckats planera in en sak som vi har hoppats på under flera år och som förhoppningsvis kan få vara av stor betydelse för människor i vår närhet.

Så valet blev ändå ganska enkelt. Någon annan kan säkert göra samma resa med lika gott resultat. Men viktiga händelser för ens närmaste är inte säkert att de återkommer.

Jag tog upp ett liknande resonemang i samhällskursen med mina elever idag, när de ställs inför det där erbjudandet om jobb eller affär kommer som man MÅSTE slå till på idag, annars kommer det aldrig igen. Då är det trots allt inte speciellt ofta som det i realiteten rör sig om något verkligt once in a lifetime-tillfälle. Om vi är trogna i det lilla vi gör, om Herren dröjer och vi får leva, så kommer vi att få flera möjligeter att vara med och göra viktiga insatser.

Jag har klurat då och då över en formulering i Kents alldeles fantastiska "Det finns inga ord", slutspår på deras i mitt tycke främsta platta Röd:

Det är så många här som aldrig sagt nej,
och som aldrig kommer få en chans

Men kanske är det precis så det kan vara. Det är just att säga nej vid rätt tillfälle, snarare än att säga ja, som kan ge möjligheter till det verkligt goda. Kanske inte främst för en själv, men är det verkligen helt säkert att universums medelpunkt utgörs av en själv?

Ger media en falsk eller sann bild av kristendom?

2011-11-10T00:02:00.003+01:00

I nattens mörker mellan onsdag och torsdag funderar jag över en lite fascinerande koppling. Om publiceringstakten hållits gick min artikel om den tredje av samhällets sju grundpelare - Massmedia - på onsdagen på Världen Idags kultursida. Där tar jag bland annat upp den normalt sett klart kristendomskritiska mediebilden:

"Medielogiken bygger på att antal outtalade principer, inte sällan påverkade av just en marxistisk världsbild. En av dem lyder: ”Den svage har alltid rätt” – där sympatin nästan alltid hamnar hos den part som framstår som svagast. Principen är lika intuitivt lockande som den är moraliskt falsk, då den kan ursäkta nästan vad som helst. Den tycks dessutom cementerad vid 1800-talets slut, där kristendomen utgår från en schablonbild som imperialistisk, reaktionär och förtryckande.

En bärande journalistisk princip är saklighet, att på nyhetsplats låta olika åsikter få komma till tals och samtidigt granska alla sidor med samma skärpa. Men att enbart hänvisa till att man följer dessa principer är alltför naivt. Utifrån sin egen politiska och filosofiska grundsyn väljer varje redaktion ut de händelser som anses ha nyhetsvärde, samt ger en viss vinkel utifrån intervjufrågor, bildval, rubriksättning och så vidare.

Dessa faktorer sammantagna resulterar nästan regelmässigt i att när något slags oenighet kan skönjas mellan omvärld och bibeltroende kristendom riktar massmedia ryggradsmässigt udden mot den kristna sidan. I en tid när medias makt ökat, och där journalistkårens politiska åsikter skiljer sig från den övriga befolkningen blir resultatet att medierna långsamt puffar både politiken och befolkningen i samma sekulära riktning."

Samtidigt funderar jag över kvällens i de flesta avseenden klart belysande avsnitt av SVT:s Korrespondenterna som överraskande nog gick i rakt motsatt riktning, och visade just på att kristna faktiskt är världens mest förföljda grupp. Hoppet om en massmedievärld som öppet söker skildra verkligheten - även när kristna inte nödvändigtvis är the bad guys - kanske inte är helt ute ändå?

Tevekrönika från trött familjefar

2011-11-08T21:25:00.003+01:00

Barnen var anmärkningsvärt lätt-lagda i afton, så jag ägnade bästa sändningstiden åt att zappa mellan två program. Det ena: Minnenas television som visade det filmade sista avsnittet av klassiska radioprogrammet Frukostklubben med Sigge Fürst.
Och jag tänker... Har inte Sverige blivit klart mycket hårdare? Och kallare... Visst var Sigge Fürst lite sådär farbroderligt otajt och till genansens gräns snuddande oberäknelig. Men det fanns en enkelhet och en värme som alldeles för ofta gått förlorad i nutidens superplanerade, vulgärhumoristiska men stelopererade produktioner. Allt var inte bättre förr. Men en hel del var tveklöst varmare.

I andra kanalen gick ett program om människans hjärna. Såvitt jag förstod utifrån ett hängivet evolutionärt perspektiv. Samtidigt som en av intervjupersonerna sade: "Man ser hur oerhört intelligent hjärnan är designad." Saker kan ibland vara något mer komplicerade än man först tänker sig.

Ännu mera Craig, ännu mindre Dawkins

2011-11-07T22:26:00.002+01:00

Uj, vad många spännande bollar det far runt i luften just nu! Jag ber att få återkomma när någon av dem kan tillåtas rulla ut i offentlighetens ljus. Under tiden tänker jag på att de allra viktigaste små bollarna ligger och sussar i varsina rum runt omkring mig...

Och ni andra kan roa er med att kika på den här länken från commonsenseatheism som en ateistisk debattör bjöd på i diskussionen nedan. En galet ambitiös skribent - själv ateist - har studerat William Lane Craigs samtliga (!) tillgängliga debatter med ateister. Och kommer fram till att han vinner - samtliga! Dawins var nog inte så dum ändå som valde att hellre fly än illa fäkta.

Så förvandlar man äpplen till päron

2011-11-05T23:01:00.003+01:00

Det har blivit en engagerad diskussion i en tidigare bloggpost som har gått precis i den riktning som Richard Dawkins önskat. Han smet inte alls från debatten med Craig på grund av feghet; nej nej, det var i första hand på grund av att de hade olika exegetisk tolkning av ett gammaltestamentligt sammanhang. Underligt, eftersom debatten var tänkt att handla om något helt annat, nämligen Guds existens.

Svarsväxlingen i bloggposten nedan går till en del i precis samma fälla, de ateistiska förespråkarna förväxlar äpplen och päron. Jag diskuterar gärna det moraliska argumentet för Guds existens, alternativt det ateistiska argumentet att Gud är orimlig i en värld med så mycket ondska som vår. Det är ett mycket intressant ämne, men det ska inte blandas ihop med följande.

Diskussionen har nämligen en tendens att nästan alltid hamna i en helt annan fråga, nämligen bibelsyn. Om vi har accepterat att Gud existerar, och är tillvarons yttersta moraliska norm står vi inför ytterligare frågor. Kan vi vara övertygade om a) att det är Gud själv som ger de befallningar som tillskrivs honom? och i så fall: b) Har Gud i så fall moraliskt godtagbara skäl att ge dessa befallningar?

Dessa ämnen är filosofiskt helt skilda från varandra, och måste så få vara. Samtalet blir annars aningen förvirrat. Detta inser självfallet även ateister. Men ändå har de en ovana att flytta över debatten till en annan fråga än den egentligen handlade om. Kan det kanske helt enkelt bero på att de känner sig otrygga i ateismens förmåga att ge ett tillfredsställande svar på det moraliska argumentet?

Ett ögonblicks eftertanke innan häxbålet tänds

2011-11-02T23:14:00.003+01:00

Jag känner mig fortfarande omskakad efter att ha sett Uppdrag Gransknings reportage "Mardrömmen" ikväll, om småbarnsföräldrarna som blev bestulna på sina barn efter en häxjakt som nog ingen av oss riktigt kan förstå utan att ha varit med om den.

Programmet blev ett väldigt starkt vittnesbörd till människans intuitiva rättskänsla. Kanske starkare för mig som själv har barn i den aktuella åldern. Men man kände verkligen med föräldrarna och flickebarnen som utsattes.

Det är något som har gått riktigt, riktigt snett i vår kultur, där människors grundläggande känsla för rätt och fel har hamnat på undantag, och ersatts av kulturellt och politiskt korrekta bullor om vad som för tillfället ska och inte ska sanktioneras. Det moraliska sinnet kvävs under en våt filt, och rätten vrängs. När det till slut går alltför uppenbart fel kan den ansvarige alltid skylla på systemet, tjänstemännen eller någon annan diffus orsak. Och istället blir det den lilla människan som får betala det stora priset.

Jag är mer övertygad än någonsin om att vårt land i vår tid behöver en genomgripande reformation för sanning, ödmjukhet och rättfärdighet.

Om en kristen grund för skola och utbildning

2011-10-31T22:59:00.003+01:00

Jag utlovade ett smakprov från förra veckans text i min artikelserie i Världen Idag (ej på nätet för icke-prenumeranter) om en kristen syn på utbildning. Citatet nedan handlar delvis om rätten till och vikten av kristna friskolor. Jag undervisar ju själv på just en sådan. Men frågan är större än så. Det handlar om vilken världsbild som ska färga vår syn på eleven och kunskapen. Och här blir ateismen ett oframkomligt gungfly, medan kristen tro utgör en hållbar grund för såväl utbildning som forskning.

"I Sverige finns idag en högljudd opinion för att förbjuda religiösa friskolor. Denna inställning är inte bara historielös. Den strider också mot flera internationella konventioner, exempelvis FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som slår fast: ”Rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.” Därför är det också av vikt att värna och stärka de kristna skolor som finns, och även att uppmuntra startandet av fler skolor byggda på en frimodig kristen bekännelse och praktik.

Kristna elever och vuxna i skolan har all anledning att frimodigt bruka sin grundlagsskyddade rätt att förespråka sin tro och filosofiska grundsyn också i en religionsfientlig samtidskultur. Verkligheten är ju att i Guds frånvaro kläms pedagogen mellan två extrempunkter. På ena kanten återfinns behaviorismen, där människan saknar fri vilja, och eleven kan styras likt en laboratorieråtta. På motsatta sidan finner vi istället en subjektivistisk, postmodernistisk inställning där inga fasta värden eller sanningar finns att nå för vare sig lärare eller elev.

Mot dessa två motpoler finner vi en historiskt väl förankrad utbildningssyn, byggd på en judisk-kristen människosyn och på bibliska dygder. Det är först när människan inser sin roll i det större sammanhanget som vår kunskap kan fördjupas till verklig vishet. "

Dawkins tomma stol - och förklaringen till den

2011-10-28T20:16:00.004+02:00

Jo, det blev precis som förutsagts av den ene huvudpersonen själv. Richard Dawkins stol förblev tom i den tänkta debatten mot William Lane Craig, som jag skrivit om tidigare. Den oxfordbaserade idéhistorikern Per Landgren har nu skrivit ett läsvärt referat i Dagen.

Själva nyheten i sig var kanske ingen kioskvältare i sig. Dawkins debattvägran har varit känd ett bra tag. Landgren tar bland annat upp något som är mer intressant, och som jag missat: Dawkins halvtaskiga bortförklaring i The Guardian i förra veckan följdes upp av en annan ateist (möjligen: agnostiker) vid namn Daniel Came. Han talar mer ur skägget än oxfordbiologen själv: orsaken till den tomma stolen är helt enkelt att Dawkins är en fegis.

Came spar inte på krutet: "Given that there isn't much in the way of serious argumentation in the New Atheists' dialectical arsenal, it should perhaps come as no surprise that Dawkins and Grayling aren't exactly queuing up to enter a public forum with an intellectually rigorous theist like Craig to have their views dissected and the inadequacy of their arguments exposed."

Han fortsätter den överraskande självkritiska bedömningen av de intellektuella svagheterna i den propagandaliknande argumentation som de nya ateisterna bedrivit på senare år:
"As a sceptic, I tend to agree with Dawkins's conclusion regarding the falsehood of theism, but the tactics deployed by him and the other New Atheists, it seems to me, are fundamentally ignoble and potentially harmful to public intellectual life. For there is something cynical, ominously patronising, and anti-intellectualist in their modus operandi, with its implicit assumption that hurling insults is an effective way to influence people's beliefs about religion. The presumption is that their largely non-academic readership doesn't care about, or is incapable of, thinking things through; that passion prevails over reason"

Kanske kan en liknande självrannsakan vara på sin plats även i Sverige. Humanistbloggen har exempelvis valt att ignorera icke-debatten, vore intressant att se deras ståndpunkt i frågan.

Sannerligen uppstånden!

2011-10-26T15:40:00.004+02:00

Den välkände apologeten Gary Habermas, med huvudfokus på uppståndelsen, besökte i måndags Sverige, och Dagen har en tänkvärd artikel från hans besök.

Gudsförnekare raljerar gärna över talet om Jesu uppståndelse. Kruxet i sammanhanget är att de i så fall behöver presentera en mer rationell förklaring av vad som skedde den där påskhelgen i Jerusalem. Gary Habermas understryker att även ateistiska forskare idag har utvecklat en samsyn kring evangeliernas historicitet, Jesu mirakler och att lärjungarna faktiskt mötte den uppståndne Jesus.

Utifrån en ateistisk världsbild tvingas de självfallet till alternativa förklaringar av dessa mirakulösa händelser. Problemet med dessa förklaringar är att de ofta skapar fler problem än de löser. Och att de ofta kräver långt större tro än den bekännelse som har hållit i 2000 år, och tycks ha alla förutsättningar att fortsätta hålla, ända in i evigheten: att Jesus från Nasaret var Gud själv som blivit människa, avrättades och därefter blev uppväckt från de döda.

PS: Den som läser Världen Idag kan rekommenderas att ta del av den andra artikeln i min serie om hur den kristna tron behöver påverka samhällets sju grundpelare. Jag tror artikeln går i papperstidningen idag. Ämnet: utbildning. Hinner förhoppningsvis återkomma med en puff för den inom någon dag.

Dawkins utfall mot Craig klär honom inte jättebra

2011-10-23T22:36:00.004+02:00

Richard Dawkins målar in sig ytterligare i sina förklaringar om varför han inte vill debattera William Lane Craig i Oxford, och gör det i debattartikel i The Guardian, refererad i Dagen.

Alldeles översvallande i sin hyllning av sin tilltänkte motståndare är han väl inte direkt: "Skäms inte om du inte hört talas om Craig. Det har ingen annan heller" Ja, vad ska man säga. Nog för att Craig är världens förmodligen mest välkände kristne filosof i dagsläget. Och att han har debatterat i stort sett alla välkända ateistiska företrädare. Dawkins har förstås rätt att hävda att William Lane Craig trängtat efter en batalj för att stärka sitt eget CV en smula (något som Dawkins anser skulle besudla hans eget CV alltför mycket). Angreppen klär dock inte Dawkins jättebra. Jag skulle ha förstått hans ordval om det hade varit undertecknad som sökt debatt med Dawkins. Men Craig...? Njae.

Craig har förstås redan provat på att debattera mot andra framstående brittiska ateister tidigare, om det skulle ha varit ett självändamål. En av dem hette Antony Flew. En man som såg sig nödgad att ändra inställning mot slutet av sitt liv, och erkände att de vetenskapliga argumenten talar för att Gud faktiskt existerar. Dawkins är kanhända inte speciellt intresserad av att ändra uppfattning i frågan om Guds existens. Smidigaste sättet att slippa utvärdera sin egen ståndpunkt är förstås att undvika att lyssna till dugliga filosofer med ett annat synsätt. Men man kanske i så fall ska vara mer ärlig med anledningen.

Fortsatt olagligt att döda

2011-10-21T23:23:00.002+02:00

Jo, det blev som förväntat i rättegången mot barnläkaren som åtalats för att avsiktligt ha orsakat ett sjukt flickbarns död. Bevisläget var alltför oklart för en fällande dom. Sorgen över det förlorade barnet kvarstår för föräldrarna, men den friande domen framstår likväl inte som avgörande ur etisk synvinkel.

Utan att ha tagit del av hela domen kan jag ändå konstatera att den del av domskälen som återgivits i media ändå välkommet klargörande. DN skriver: "Samtidigt slår rätten fast att om kvinnan hade gett barnet den höga dosen medicin i syfte att döda det så hade det bedömts som dråp. 'Oavsett om det föranletts av barmhärtighetsmotiv och oavsett om barnet ändå skulle ha dött inom en mycket kort tidsrymd.'"

Vi bör alltså förstå det som att rättsläget i Sverige fortsatt slår fast att avsiktligt dödande av människor, oavsett skäl, måste klassas som brottsligt. Det är ett viktigt ställningstagande. Det gäller idag, men det gäller ännu mer imorgon.

På resa för kristna friskolor

2011-10-18T10:14:00.004+02:00

Då ska jag strax bege mig iväg på en liten turné till övriga kristna högstadieskolor här i Jönköpings - de är inte jättemånga, men likafullt betydelsefulla - för att knyta kontakter och berätta om vår skola Kungsgymnasiet. Vi planerar att växa till nästa höst, från nuvarande ett program/inriktning som vi i höst haft rekordmånga nya elever i, till tre program med sju inriktningar. Imorgon börjar också gymnasiemässan i Jönköpings kommun, där vi också finns med för att berätta att vi finns och växer - och behövs!

Alla tycker inte att kristna skolor ska få finnas, men vi står stadigt på såväl Bibel, kristen utbildningstradition, samt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, vilken understryker barns och föräldrars rätt att välja en utbildning som står i överensstämmelse med deras religiösa och filosofiska övertygelse. Det vore roligt om också våra vänner Humanisterna vill bejaka en mångfald i samhället även på skolområdet, och därmed ställa sig bakom FN-deklarationen.

Har full koll på tiden - lite för mycket faktiskt

2011-10-15T22:40:00.004+02:00

Jag satt just och skulle skriva ner några tänkvärda rader om tid som jag hittade i boken "Slow" som min fru just nu läser. Och råkade just då hitta den galet informationsspäckade fliken "statistik" här på bloggen. Här fick jag veta exakt hur många som besökt bloggen vilken dag, vid vilken timme på dygnet, länkat från vilka sidor, via vilka sökord etc. Vad gäller det sista kanske det får tala för sig själv att sist på tio-i-topp-listan över vilka sökord som under senaste månaden fört läsare hit fanns ordet "totalförlamad". Nej, jag fattar inte riktigt kopplingen. Men väl ironin...

Nåväl: citatet: "I en dygnet-runt-värld däremot är alla tidpunkter likvärdiga: vi betalar räkningarna på lördagarna, shoppar på söndagarna, tar med oss laptoppen i sängen, arbetar hela natten, äter lite då och då under dagen. Vi sätter oss över årstiderna genom att äta importerade jordgubbar mitt i vintern och semlor, som en gång tillhörde fastan, när som helst mellan nyår och påsk."

Men inte har dygnet-runt-världen skapat större mening åt människans tillvaro. Och nej, jag blev inte en lyckligare människa av att få fullkomlig överblick över vartenda klick som på något sätt relaterar till denna blogg. Men jag kände direkt den där stressen komma krypande, att utifrån den där statistiken försöka trafikoptimera (usch, vilket ord...) bloggen och dess besöksfrekvens. Men vid närmare eftertanke tror jag faktiskt att jag ger blanka katten i det. Imorgon är det vilodag. Hoppas att vi kan låta den få vara en sådan också.

Skriver om kristen påverkan i politiken idag

2011-10-12T22:48:00.003+02:00

Idag inleder jag på allvar artikelserien på Världen Idags kultursida om samhällets sju pelare -ett tema som bara känns med spännande ju mer jag jobbar med det!

Det första ämnet handlar om politik och offentlig förvaltning. Ett ständigt brännhett ämne hos ateistiska debattörer som vill utplåna allt kristet inflytande på politiken. Och just därför är det så angeläget att betona vikten av ett engagerat kristet samhällsengagemang.

Jag har inte sett artikeln i papperstidningen än (ej tillgänglig på nätet för icke-prenumeranter), så jag vet inte vilken illustration eller rubrikformulering som valdes. Jag kan dock bjuda på ett utdrag. För den som önskar läsa mer rekommenderas papperstidningen.

"Sverige är idag en demokrati med lagligt skydd för många av de mänskliga fri- och rättigheter som kränkts genom historien. Samtidigt lever vi i en kultur där den politiska världen har kapat alltmer av kontakten med det kristna rotsystem som bär upp vårt demokratiska styresskick. Det är närmast otänkbart att höra en svensk politiker agera som USA:s president och offentligt be om Guds välsignelse över landet, eller ens att hänvisa till en gudomlig sanktion av moral och lagstiftning.
...
Paulus understryker i Romarbrevet att den politiska överheten har ett gudagivet uppdrag i världen att bekämpa det onda. Riksdag och regering har ett större uppdrag än att bara maximera medborgarnas möjligheter till ett bekvämt liv. De är satta som väktare för sanning och rättvisa i landet, med uppdrag att värna rätten och motarbeta orätten därhelst den utövas.

Kyrkan å sin sida har som huvuduppdrag att förkunna och förvalta evangeliet om Jesus Kristus. Därför bör den aldrig sänka sig till att bli en gren av den världsliga partipolitiken. Kyrkan behöver däremot vara en ständigt vara en aktiv profetisk röst som bekämpar orättfärdighet i samhället. Kyrkan har dock alltför ofta avstått från detta profetiska uppdrag av fruktan för att antingen korrumperas eller stöta sig med människor. Uppdraget är dock alltför viktigt för att vi som kristna ska dra oss undan och lämna världen åt en gudsfrånvänd kultur."

Wallraffar i Dagen idag

2011-10-11T22:40:00.005+02:00

Idag har jag en recensionsartikel i Dagen om Ove Brings bok De mänskliga rättigheternas väg. Tillfälligt inhoppade kulturredaktör såg sig dock nödgad att skära en del i artikeln pga att texter om Tomas Tranströmer tilläts breda ut sig över ett helt uppslag. Och det är klart, jag ska väl knappast känna mig undanskuffad av att bli förminskad lite för att ge rättmätig plats åt vår nyutnämnde Nobelpristagare.

Så en del av budskapet fick stryka på foten, betyget (3 fiskar) med. Det enda jag ännu inte blir klok på är rubrikvalet: "Den ofrivillige Wallraffaren". En alldeles strålande rubrik i sig - men vem i hela friden syftar den på? Författaren? Tännsjö - eller någon annan jag nämner i texten? Eller kanske undertecknad? Nej, den gåtan är alltför svår, nej, jag gissar ej detta.

Tranströmer hade nog inte kunnat formulerat det finurligare själv...

När Tranströmer får öppna vårt inre

2011-10-07T21:43:00.004+02:00

Jag har fortfarande lite svårt att få perspektiv på gårdagens nobelprisutnämning av Tomas Tranströmer. Jag har inte läst honom tillräckligt mycket för att kunna ge en djupare helhetsbild, men tillräckligt mycket för att ha blivit fascinerad, ibland överväldigad.

Jag fick ett ovanligt lyckat infall igår morse. Har ett tag gått och tänkt köpa den nyutgivna samling av Tranströmer som kom i våras, så jag passade på att beställa ett ex på den stora nätbokhandeln. Tänkte: I eftermiddag är de nog slut. Och se, så rätt man råkade få en gång!

Det är rätt intressant att följa den pristagartrend som Akademien har valt. På 50-60 talen räckte det i princip med att skriva en bok och bekänna sig som ateist så fick man priset. Men med åren verkar såväl Akademien ha valt en betydligt större andlig öppenhet. Inte konstigt i sig, då flera tongivande akademiledamöter idag är bekännande kristna. Men det finns en öppenhet för en större värld i Tomas Tranströmers diktning som är fängslande. Han har sagt i en intervju: "Det finns en optimism i min poesi, därför att den har en religiös dimension. Människan är inte en råtta i en labyrint. Jag vet inte var hennes resurser slutar.”

För att hedra dagen valde jag på morgonsamlingen för undantags skull bort dagens bibelord och läste istället den ofta citerade dikten "Romanska bågar". Och blev som vanligt alldeles för rörd. (Jag kan för övrigt rekommendera en artikel signerad Magnus Ringgren i Signum som gör en läsvärd utläggning av nämnda dikt.)

Med poesins verktyg fäster dikten vår uppmärksamhet på hur en gudlös värld gör människan så platt, så betydelselös, så liten. Det finns något så oerhört mycket större i oss än vad vi först tror oss se på utsidan, en insikt om att det inom varje människa finns en port till något mycket väldigare.

och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt

Vågar inte ateister ta debatten?

2011-10-05T21:11:00.003+02:00

Det har uppstått en oerhört intressant situation i England, där oktober månad utlovar en miniturné av William Lane Craig,välkänd försvarare av kristen tro som för övrigt och mycket glädjande väntas till Sverige kommande vår i nätverket Apologias regi.

Craigs elektroniska nyhetsbrev kom i min mejlbox härom dagen, och berättade om flera bokade åtaganden i England, men också några frågetecken, där den tänkta debattmotståndaren visat uppenbar ovilja att möta Craig. Dagen berättar idag om det mest intressanta av dem.

Det är sedan länge väl känt att Richard Dawkins, världens mest namnkunnige ateistiske förkunnare, har undvikit alla tillfällen att debattera Craig. Han har däremot vid två tillfällen mött den skicklige, men filosofiskt något svagare John Lennox, där Dawkins enligt sansade bedömare förlorat båda debatterna.

Nu när saken verkligen ställts på sin spets förklarar Dawkins att "Jag ämnar inte hjälpa Craig i hans stenhårda drift att promota sig själv". Well, eftersom William Lane Craig nu råkar vara världens främste kristne filosof kanske han inte har ett jättestort behov av att "promota sig själv" ytterligare. Det tycks uppenbart att Dawkins helt enkelt är skraj att det ska visa sig att hans ateistiska grundsyn inte håller måttet när den ställs inför en riktigt rejäl granskning.

Allra skojigast är förstås arrangörernas respons på Dawkins illa dolda flyktstrategi. Med anspelning på ateisternas "There's probably no God"-busskampanj härom året svarar de nu med en lite twistad pålysning om den kväll som kanske blir debatt, man kanske troligare: föreläsning. Texten: ‘‘There’s Probably No Dawkins. Now Stop Worrying and Enjoy Oct 25th at the Sheldonian Theatre’

Humor när den är som allra bäst!

Fysikpriset och Skaparen

2011-10-04T23:03:00.003+02:00

Ni har kanske sett vilken upptäckt som idag belönades med Nobelpriset i fysik. Saul Perlmutter, Brian Schmidt och Adam Riess (som alla dessutom tycks vara i livet, vilket underlättar proceduren...) upptäckte 1998 att universums expansion inte alls verkar avstanna, vilket alla dittills trott. Expansionstakten ökar istället som resultat av en kraft som vi inte kan se och inte kan förklara, och som tills vidare går under namnet mörk energi.

Upptäckten anknyter till frågan om Vem som egentligen tänder stjärnorna. Om universum varit evigt, och det hade funnits en verklig möjlighet till ett pulserande universum (big bang-big crunch-bang-crunch-bang...") hade det funnits mindre behov av att hänvisa till en skapare.

De tre fysikpristagarnas upptäckt satte ytterligare en spik i kistan på tanken om ett evigt universum. Återstår gör då två möjligheter: universum uppstod helt utan orsak ur ingenting, eller också är det skapat av en varelse som själv är evig och oskapad. För min del tycker jag att valet däremellan är förhållandevis enkelt.

Vad tycks?

2011-10-03T22:10:00.003+02:00

Det är några läsare som har klagat på att det varit svårt att läsa texten mot mörk bakgrund, jag har testat att göra om bloggens design lite grann. Är väl kanske inte hundraprocentigt nöjd, skulle egentligen behöva göra om några av inslagen så att de harmonierar bättre mot den här layouten, men tror knappast att jag kommer att ta mig den tiden. Vad tycks?

En annat, större situation där det hade varit intressant att få lite synpunkter handlar om det nordkoreanska... f´låt kaliforniska exemplet på paret som dömts till böter för att ha samlats till oregistrerade bibelstudier. Man tror förstås inte att sådant här är sant i en modern demokrati. Men det verkar det faktiskt vara.

Det vore dock intressant att höra om motståndarlägret på allvar väljer att agera som inHumanisterna och i sekularismens namn acceptera en sådan behandling, eller om de i likhet med oss andra vill ställa sig bakom grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

Inleder idag artikelserie om kristet inflytande i samhället

2011-09-30T22:35:00.002+02:00

Då gick vi då igång idag! För några veckor sedan fick jag en förfrågan från tidningen Världen Idag om att skriva en artikelserie om sju områden som fungerar som grundpelare för varje samhälle. Dessa är: politik och offentlig förvaltning, utbildning, massmedia, kultur och underhållning, religion, familjen, samt affärsvärlden.

Efter att vi diskuterat fram ett hållbart tidsschema tackade jag jag till projektet. Det innebär att jag får lägga tillbaka en bokidé som jag skrivit en liten bit på fick återvända till översta byrålådan ett tag till, men upplägget var så intressant att jag hade svårt att tacka nej till förfrågan. Idag inleddes serien med en introduktionsartikel om grunden för ett aktivt kristet samhällsinflytande. I likhet med Dagen finns kulturartiklarna enbart tillgängliga på nätet för prenumeranter, så leta gärna reda på en papperstidning och studera den första artikeln. Här ett kortare utdrag:

"Jesus är som alltid ett exempel för oss. Istället för att stanna i Faderns och vänners gemenskap sökte han sig ständigt till offentliga mötesplatser för att finna och upprätta de marginaliserade. Men han var lika inriktad på att möta och förvandla personer med inflytande i samhället.

Ett talande exempel är när Jesus vandrar in i staden Jeriko. Han möter först den blinde tiggaren Bartimeus, som blir helad och får ett nytt liv. Därefter går Jesus hem till Sackeus, en välbärgad man med en till synes dubiös affärsmoral. Både Sackeus och Bartimeus var syndare. Men det var bara när Jesus gick för att omvända Sackeus som kritiken kom. Genom att förvandla en korrupt man en hederlig och utgivande person kunde Jesus dock förändra den ekonomiska situationen i hela Jeriko. Bartimeus kom måhända till himlen, men han påverkade inte sin stad. Om vi vill gå Jesu väg, behöver vi sträva efter att påverka samhället omkring oss."

Själv gick jag igång med stor inspiration när jag började jobba med det här projektet, och jag tror att det här kan bli en riktigt givande artikelserie! Såväl för mig som håller i pennan som för dem som läser artiklarna. Nästnästa onsdag kommer texten om den första pelaren, som ska handla om varför kristna bör sträva efter att påverka politiken. Jag kan tänka mig att vissa sekulärhumanister kommer att oja sig över resonemanget, men det kanske mest tyder på att ämnet är viktigt som aldrig förr.

Liten fördröjning

2011-09-28T23:40:00.002+02:00

Jag har haft en både utgivande och själsligt berikande dag som gästföreläsare på Bjärka-Säby idag. De har en bibelskola med riktigt höga ambitioner på det apologetiska och etiska området, kul! För egen del kände jag under promenad bland de fallande höstlöven att det vore fantastiskt skönt att få kliva ur vardagen några dagar och komma in i ett lugnare och själsvänligare retreattempo, inte minst på den här platsen. Vi får väl se vilka möjligheter som blir möjliga att ta i den vägen. Inte alldeles lätt med fyra barn mellan två och tio. Men desto mera önskvärt.

Jag hade ju planerat att släppa nyhet om projekt som var tänkt att inledas i dag onsdag, men som det ser ut blir det på fredag istället. Så jag hoppas kunna återkomma med info då - håll ut!

Avslöjar nyhet på onsdag

2011-09-25T13:39:00.003+02:00

Jag tvingas frångå vanan att hålla söndagen som vilodag, har en våldsamt späckad vecka framför mig och måste jobba klart med en text som ska in imorgon och som blir starten på vad jag tror kan bli ett riktigt spännande projekt. Avslöjande kommer på onsdag, titta gärna tillbaka då.

På gång: Vem tänder stjärnorna-kurs för smågrupper

2011-09-22T10:27:00.003+02:00

Mitt förlag har i dagarna skickat ut ett erbjudande till församlingar som samarbetar med studieförbundet Bilda om möjligheten att starta samtalsgrupper utifrån min bok Vem tänder stjärnorna? Jag tror det skulle kunna bli ett väldigt givande upplägg att hjälpa troende och sökare in på en riktigt spännande resa genom livets allra största frågor.

Alphakursen är ju nutidens kanske allra effektivaste sätt att kommunicera och hjälpa människor att ta till sig det glada budskapet om Jesus. Men för många kan det vara ett alltför stort steg att gå in i frågor som den helige Andes gåvor och andra ämnen av kristet inifrånperspektiv som kursen tar upp. För dem kan en samtalsgrupp som tar sin utgångspunkt i varje människas existentiella frågor vara en enklare ingång till att fundera och börja närma sig ett ställningstagande.

Kanske känner du som bloggläsare att du skulle kunna fungera som ledare i en sådan grupp. Varför inte prata med din pastor och fråga om din församling skulle kunna hålla en Vem tänder stjärnorna-kurs. I utskicket beskrivs också att jag kan komma och hålla en inspirationsföreläsning i samband med kursstart. Om det här projektet faller i god jord vill jag hoppas och tro att det kan få beröra många människor på djupet. Ser fram emot en fortsatt spännande resa!

Var Hitler ett monster?

2011-09-20T11:15:00.004+02:00

Författaren Barbro Eberan har idag en tankeväckande understreckare i SvD om vårt ständigt återkommande behov av att demonisera Hitler. Jag har varit inne på temat tidigare, men det förtjänar att understrykas igen: det finns en uppenbar fara med att förvandla Hitler, hans ideologi i Mein Kampf och offentliga tal, samt hans politiska gärning som verk av ett monster, väsensskilt från oss själva. När Hitler alltför lättvindligt avfärdas som demon blir vi samtidigt våra egna änglamakare (i självupphöjande bemärkelse). Eberan skriver:

Men alla rationella Hitlertolkningar till trots spökar Hitler vidare som mytisk gestalt, och den fascination han utövar tycks snarare tillta än avta med växande avstånd till hans Tredje rike. I filmer och böcker förlöjligas han som psykopat med sjukligt självhävdelsebegär, som hysteriker med storhetsvansinne, som drogmissbrukande neurotiker… Men bilden av honom som monster är så djupt förankrad i vårt kollektiva medvetande att alla försök att avdemonisera och trivialisera honom har slagit fel. Hitler, det är uppenbart, har i vår sekulariserade västerländska kultur fått överta den rollen djävulen hade i kristna tider och därför projiceras allt ont på honom.
Hitler fascinerar oss för att han får oss att känna oss goda, säger psykoanalytiker. Om vi projicerar det onda i oss själva på honom kan vi leva vidare i övertygelsen att sådant människoförakt inte är möjligt i vårt moderna upplysta samhälle. Attentaten i Norge visar hur farlig den illusionen är.

Det är bara att titta oss själva i vårt samvetes spegel för att inse att vi på intet sätt är så artmässigt annorlunda än Hitler och övriga nazistledare, som kunde vara ack så sympatiska på vissa plan, men samtidigt företräda en ondskans ideologi. Utan att namnge någon tror jag ändå att vi alla kan ge exempel på personer i vår samtid som även de står för en människofientlig ideologi. Att dra paralleller till Hitler är inte detsamma som att likställa nutida personer eller ismer med nazismen. Men parallellerna finns, och de måste få dras i ett öppet samtal.

Bristen på civilkurage blir en obehaglig påminnelse i boken De mänskliga rättigheternas väg som jag just nu recensionsläser. De allierade kände via flyktingars vittnesmål alltför väl till förintelselägren i öst, men valde likväl att inte slå ut tillfartsvägarna till Auschvitz. Bombplanen behövdes bättre på annat håll, lät det. Nej, Förintelsen var möjlig inte på grund av en mans monsterskap. Utan på grund av de många som lät en våldsam form av socialdarwinism ta över samhället utan att sätta stopp.

Efter debatten med Torbjörn Tännsjö var det en kvinna som stannade kvar och ville prata en stund efteråt. Hon var överlevande från Förintelsen, och frågade mig distinkt: "Var fanns Gud i Bergen-Belsen?"Frågan var ställd utifrån en större sorg och smärta än de flesta av oss kan relatera till. Hennes föräldrar dödades. Själv kunde hon dock inte än idag känna någon stor glädje över att ha överlevt. Minnena var för onda.

Att ge tillfredsställande svar på en sådan fråga låter sig inte göras lättvindligt. Jag försökte hjälpligt bekräfta hennes smärta, och därifrån vänta strålkastaren till de tillfällen där Gud liksom stigit ner även i detta historiens mörkaste rum. Exempelvis genom prästen fader Kolbe, som offrade sitt liv för att rädda en oskyldig medfånge i Auschvitz.

Ja, Hitler stod för en djupt ondskefull ideologi. Men han bar den inte själv. Det var alltför många vanliga människor som aktivt eller passivt hjälpte honom att bära den och samtidigt stjälpa världen i kaos och död. Änglarna som vågade gå godhetens och livets väg fanns här och var. Därhelst de fanns, fanns också Gud. Men de var alldeles, alldeles för få. Var finns godhetens änglar idag?

Är läsare

2011-09-16T23:26:00.005+02:00

Jag har gått in en stund i läshörnan. Ett jobb som läromedelsgranskare för ett nytt gymnasieläromedel i samhällskunskap. Givande uppdrag, men jag häpnar över hur otroligt svårt vissa författare har att sätta sig in i sina blivande läsares verklighet och förförståelse. En varnagel att ha med sig i eget skrivande.

Och så håller jag på med en recensionsbok, det var ett antal månader sedan sist. Det är en alldeles förträffligt trevlig sysselsättning, när man får en intressant bok i sina händer - den här gången om de mänskliga rättigheternas historia. Visst åtnjuter man en viss makt som recensent, risken finns att man blir både för snäll och för sträng, beroende på hur den egna andan faller på. Viktigt att både våga bedöma andra rättvist och själv våga låta sig utsättas för en ärlig prövning. En påminnelse även det. Min ohämmade hyllning av Tim Kellers "Varför ska jag tro på Gud?" sitter dock kvar i orubbat bo.

För den som undrar om jag faktiskt även skrivit något på sistone kan jag rekommendera den näst sista artikeln i Claphaminstitutets serie om dödssynderna i Världen Idag (tror den bara finns i papperstidningen). Kvarstår som sista artikel: likgiltighet. Well, om nån nu ids bry sig om den saken...

Nu håller jag med ateisterna igen (lite grann iallafall)

2011-09-13T23:00:00.003+02:00

För att återknyta till förra veckans diskussion så har ett mål som kan komma att bli vägledande kommit upp i rätten. Det handlar om läkaren som med avsikt ska ha gett ett barn en dödlig dos läkemedel. Föräldrarnas advokat Peter Althin säger det självklara: – Detta är ett unikt fall. Det som inom vården varit en rutin, vård i livets slutskede fram till döden, har hamnat på rättens bord. Dödshjälp är förbjudet i Sverige. En läkares uppgift är att bota, inte att döda.

Såvitt jag tolkar medieuppgifterna har fallet dessvärre alltför mycket kommit att handla om sjukhusets rutiner och rapportering, varför det kan bli svårt för åklagaren att bevisa att läkaren själv faktiskt gav den dödliga dosen. Här vill jag minnas att Torbjörn Tännsjö sagt - om det var i vår debatt eller vid annat tillfälle minns jag inte - att det hade varit bättre om läkaren hade erkänt och att vi därifrån hade kunnat få en tydlig dom. Här tycker jag Tännsjö har rätt (!), sådana här fall bör inte falla mellan de slarviga rutinernas stolar. En tydlig dom skulle behöva fällas. Men i frågan om hur den borde lyda tror jag nog att professor Tännsjö har en annan mening än jag. Saken framstår i grunden som enkel: det är förbjudet att döda. Det ska också fortsatt vara förbjudet att döda.

Jag ser också att det har förkommit en del brobyggande mellan kyrka och humanister - här genom prästen Annika Borg och Christer Sturmark. Inget principiellt fel i det, jag försöker själv hitta sådana kontaktytor för att bätre kunna kommunicera de värden som båda grupper bör kunna stå för. Men också för att utmana gudsförnekare att se hur många delar i deras livsåskådning tar sin grund från en kristen världsbild. I detta behöver vi självfallet samtidigt vara mycket tydliga med att ofrånkomliga gränserna mellan våra respektive världsbilder går. Att peka på dem innebär samtidigt att öppna möjligheten att även stiga över dem. Elisabeth Sandlund gör en klok sammanfattning av vad som är badvattnet och vad som är barnet i den här frågan.

Kommentarer efter Tännsjö-debatten

2011-09-11T23:21:00.005+02:00

Nu har jag låtit torsdagens debatt med Torbjörn Tännsjö ligga till sig någon dag. Tid att summera mina känslor med lite fler ord.

Det första intrycket sitter kvar i orubbat bo. Det var en tuffare stämning i lokalen än jag upplevt på någon av de tidigare debatter som jag medverkat i. En församlingsmedlem som tittat på debatten på nätet (ligger bland annat här) tyckte att det nog inte verkade så ogästvänligt som jag gett sken av. Kvaliteten på inspelningen var föredömligt hög, men det som inte framgick var däremot de där stönen - och jag kan försäkra er att de inte tycktes vara framkallade av välbehag - och hånfulla flinen som togs fram om och omigen, inte minst när jag på något sätt refererade till kristen tro. Den sammantagna upplevelsen när jag packade ner mina saker efteråt var en rejäl känslomässig utmattning av att ha debatterat med en motståndare som ibland blev direkt nedlåtande, en moderator som enbart tystade åt mitt håll och en publik som nästan uteslutande tillhörde hemmalagets hejaklack/buarkör.

"Det var modigt av dig att våga komma!" hälsade en meningsmotståndare efteråt, och en av mina före detta filsosofielever liknade det som jag skrev i förra kortisposten vid att vara utkastad i en vargflock. När jag åkte hem kände jag att det kanske hade misslyckats att föra hem en hållbar argumentation. Men när jag tittade igenom inspelningen med hustrun i fredags eftermiddag kom jag ändå att få en positivare syn på utfallet. Nu såhär i efterhand kan jag känna mig riktigt nöjd med min insats, och jag kan också känna hur det inte bara var jag själv som agerade där längst framme i fronten, utan att de många som var med och bar i bön (ett stort och varmt tack till er som gjorde det!) också var med och höll uppe mitt mod i motvinden och hjälpte mig att hålla mig både alert och samtidigt bevara den mjukhet jag tror behövdes väldigt väl.

Mitt intryck är att Tännsjö ganska konsekvent höll den känslomässigt iskalla linje som hans hedonistiska position vanligen innebär. Men det kändes ändå lika obehagligt att höra honom vifta bort begrepp som kärlek, värdighet och omsorg, vilka för en sann humanist torde vara bärande inslag i hur vi betraktar oss själva och varandra. Det fanns en hårdhet i hans retorik som jag visserligen var väl medveten om, men som ändå kändes tuff att stå ansikte mot ansikte med. Mest illa berörd blev jag av två saker: dels hans nästan hånfulla avfärdande av det nazistiska exemplet på ett dödande som byggde på en nästan identisk etik som den han själv förespråkar, men kanske allra mest: Tännsjös totala avfärdande av samtliga svenska handikapporganisatiners unisona avståndstagande från aktiv dödshjälp. För om vi vägrar lyssna till samhällets svagaste röster när de känner sig utsatta, finns det då kvar någon normal mänsklighet i oss över huvud taget?

En annan sak som var svår att bemästra var frågestunden som nästan uteslutande blev en kanonad av fariseerna-snärjer-Jesus-karaktär, dvs att en fråga har två svarsalternativ: om jag ger det ena svaret så sviker jag min position, om jag ger det motsatta så upplevs jag som okänslig och inhuman. Flera frågor handlade om hur jag ansåg att den frågande skulle ha agerat i samband med en nära anhörigs bortgång. Vilket förstås är frågor som inte lämpar sig för enkla ställningstaganden inför öppen ridå, utan hellre i lugna själavårdssamtal. Situationen blev helt enkelt orimlig att hantera med snabba ja- och nejsvar.

Några av de frågande uttryckte med hela sin varelse att de hade varit med om en mycket svår upplevelse. Men deras agerande gav inte så mycket intryck av att de sökte ett ärligt svar, utan kanske snarare på att de inte fått någon bra hjälp att bearbeta det svåra de och den döende närstående varit med om. Som en sade: "Jag skulle ju ha tagit livet av henne naturligtvis!" Eller som Tännsjö själv uttryckte det, att han inte ville ligga och ruttna bort inför sina barn. Båda dessa uttryckssätt kändes som att de sade något mer än bara ett strikt etiskt ställningstagande. Kanske uttryckte de snarare en obearbetad ångest inför ett gånget eller kommande livsslut. Tännsjös korta inspel om sina föräldrars död tydde nog på att kanske båda två var gällande.

Men trots att debatten stundtals kändes som att löpa gatlopp bland ett gäng arga tonårsrevoltörer kände jag på något sätt instinktivt att jag inte skulle trycka tillbaka så hårt som det ibland fanns all rimlighet att göra. Visst kändes det som att det var jag som hamnade mot väggen flera gånger. Men jag upplevde ändå att jag i huvudsak kunde bemöta frågor eller angrepp på ett sakligt sätt där jag försökte lyfta fram nya vinklar till varför ett humant samhälle måste avvisa aktivt dödande i sjukvården.

Istället valde jag så konsekvent det gick att försöka peka på en annan, varmare linje som betonade människans behov av relation och värdighet, inte minst mot bakgrund av Guds kärlek till oss. Om inte annat så vill jag hoppas och tro att de som ser debatten i efterhand (av YouTubes räkneverk att döma så verkar de redan efter två dygn vara åtminstone runt fem gånger fler än de som närvarade) ser en tydlig skillnad i hjärtlighet mellan Tännsjös och min framtoning. Och det kan vara väl så viktigt som hur väl vi argumenterat i varje enskild punkt.

Titta gärna på debatten och kommentera kring hur ni tänker kring ovanstående analys!

Trött

2011-09-09T10:16:00.003+02:00

Stentufft debattklimat i gårkväll. "Som att vara utsläppt i en vargflock" kommenterade en efteråt. Försökte ändå peka konsekvent på en livets, värmens och omsorgens linje. Nu trött i kropp och själ. Lite mer ingående kommentarer kommer om någon dag.

Avfärd

2011-09-07T11:30:00.003+02:00

Strax klar för avfärd norrut, jag ska passa på att besöka några av våra kollegor bland de kristna gymnasierna samt en del andra möten när jag ändå är i trakten av huvudstaden. Förberedelserna inför morgondagens debatt har gett en hel del ny kunskap, inte minst har jag fått nya kunskaper i det mystiska holländska språket!

Har lånat Anne Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" som talbok att lyssna på under bilresan upp, kan tänka mig att den ger en del givande tankar i ämnet. Dagen har idag en intervjuartikel med undertecknad inför debatten. Väl mött imorgon, den som har möjlighet att vara med!

Du är inte välkommen, lilla vän

2011-09-04T21:30:00.003+02:00

Förberedelserna inför Tännsjödebatten fick ett lite otrevligt avbrott idag med några timmars påtvingat fönsterarbete efter att någon roat sig med att slänga in ett äpple i fönsterrutan i arbetsrummet på nedervåningen. Inte lika roande för de boende som för kastaren.

Men i övrigt känner jag att tankarna börjar formera sig. Har läst Tännsjös bok "Du skall understundom dräpa!, lika obehaglig i argumentationen som titeln är provocerande. Jag noterar att Katrine Kielos i Aftonbladet skriver en välformulerad krönika på det tema som debatten kommer att beröra: en värld där en del är välkomna, andra inte. I det här fallet gäller det flickor/kvinnor. Kielos skriver:

Enligt beräkningar saknas det totalt 160 miljoner kvinnor i världen. Lika många som USA:s samlade kvinnliga befolkning.
Utraderade.
Eftersom de ansågs mindre värda.
...
De flesta könsselektiva aborter utförs efter vecka tjugo. Men tekniken utvecklas. Redan i dag kan man på dyra amerikanska kliniker designa ett embryo efter smak. Pojke, flicka, grönögd eller blåögd? Du väljer själv. Vi i väst verkar inte heller kunna förstå att barn inte tillhör sina föräldrar. De kommer genom dig, men inte från dig. De är ett mirakel som man får till låns. Inte en beställningsvara. Och de är vad de är.
Vem är du att tro att du har rätt att bestämma vare sig dess kön, eller dess ögonfärg?
Barnet är inte ditt. Inte på det sättet.

Det handlar inte om att välja till önskvärda egenskaper. Det handlar om människor. Riktiga människor, som väljs bort. Samvetets röst ropar, ropar, och ropar om igen. Livets röster blir fler mot dödskulturens hot. Låt oss backa upp varandra i den kampen.

I förberedelesetid

2011-08-30T23:19:00.002+02:00

Ursäkta att det blivit lite långt mellan blogginläggen här; det har varit så väldigt mycket med alla saker som kör igång här i höstinledningen. Vi har en väldig positiv trend hos oss på Kungsgymnasiet, största elevkullen någonsin, och vi håller på att göra ett antal förändringar för att ytterligare stärka regionens enda kristna gymnasium.

Därutöver håller jag på att jobba med de sista artiklarna i Claphaminstitutets serie om dödssynderna i Världen Idag. En annan artikelserie ligger i planeringsstadiet, och så vill jag flagga lite för ett annat hyperspännande projekt som är i slutfas och är tänkt att offentliggöras om några veckor.

Plus förberedelse inför Tännsjö också då. Jag noterar att hans argumentation i det här ämnet tycks svagare än på andra områden där han är lika klockren som hans etik är obehaglig. Det verkar bli en intressant kväll. Att döma av ansiktsuttrycken på fotona på den här infolänken ser jag rätt inspirerande ut jämfört med de övriga medverkande...

Så i allt detta försöker jag prioritera min tidsanvändning för att försöka satsa på rätt grejer. I afton var det skogen med barnen, imorgon ska vi åka tillsammas på träningstävling i friidrott. Det känns som viktiga projekt det. Fast på ett annat sätt.

Jag debatterar Torbjörn Tännsjö i september

2011-08-24T21:28:00.003+02:00

Då var detaljerna klara, så jag släpper nyheten den här vägen. Bakgrunden är att Christer Sturmark som deltog i samma panelsamtal om dödshjälp i höstas bjöd in mig att skriva en essä om dödshjälpfrågan utifrån kristen synvinkel för deras nya tidskrift SANS. Numret kom härom dagen, artikeln finns att läsa här. Jag måste säga att det var en hedrande förfrågan av dem att ta in en röst med motsatt ståndpunkt, så jag tog då också tillfället i akt att hålla en tydlig men förhoppningsvis också en öppet resonerande ton.

Artikel med motsatt ståndpunkt skrevs av Torbjörn Tännsjö, och i anslutning till lanseringen av aktuellt nummer med tema medicinsk etik ville de anordna en offentlig debatt, och valde då oss båda.

Debatten hålls i ABF-huset i Stockholm tors 8/9 kl 18.00 Rubriken blir: Aktiv dödshjälp - hot eller möjlighet? Moderator är PC Jersild, som såvitt jag uppfattat saken står på samma sida som Tännsjö i dessa frågor. Men jag hoppas ändå att han ska utföra sin roll på ett sakligt sätt.

Man känner väldigt blandade känslor inför att debattera en person som Tännsjö. Hedrad över att bli tillfrågad, eftersom han är Sveriges mest namnkunnige nutida filosof. Jag har bollat lite tankar med andra kristna debattörer, och ingen av dem hade haft offentligt debatt med honom tidigare. Den ende jag på rak arm kommer på har debatterat Tännsjö är William Lane Craig. (länk till den debatten finns på denna Youtube-kanal). Och det är klart, han rör sig ju på en akademisk nivå som jag inte direkt kan göra anspråk på att hålla. Så det är möjligt - även om jag finner det otroligt - att Tännsjö inte tidigare har debatterat en svensk kristen företrädare offentligt, och att jag i så fall skulle vara först att ta duvningen. (Skriv gärna annan uppgift i kommentarfältet om någon känner till någon tidigare debatt.) Och den känslan är förstås något surrealistisk.

Man känner sig också utmanad. Tännsjö är en mycket stringent filosof där det inte alls är lika lätt att hitta blottor i argumentationen som hos andra ateister, som exempelvis den filosofiskt mindre skolade Sturmark. Den vane bloggläsaren vet att jag hyser uppskattning för Tännsjö för att han olikt många andra ateister håller en konsekvent linje i sin argumentation. Obehaglig, men konsekvent. Det vittnar om en intellektuell hederlighet, även om jag förkastar hans grundsyn. Men det är bättre att mötas med blanka vapen än att fäktas med en fiende som flyter omkring som en oformlig amöba utan vare sig kärna eller gränser. Men Tännsjö är en verklig utmaning att möta.

Och så känner man till slut också ett visst obehag, eftersom Tännsjös etik är så obehagligt inhuman, inte minst i synen på aktiv dödshjälp. Att möta den typen av argumentation som inte ber om ursäkt för sig är känslomässigt utmattande.

Men framför allt tror jag det kommer att kunna bli väldigt givande att ändå ta kampen och föra fram en livets kultur i kontrast till Tännsjös hotande dödskultur. Hoppas att några bloggläsare i Stockholmstrakten kan komma med på debatten; alla behöver inte stå i frontlinjen, men vi är många som behöver kämpa kampen tillsammans. Väl mött där och då!

Begravning

2011-08-23T21:58:00.002+02:00

När jag var elva fick jag en bibel som gåva av församlingen där jag gick i barnverksamhet. Min fru fick en likadan i något högre ålder. Med tid och nyöversättning har vi dock båda skaffat andra biblar, och de röda exemplaren med sina namn, dedikationer och ungdomligt färgade understrykningar blev liggande.

Vad gör man med en bibel som använts färdigt? Jag vet inte hur ni gör när ni förpassar en helig skrift till de sälla jaktmarkerna? Slänga i soporna känns omöjligt. Återvinning? Tja, kanske, men ingen hedrande plats att lämna en bibel på. Vissa biblar har jag gett bort till olika boksamlingar, men en personlig? Bränna känns ju vanhelgande. Låta ligga och damma igen på en hylla tills den faller sönder av sig själv likaså. Återstår gör då: den judiska varianten.

Ortodoxa judar har en tradition att när en torahrulle slitits ut eller skadats så mycket att den inte längre kan användas i gudstjänsten grävs den ner i jorden. Jag tycker det är en fin tradition som helighåller Guds ord och också hjälper oss att visa vördnad för det Gud har gett människan genom sin lag.

Så idag tog jag en spade och två röda biblar och begav mig längst bak i trädgården under en björk där vi låtit gräset växa högt. Någon må anse mig vara fånig. Det tar jag gärna. Jag uppskattar de där rituella handlingarna som väcker mitt hjärtas förundran för Guds under. I sammnträdesvärlden lägger man mer eller mindre oviktiga papper "till handlingarna". Att i djup tacksamhet få återbörda Guds skapande ord tillbaka till den jord ur vilken vi alla kommer, det är större.

Att ropa och vara tyst

2011-08-20T23:37:00.003+02:00

Den är alldeles fantastiskt fascinerande, kortserien Den stora tystnaden i SVT. Tyvärr går den in i allför snabb medietystnad, försvinner bort från SVT Play efter bara en vecka (och det tycks mig svårare att spela in program ju mer avnacerad tekniken blir). Men se den gärna, medan tid finns. Människor med vitt skilda bakgrunder och inställning till tron som i tystnaden förs inför sig själva, och parallellt också - inför Gud.

Det är fler än en av oss som blir smått tokiga på det här aldrig sinande mass- och socialmediala bruset (där denna blogg självfallet också ingår). Där vi alldeles, alldeles för sällan hamnar i situationer där vi på allvar tvingas möta oss själva, eller vår medmänniska. Utan kontemplation dör vi inombords.

Missförstå mig inte; jag jobbar just nu på höga varvtal med utveckling av både skola och skrivprojekt, kör aktiv mejltrafik med att spika definitioner och upplägg inför debatten som jag nämnde i föregående bloggpost (mer info inom kort).

Mission - att utföra ett uppdrag är ytterligt viktigt för att jag ska känna att jag fungerar som människa. Men kontemplationen är precis lika omistlig. När aktiviteten ökar blir andakten så mycket viktigare för att finna och bevara oss själva.

Balans, mina vänner. Ett kungarike för lite balans.

Debatt på gång

2011-08-19T14:13:00.004+02:00

Jag har fått förfrågan om två väldigt skilda uppdrag de sista dagarna, ett läromedelsprojekt och en debatt i september som bör kunna bli riktigt intressant. Tufft motstånd, men intressant. Jag återkommer inom kort när detaljerna kring debatten blivit spikade.

Lägger ut predikan om världens mest omaka arbetskamrater

2011-08-15T22:37:00.004+02:00

Jag skruvar lite svenskt generat på mig, för nu har jag fått så ovanligt mycket positiv respons på min predikan hemma i Kungsporten härom veckan om de ack så olika men ack så nödvändiga parhästarna Paulus och Barnabas, och vad Gud kan lära oss genom deras livsöden. Det finns mycket att ta till sig där, som man ofta inte tänker på när man läser igenom texten lite ytligt. Jag skickar med en länk till predikan här, scrolla ner till 24/7. Själva rubriken blev lite mysko, antingen pratade jag otydligt eller så hörde teknikern lite illa när han frågade om vad vi skulle sätta för rubrik. Det har nog rättats till när det här läses...

Nu har det gått helt snett i Clapham

2011-08-12T22:39:00.005+02:00

Ibland ryggar man till när platser eller begrepp som man annars förknippar med något mycket positivt dras i smutsen. När jag såg de första rubrikerna om oroligheter i Tottenham bekymrade jag mig först ett ögonblick över vad som nu kunde vara på tok hos laget i mitt hjärta. Oroligheterna visade sig dock vara av klart allvarligare natur än vad som är brukligt i fotbollssammanhang.

Det enda som tycks drabba Tottenham Hotspur är att lördagens ligapremiär ställs in efter vandalisering av biljettkontor etc. Det obehagliga är dels att våldet fått en så anmärkningsvärd spridning, dels den till synes totala bristen på politiska motiv ("nihilistiska" upplopp tyckte jag mig uppfatta med ett halvt öra att Andres Lokko sade i Aktuellt).

Debattörer - framför allt på vänsterkanten - brukar annars vara snabba med att förkunna upplopp av olika slag är moraliskt berättigade protester mot något slags orättfärdig överhet. Så inte här. I Clapham och andra förorter och städer i England tycks det istället vara ett fullskaligt uttryck för den råa egoismen. Ungdomar förstör och stjäl för att de ser en möjlighet att göra det. Inga plakat, inga ideologiska krav. Enbart aggression och snöd vinning. Åtminstone två dödssynder som kommer till okontrollerat uttryck.

Nej, argumenten för att människan är innerst inne god och bara behöver göra sig fri från förtryckande auktoriteter fortsätter att eka tomt. Precis som för 200 år sedan när William Wilberforce och hans medarbetare verkade i samma stadsdel, Clapham, är vårt kall att motarbeta girighet och annan egocentrering, och istället riskera vår egen personliga trygghet i syfte att övervinna det onda med det goda. Det är alldeles uppenbart att kristna sammanslutningar med ett fokus bortom oss själva - både vi som verkar inom Claphaminstitutet och många andra - fyller en väldigt angelägen funktion i vår värld idag.

Köp inte den här boken!

2011-08-09T22:41:00.003+02:00

Jag noterar idag en intressant parallell i var det betecknas som comme il faut att använda bilder för att chockera och bilda opinion. Läs mera på Samvetsbloggen.

Nåväl, jag hade utlovat en liten sågning av känd bok. 600 000 böcker tror jag han har sålt, Jonas (artistnamn!) Jonasson. Men jag tycker nog ändå inte du behöver gå åstad och skaffa "Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann". Jag tjuvläste fruns ex som de läser i sin dambokklubb av pålysningarna om Forrest Gump-vibbar och intressanta kopplingar till 1900-talshistorien. Men blev klart besviken.

Visst, Jonasson är en synnerligen flyhänt författare med en fantastisk fantasi att knyta ihop en kul/spännande berättelse. Men det fanns ju inget som helst djup i berättelsen! Så kopplingarna till Forrest Gump var väldigt överdrivna. I den filmen fanns det en värme och en medmänsklighet som jag tyckte mycket om. Medan hundraåringen Allan och hans kumpaner genom livet i huvudsak verkar drivas av ett enda intresse: att få en skvätt brännvin.

Och det är klart, det är ju mer inspirerande att läsa en bok där inte samtliga inblandande har i stort sett samma burdusa, distanserade och genombanala inställning till livet. Det där kan vara kul en stund. Men inte en hel resa genom nutid och dåtid. Baksidetextens citat där Lasse Berghagen gav omdömet "Den roligaste bok jag någonsin läst" borde ha varit varning nog. Nej, skaffa ni andra böcker som sommar- eller höstunderhållning. Så kul var det inte, herr Jonasson.

Skriver i Världen Idag om dödssynden vrede på Utöya

2011-08-05T22:53:00.004+02:00

TIllsammans med två medförfattare har jag idag en obehagligt aktuell artikel om vrede i Världen Idag i Claphaminstitutets artikelserie om de sju dödssynderna. Vi hade egentligen planerat in en redan färdig artikel om avund, men tragedin i Norge kom emellan. Det var en tuff artikel att jobba fram med den hemska aktuella kopplingen. Jag ser att redaktören plockat bort inledningen som skildrade hur vreden till slut exploderade hos mördaren Breivik. Kanske blev det för känslostarkt på opinionsplats.

Med avund som väntar om två veckor funderar jag nu på vilken av de njutningsfixerade synderna lusta eller frosseri som bör komma därnäst. Kanske kommer någon aktuell koppling på endera av dem. Det brukar ofta göra det.

Avslutningsvis funderar jag på att skriva några rader om en bok igen, jag brukar ju plocka fram någon bok jag vill rekommendera lite då och då. Men nu lutar jag åt att såga en känd bok i nästa inlägg. Jo, så får det nog bli.

Åter till normaliteten, lite i taget

2011-08-01T23:27:00.003+02:00

Livet börjar så smått återvända till det normala efter ondskans utbrott i vårt västra grannland. Men det onda tycks inte vinna den seger som mördaren Breivik hoppades. Känt bibliskt språkbruk återfinns i en av ungdomarnas öppna brev till mördaren. Det är vackert, ljuset när mörkret är stort runtomkring.

Igår lyckades jag för första gången i sommar lägga mig en stund i hängmattan. Tio lååånga lediga minuter. Iochförsig uppblandade med avklädning av lillflicka, hjälp med kissande i gräset, påklädning, samt ordningsskripande i storpojkarnas kurragömma. Men ändå. Tio minuter i ryggläge. Det är inte var sommar minsann.

Jag har också i efterhand satt mig lite djupare in i forskningsrapporten om att ett ökat bibelläsande ger ett starkare fokus på exempelvis ekonomisk och social rättvisa och andra politiskt korrekta dygder som trons kritiker gärna hävdar att religionen motverkar. Trons kritiker tycks dock ha fullt upp med att häckla kristna, så nyheten är inte speciellt intressant där. Tråkigt det, efter den självrannsakan över sitt religionshäcklande som Humanisterna och till och med Tännsjö gav uttryck för efter händelserna i Norge. Fascinerande det där att forskning som inte överensstämmer med egna fördomar inte är speciellt intressant. Men vissa ögonbryn tycker jag ändå att rapporten skulle höja. Det tycks den vara värd.

Kan framtida terrorister mötas med en annan extremism?

2011-07-29T23:33:00.009+02:00

Nej, det här går inte. Det har nu gått en vecka sedan de fasansfulla dåden i Norge, och jag är ännu inte i närheten av att kunna smälta det som skett. Planeringen, aktionen och efteragerandet av mördaren är av så djävulskt slag att det är så svårt, så svårt att komma över även för mig, som inte har några bindningar över huvud taget till de mördade.

Jag har ikväll skrivit klart ett första utkast till text i Claphaminstitutets artikelserie i Världen Idag om dödssynderna. Tema: vrede. Aktuell koppling: alltför uppenbar. Förhoppningsvis lyckas vi arbeta igenom texten för publicering i nästa vecka.

Jag har samtidigt funderat en del över de förslag till åtgärder för att förebygga den här typen av extrem brottslighet som presenteras i den mediediskussion som generellt har förts på ett sakligt och värdigt sätt. Ja, det blir alltför endimensionellt att säga att hotet mot samhället främst ligger i olika ideologier eller religioner. Och ja, det ligger mycket i det flera säger om att hotet ligger i extremismen, den väpnade fanatismen. Men samtidigt drar jag mig till minnes en passage i Martin Luther Kings fängelsebrev, ett av de absolut mest välformulerade stycken som skrivits om ett bibliskt förhållningssätt till samhället.

Från sin fängelsecell adresserar King andra pastorer som bekymrar sig över att han i medierna pekas ut som just "extremist". Han drar paralleller till andra historiska förebilder som agerat på ett frimodigt och för samtiden extremt sätt, och skriver:

Frågan är alltså inte om vi skall vara extremister, utan vad för slags extremister vi skall vara. Kommer vi att vara kärlekens eller hatets extremister? Kommer vi att vara extremister för att bevara orättfärdigheten eller för att utbreda rätten? I den dramatiska scenen på Golgota kulle korsfästes tre män. Vi får aldrig glömma att alla tre korsfästes för samma brott: extremism. Två var omoralens extremister och sänkte sig alltså djupare än sin omgivning. Den tredje, Jesus Kristus, var en kärlekens, sanningens och godhetens extremist och höjde sig alltså över sin omgivning. Kanhända Södern, nationen och världen står i stort behov av kreativa extremister.

Gud give att så kunde bli fallet även hos oss.

Ovärdigt att sätta kristen etikett på massmördaren Breivik

2011-07-25T23:16:00.008+02:00

Jag har behövt några dagar för att smälta fredagens tragedi i vårt västra grannland. Få perspektiv. Men det går knappt, det finns så få företeelser att skapa perspektiv mot, att göra jämförelser med. I västerlandet under det senaste seklet ser jag bara en rimlig parallell där en kollektiv dom fällts där en viss grupp människor dömts skyldiga till att samhället gått åt skogen, och där straffet blivit medvetet, urskillningslöst individuellt mördande.

Men det fallet - Nazityskland - var ett kollektivt folkmord. Ett helt folk som kollektigt bar skuld till mord på ett annat folk. Här rör det sig om domare och bödel i en enda person. Norske Breivik måste betraktas som tämligen unik i seriemördarnas skara. Motivet, det politiska inslaget, den djävulska beräkningen, leendet på väg ut från häkningsförhandlingen. Nej, det här bräcker nog det mesta i ondska.

Det unika i Breiviks hat gör också att försök att placera honom i ett fack (förutom möjligen då det ultranationalistiska/nazistiska) blir ett meningslöst etiketterande som i praktiken mest fungerar som slagträn mot den ideologi men själv ogillar. Diskussionen kring tragedin har också generellt varit befriande fri från sådana inslag. Idag blev det lite sämre.

Jag hörde för en stund sedan på inledningen till Lars Ohlys sommarprogram. Till skillnad från övriga som uttalat sig hade han svårt att lägga partipolitik och ideologi åt sidan, och förkunnade att mördaren beskriver sig som "fundamentalistiskt kristen". Inte heller Christer Sturmark kan idag avstå från frestelsen att stämpla attentatsmannen som "konservativt kristen", med hatet mot sekulärhumanism som drivkraft.

Det tar för stort utrymme och behov av inläsning för att ge ett fullödigt svar på detta. Låt oss bara kort slå fast att etiketterna kanske aldrig har varit mer illa placerade än i det här fallet. Av det jag har läst har jag inte någonstans sett Breivik uttrycka någon av dessa etiketter som beskrivning av sig själv. Jag kan förstås ha fel; djupare analyser av mördarens ideologiska motiv kommer att utredas grundligt framöver, lita på det. Dagens Anders Gustavsson är en av dem som tagit upp temat, och han kommer säkerligen att göra det igen (Edit: görs här). Men det etiketterandet som Ohly och Sturmark gav uttryck för verkar här mest bli falskmyntade slagträn i debatten. Och det känns i detta sammanhang djupt ovärdigt.

Ett kort utdrag ur Breiviks manifest: "I'm not going to pretend I'm a very religious person as that would be a lie. I've always been very pragmatic and influenced by my secular surroundings and environment. In the past, I remember I used to think;

"Religion is a crutch for weak people. What is the point in believing in a higher power if you have confidence in yourself!? Pathetic."

Perhaps this is true for many cases. Religion is a crutch for many weak people and many embrace religion for self serving reasons as a source for drawing mental strength (to feed their weak emotional state f example during illness, death, poverty etc.). Since I am not a hypocrite, I'll say directly that this is my agenda as well."

Breivik beskriver sig som en tvivlare inför Guds existens. Han ber inte, men upphöjer Europas kristna kulturarv, i likhet med sitt eget hedniska nordiska arv. Han understryker gång efter annan att hans mordiska planer inte motiveras av kristen tro. Han söker efter den idelogi som kan ge extra kraft till hans hat. Visst talar han om kristendomen i Europa, men samtidigt ser han darwinism som den ideologi som är mer lämpad att ligga till grund för vårt västerländska samhälle.

Det finns säkert ytterligare, mer belysande citat för den som vill leta. Jag har inte för ambition att sätta mig in i Breiviks skriverier i sin helhet, lika lite som jag avser att lusläsa Mein Kampf. Men låt oss vara överens om en självklar sak. Mördaren Breivik tycks inte vara en troende, utövande kristen, han agerar inte utifrån en kristen tro, och hans synsätt ligger så oerhört långt ifrån det som kristen tro och etik förkunnar att jag ännu inte sett en enda kristen förkunnare som sett ett behov av att ens ta avstånd från hans ideologi eller gärningar.

Det vi istället såg var att över 10 000 människor i lördags tog sin tillflykt till domkyrkan i Oslo. I sin sorg och förtvivlan var det till Guds hus man kände att man behövde gå. Det var här Norge samlades till högmässa för att tillsammans försöka finna ett hopp, en väg framåt.

Vi inser alla att detta handlar om en man som ställt sig i fiendskap mot mänskligheten. Vilken ism han råkar tycka mest eller minst illa om är för sammanhanget förhållandevis irrelevant. Fredagens händelser i Norge är för fruktansvärda för att solkas ner av ideologisk pajkastning. Jag avstår därför för att ytterligare fördjupa jämförelserna mellan Breiviks synsätt och socialdarwinismen.

Låt oss stanna vid en sanning som återigen blivit alltför uppenbar. Verklig ondska finns. Den har nu fått ytterligare ett namn. Det stavas: Utöya. Låt oss tillsammans verka för att det onda till slut ska besegras med det goda.

Ogräs

2011-07-21T23:08:00.002+02:00

Att rensa i rabatter, grusgångar, gångplattor etc är ungefär som att åka på kristen konferens. När man är färdig är det alldeles rent, vackert och helt ogräsfritt. Det är alldeles härligt att uppleva. Man andas fritt, och känner "Precis så här är det tänkt".

Det varar i ungefär två dagar. Sen kommer de där små, små retliga första ogräsen som åter tittar upp genom gruskornen. Och man inser att den där perfekta känslan inte kommer att hålla i sig så länge som man i en stunds naivitet vågade hoppas.

Samma sak upplever man som färdigkonferensad människa. Gud kan göra något fantastiskt i ens liv, och man känner att inget mer kommer att bli som förr. Men efter några dagar kommer de där små, små vardagsgrejerna som stjäl uppmärksamhet och skapar irritation än här, än där. Ogräset börjar än en gång ta plats i livet.

Och det är väl så det är. Men en sak kvarstår. Den där grundliga genomrensningen man gjorde gör att de där näten och rotsystemen av ogräs som fanns där tidigare är borta. Visst dyker det upp lite här och var. Men rensningen har ändå gett ny renhet och nya växtmöjligheter för allt det där vi faktiskt vill se blomma i våra livs trädgårdar. De små irriterande ogräsen till trots kan vi vara övertygande att rensningen innebär att marken förnyats. Och den kommer att bära frukt.

Komma hem

2011-07-16T23:48:00.004+02:00

Nu börjar bitarna falla på plats så smått, känner jag. Den där känslan från den gångna Norrlandssemestern där känslorna från barndomens somrar kom tillbaka med full kraft i dofter och synintryck.

En känsla av tacksamhet för händelser, situationer, vissa relationer som man fått ta del av. Men också att få tillåta att släppa fram känslan av saknad efter sådant som gått förlorat. Att få sätta sig vid farföräldrarnas grav och släppa fram tårarna och inse hur mycket man saknat en farmor som lämnade jordelivet alltför tidigt.

Men jag kunde med ett mer vuxet öga se sådant jag inte riktigt lagt märke till tidigare, men som fortfarande fanns kvar, orört. Korset över köksbordet i ett hem som jag alltid uppfattat som gudsfrånvänt. Ett kors - över köksbordet! Vad säger det? Nedskrivna tankar, ord och strofer som pekade på en större öppenhet för Gud än vad jag tidigare uppfattat. Jo, det finns mycket i människan som andra inte ser. Inte vid ett snabbt eller barnsligt påseende. Men ofta, ofta i de lite djupare lagren.

Människan behöver komma hem. På alla plan. Existentiellt, själsligt, geografiskt, arbetsmässigt, et cetera. På släktgården fick jag uppleva mycket av den känslan. Det var väldigt helande.

Men känslan av att komma hem har också varit stark de här senaste dagarna. Jag har varit med på Oasmötet i Kungsbacka och föreläst om att förkunna evangeliet med de stora frågorna som kontaktpunkt. Jag vågade knappt ha några förhoppningar alls om antal åhörare, men det blev faktiskt lapp på luckan båda dagarna och väldigt givande blandning av föreläsning och samtal.

Men den helt dominerande känslan av dagarna i Kungsbacka är ändå att få vara hemma. Jag uppskattar oerhört den hängivenhet, äkthet, karismatik och bibeltrohet som finns hos Oasrörelsen. Detta kombinerat med en otroligt givande bibelundervisning, en sund liturgi, en djupt seriös, mogen och kärleksfull strategi för att möta människor i förbön, bikt och andra andliga och själsiga behov. Jag tror att varma kristna från i stort sett alla läger kan känna att i Oasen får jag känna mig helt hemma, fullt ut få vara mig själv som människa och kristen och kunna få mina djupaste behov mötta.

Kanske är hemkänslan i Oasrörelsen såpass stark just för att den inte är ett stadigt hem, inget samfund, ingen geografisk församling. Utan just en Oas dit man kan komma för att dricka i en tillfällig miljö där vattnet aldrig stannar upp, drar till sig parasiter eller slammas igen som det kan göra i ett sammanhang som satt sig, blivit vardag. Med den kraft och inspiration (ordets allra mest bokstavliga bemärkelse) man får i Oasen räcker till för livet även där vi hör hemma.

Ateisten Harris sågas jäms med fotknölarna

2011-07-14T23:25:00.005+02:00

Jodå, Humanistbloggen brukar vara ruskigt på tårna att kommentera allt som berör diskussionen religion/tro/ateism. Det har dock varit märkbart tyst om mottagandet av den svenska översättningen av en av nyateismens huvudapostlar Sam Harris bok "Moralens landskap", där han försöker ge moralen en strikt gudlöst vetenskaplig grund. Resultatet blev väl sådär.

Filosofen Lars Gustavsson - som för övrigt inte betraktar sig som troende - sågar Harris rakt av. Under rubriken "Rent trams" levererar han bland annat följande drapa: "Det är litet svårt att avgöra om Harris bara är dum eller om det är hans totala okunskap om den metaetiska debatten de senaste två århundradena som är värst."

Stefan Gustavsson och Bengt Malmgren noterar även de det ateistiska resonemanget som slagits i spillror.

Lite intressant det där, hur överlägset sarkastiska som gudsförnekande debattörer kan vara mot varje än så litet tveksamt inlägg hos en meningsmotståndare, men samtidigt undvika att se de retoriska bjälkarna i det egna ögat. Men det kanske blir så om debattviktorian blivit viktigare än sanningen.

Jag har för övrigt ett spännande projekt om Harris och hans gelikar på gång framöver, mer om detta inom någon månad. Men jag tror det kan vara värt att vänta på!

Varför är vi så ruskigt sekulariserade i Sverige?

2011-07-11T22:36:00.004+02:00

Dagen refererar idag Torsten Åmans seminarium från Lapplandsveckan om orsaken till att Sverige blivit så kraftfullt sekulariserat, framförallt jämfört med andra länder med jämförbar kulturhistorisk bakgrund.

Jag tycker hans analys är vettig. Åhman avfärdar först de tradidionellt ateistiska låtsasargumenten som att utbildning, eller teknisk och ekonomisk utveckling tvingar ut gudstron ur samhället. Den viktigaste orsaken är istället enligt Åhman (och Magnus Malm, som han lånat slutsatsen av) att kyrkan i vårt land - till skillnad från många andra - inte representerar frihet för gemene man, utan snarare en del av den historiska maktapparaten.

Det är förstås inte hela förklaringen, men det är en viktig aspekt. Kristendomen har alltid fungerat bäst som rebellrörelse. Inte med fysiska vapen, men genom förföljelsen och martyriet som visat att tron på Jesus är så angelägen att inget förtryck förmått utplåna tron. Istället har kristendomen bara blivit starkare under förföljelse. Exemplen är mångahanda, alltifrån Rom till det nutida Kina. Ju mer de kristna torteras och dödas, desto fler blir anhängarna. Klart tänkvärt, ställt i relation till den i Sverige så vanligt förekommande sänka-tröskeln-strategi.

Förföljelsen för att vara bekännande kristen är ännu inte speciellt avskräckande i Sverige. Kyrkan har andra - och i det stora perspektivet farligare - faror att brottas med. Men även i ett sekulariserat land där mycket av den kristna kontexten har gått förlorad finns det mycket spännande möjligheter att nå fram med det kristna budskapet.

Det senare ämnet ska jag prata om på Oasmötet i Kungsbacka senare i veckan. Hoppas vi ses då!

Hur vet man om någon ångrat sig tillräckligt?

2011-07-08T23:55:00.004+02:00

Som kraftfullt idrotts - framförallt friidrotts- intresserad kunde jag förstås inte låta bli att lyssna på den nedladdade utgåvan av Sven Nylanders sommarprogram igår när familjen somnat in efter hemkomsten från semestern.

Jag kände mig sviken av Sven Nylander, både av honom som människa och som representant för en ren idrott och livshållning när han i första läget slingrade sig och därefter erkände att han "sex till åtta gånger" (det verkliga antalet var högre) använt kokain.

Jag tror att vi var väldigt många som kände likadant. Patrik Sjöberg hade man inte väntat sig fullkomlig renlevnad av. Men Nylander. Det var en annan femma. Människor kan generellt acceptera en ofullkomlig vandel hos varandra. Men dubbelmoral är något värre. Att ena timmen stå och propagera för renlevnad och i nästa stå och dra i sig droger på en pubtoalett - det luktade riktigt illa.

Jag hade många funderingar inför programmet: Kände Nylander att fem års väntan var lagom för att kunna bli förlåten av svenska folket för sin kokainanvändning? Vad gör han nu? Hur ser han nu i backspegeln på sitt ansvar och skuld? Vad vill han lära oss utifrån sitt eget svek mot sig själv och andra?

Svaren blev anmärkningsvärt torftiga. Sorgligt, som den gode retoriker Nylander är. Det är väldigt vanskligt att försöka bedöma när man tycker att en människa har "ångrat sig tillräckligt" för att bli förlåten. Det är ovärdigt att kräva att syndaren krälar i stoftet för att vi ska tycka att den gjort tillräcklig bot. Problemet var att Sven Nylander - om än klätt i en utmärkt språklig och på flera sätt belysande dräkt - inte gav intrycket att faktiskt ångra sitt kokain(miss)bruk. Inte heller att han inser hur vi svenskar kände att han svikit vårt förtroende som förebild, och önskar få det upprättat igen.

Det här gjorde mig besviken. Sven Nylander hade ett gyllene tillfälle att upprätta en god del av det förtroende som försvann i drogdimmorna. Han tog det inte. Vägen till frihet och försoning går via bekännelse och ånger. Det gäller nog ganska lika oavsett om sveket skett inför Gud, mellan två människor eller mellan kändis och befolkning.

Det blir klart intressant att följa fortsättningen i det parallella fallet Ola Lindholm.

Dödssynderna i full blomning!

2011-07-07T23:41:00.003+02:00

Har just kommit hem från en på flera sätt omvälvande semesterresa i barndomens sommartrakter. Kanske kommer några mer personliga ord om detta.

Vill bara passa på att puffa för den artikelserie om dödssynderna som vi i Claphaminstitutet startat i samarbete med Världen Idag.

Igår onsdag gick en mer utredande bakgrundsartikel på kulturplats (utlagd på Claphaminstitutet.se), samt den inledande artikeln om den grundläggande och allra farligaste synden: högmod.

Jag fungerar som huvudredaktör för artikelserien, och ett antal andra skribenter kommer att vara medförfattare. Vi lägger nu sista handen vid artikeln om girighet som blir nästa destruktiva last att nagelfara och skärskåda. Utan att tala alltför mycket i egen sak hoppas jag att det här ska bli en riktigt intressant artikelserie att följa.

Samvetsbloggar om obehagliga signaler från KD-riksting

2011-07-01T22:43:00.002+02:00

Jag är på semesterresa i barndomens sommartrakter- Många känslor, stora känslor... Kommer nog mer om detta senare skulle jag tro. Men jag kopierar in en text som jag nyss lade på Samvetsbloggen efter några dagars nyttig internetavstängdhet i fjällvärlden.

Kristdemokraternas riksting pågår i skrivande stund i Umeå. Undertecknad har just lämnat semesterns radioskugga (och därmed inte heller haft möjlighet att blogga) i en helt annan del av Norrland, efter valet att prioritera familjesemester före politisk kongress.

Därmed inte sagt att ett riksting är oviktigt, det har tvärtom stor betydelse för ett politiskt parti i regeringsställning. För KD är läget i år alldeles särskilt prekärt som alliansens minsta parti med mycket svaga opinionssiffror. Medierna har rapporterat att årets riksting kommer att visa vilken väg partiet ska välja: utvecklas till det fjärde liberala partiet i regeringen eller välja en tydligare ideologisk profilering?

Själv har jag som partimedlem skrivit två motioner inför årets riksting – en okontroversiell om starkare lagligt skydd för så kallade whistle-blowers som vågar säga sanningen utan hot om repressalier. Av rapporteringen att döma fick motionen hyggligt stöd, även om partistyrelsen först ville invänta EU-policy på området.

Intressant nog har frågan om skydd för sanningssägare bäring även på min andra motion, som handlar om ett tydligt ställningstagande mot fosterdiagnostiska metoder som primärt används för att sortera ut foster med oönskade genetiska egenskaper (alltså inte sådana som används för att möjliggöra bättre vård före eller efter födelsen).

Eftersom jag valt bort att åka som ombud har jag inte tagit del av hela diskussionen kring årets motioner, men förstod att det varit klart svårare att få gehör för denna till synes självklara princip för ett värdeorienterat parti byggd på kristen människosyn.

För fyra år sedan utspelades en riktig batalj om abortfrågan på KD:s riksting, då många abortkritiska motioner lämnats in, som konsekvens av socialminister Hägglunds beslut att tillåta utländska kvinnor att göra abort i Sverige. Jag var med som ombud det året, och även om jag inte skrivit någon av dessa motioner själv höll jag ett engagerat anförande där jag yrkade bifall för motionerna och deras intention.

Vi som ville se något slags skärpning på abortområdet led dock ett kraftfullt nederlag i omröstningen. Efteråt pratade jag med en person i partiledningen som i övrigt är en mycket förnuftig person, och som förklarade partistyrelsens agerande med att varje abortkritiskt förslag måste röstas ner, för ”det är totalt dödfött att komma och förhandla med de andra partierna och förespråka någon som helst ändring av abortlagen.”

Varje van förhandlare inser det vansinniga i att radera ut sig själv och inta motpartens position redan innan förhandling inletts, istället för att frimodigt stå för sin egen inställning och därefter nå någon slags kompromiss. Både beslutet och bevekelsegrunderna där bakom var på flera sätt sorgliga. Så var även det bemötande jag själv mötte efteråt. Ombud som stod för partiledningens liberala linje vände mig ryggen, medan – och här kommer det verkligt intressanta – flera personer som jag inte kände kom fram och sade ungefär: ”Det var väldigt bra det du sa däruppe. Jag skulle gärna själv ha… Men du vet, jag har ju min position att tänka på…”

Det var inte nederlaget i omröstningen som gjorde mig mest beklämd. Det var de här uttalandena, hur mycket de än var sagda i välmening och uppmuntran. Men när politiker i det enda riksdagsparti som bygger sin ideologi på en kristen människosyn inte törs inta en försiktigt, försiktigt kritisk hållning till Europas liberalaste abortlag av fruktan för att ett enda sådant uttalande skulle omöjliggöra framtida uppdrag - är inte detta oerhört besynnerligt? Och när det till och med finns en stark opinion för en viss fråga till och med inom ett parti, men ingen vågar uttala den av risk för att bli utpekad och utvisad – har vi då inte ett allvarligt demokratiskt problem?

Samvetsfrihet tycks finnas på en mängd områden där man snarast får credd av att vara bråkstake. På samma riksting var jag själv mer radikal än partistyrelsen i en miljöfråga. Politiskt korrekt. Pluspoäng där. Men det verkar uppenbart att politiker fruktar brännmärkning för en aldrig så välmotiverad eller inlindad kritik av abortlagen, aborter som sådana eller sådant som direkt eller indirekt underlättar för aborter. De uttalanden jag mötte blev ett alltför tydligt tecken på att samtalsklimatet i den här frågan sticker ut på ett omotiverat sätt, och lägger en våt filt över hela den sakliga diskussionen i ämnet.

Detta är fullständigt orimligt. Utan att djupare ha kunnat följa förarbetet till årets riksting behöver det ändå understrykas att något tycks ha gått alldeles snett i det offentliga samtalet i vårt land. Varje politiker eller annan opinionsbildare måste ha full rätt att på samvetets grund argumentera för en annan inställning än den i globala mått extrema inställning till ofödda människor som behärskat vårt land i decennier. Om vi menar allvar med att sanningssägande whistle-blowers ska ha rätt att utan repressalier framföra sin åsikt inom företag och myndigheter, så ska de ha det i politiska partier också.

Ja, vi kan klara oss utan SAAB!

2011-06-23T23:25:00.004+02:00

Så var det då dags för avsnitt 10 518 i evighetsföljetongen "SAAB har inga stålar - nån måste hosta upp lite".

Jag har så förtvivlat svårt att få full kläm på den här mediedramaturgin. Varje dag går företag i konkurs i Sverige. Varje år får stora svenska företag lägga ner verksamheten. Mängder med företag går dåligt av olika anledningar, och konskekvensen blir då normalt att företaget går i graven. Men det finns ett företag som behandlas som att det vore Sveriges konungahus, men inställningen att man visserligen gör bilar som folk inte vill köpa, driver ett företag som ständigt förlorar pengar, men samtidigt ser det som fullständigt självklart att miljardärer och banker ändå ska stå på kö för att slänga in ytterligare någon halvmiljard så att allt blir som det brukar en stnd igen. Jag förstår fortfarande inte varför SAAB ska stå under helt andra förutsättningar än samtliga andra svenska företag.

Med det sagt måste jag ändå medge att mest fascinerande i dagens "precis-samma-story-som-alla-de-andra-gångerna"-reportage i tevenyheterna var den anställdes reaktion inför beskedet att han inte fick någon lön idag. Jag förstår självfallet att det är ett stort problem att inte få sin månadslön. Det skulle det vara för oss också, speciellt om man planerat att åka på semester. Men frågorna och svaren blev ändå lite underliga i TV:s reportage. Problemet var inte svårigheten att klara sommaren och månadsskiftets räkningar, utan att det är midsommar i morgon.

Med ett tonläge som motsvarade ett världskrig fick vi veta att de skulle försöka klara midsommar ändå. Vi tänker oss att familjens återstående inköp är: två liter jordgubbar, ett kilo nypotatis och en burk sill. Det kostar 80 spänn. (Vill familjen dricka sprit också får vi lägga på någon hundring till.) Därefter föll sig orden något i stil med att "Sen får vi väl stanna hemma, så får vi se när pengarna kommer så vi kan ha lite roligt."

Jag vill absolut inte göra mig lustig över familjer med en tajt ekonomi. Vi har själv varit i den situationen långa tider. (Behöver jag nämna att jag just nu jobbar med en artikel om dödssynden girighet?) Men jag tror inte ett ögonblick att välmående svenskars midsommarfirande helt står och faller med om månadslönen kommer några dagar försent. Det är också fullt möjligt att ha roligt på hemmaplan utan tusenlappar, charterresor och sommarland.

Hela inställningen andas på något sätt att det är en mänsklig rättighet att ständigt ha ett jämnt inflöde av pengar som människor i andra delar av världen skulle betrakta som rena fantasisummor som skulle kunna föda deras familjer i flera år. Att säga till dessa att en svensk familj tyvärr inte kan ha roligt tillsammans eftersom pengamängder i den storleken försenas en smula skulle även det kännas som ett hån för den som lever på mindre än en dollar om dagen. Och de människorna är ganska många.

Kärlek, däremot, det behöver inte kosta ett enda öre. Kärlek räcker ganska långt i både midsommar och semester.

Jag är högervriden!

2011-06-20T22:42:00.005+02:00

Nu har jag äntligen blivit upplyst om vad det är som är vajsing med undertecknad. Nåja, skallen har de ännu inte undersökt. Men efter för mycket trassel med en hälsena gick jag till sjukgymnasten idag. Och fick efter 38 års okunskap veta att min högra fot är ännu snedare än den vänstra.

Att jag har haft lite Chaplingång har jag förstås vetat länge. Men inte att jag dessutom var högervriden. Funderar på om jag kan få det klassat som arbetsskada. Jag hade ju faktiskt en deltidsanställning hos Kristdemokraterna valåret 2006. Fast när jag tänker efter så klassificerade nog sjukgymnasten defekten som medfödd. Återstår då att se om något av vänsterpartierna skulle kunna skramla fram något bidrag till en stackare som ofrivilligt blivit född högervriden. Åtminstone borde de kunna hosta upp några spänn till skoinlägget jag måste införskaffa. Ska ringa Juhohly och fråga.

Nytt debattämne: skolavslutning i stupa?

2011-06-17T22:43:00.004+02:00

För den österländskt icke-initierade kan förklaras att en stupa är en buddhistisk helig byggnad. De kan i och för sig vara kniviga att hålla skolavslutningar i. Min fru och jag tog inom parentes sagt ett studiebesök i stupan utanför Fellingsbro under det år vi bodde och jobbade i Örebro. Det går inte in mer än kanske ett dussin personer i stupan. Det blir dessutom svårt att se varandra, eftersom den stora mantraprydda cylindern i mitten skymmer sikten.

Närkestupan ingivdes för övrigt av ingen mindre än Dalai lama, och minsann, kom inte den buddhistiske ledaren till pass på barnens skolavslutning idag! Rektorn passade på att skicka med eleverna ett visdomsord, och valde då ett ord av Dalai lama om att det är bra att le. Hon undvek klädsamt nog att ge en djupare filosofisk bakgrund om att orsaken till att vi enligt buddhismen bör le är att ingen har tänkt oss, att livet inte har någon objektiv mening, att livet i grunden är ett lidande, och att enda sättet att bli fri från lidandet är att släppa begäret att leva. Först när vi insett detta kan vi le tillfredsställt. Rektor glömde dock den detaljen.

Men det där att skolavslutningar inte ska utsätta elever för "ensidig påverkan", gäller det alltså bara om avslutningar har ett kristet innehåll? Jag har svårt att få det att gå ihop med läroplanens grundläggande tanke: att skolan ska förmedla etiska värden i enlighet med den etik som förvaltats av kristen tradition (och västerländsk, kristet formad humanism). Jag har ännu inte lyckats finna något i läroplanen om att skolan ska förmedla en buddhistisk etik, där vi alla bara är opersonliga delar i karmas kretslopp.

Men visst, vi fick iallafall sjunga Den blomstertid nu kommer. Första versen. Två gånger. Jag har hört ryktas att andra versen innehåller hårresande vederstyggligheter som till varje pris måste undvikas. Kommer inte riktigt ihåg. Men det kan iallafall knappast vara något hinduiskt eller buddhistiskt innehåll. Då hade det nog blivit allsång av.

Sverige är ett väldigt underligt land ibland.

Nästa episod i syndfrihetsföljetongen

2011-06-16T21:42:00.003+02:00

Jag funderade härom dagen på om pressen kommer att följa upp fallet med prästen som inte ville höra talas om synd och offer. Det gjorde Dagen idag.

Jodå, vi får fortfarande avvakta domkapitlets eventuella dom (de ska ju ha något fog för att heta domkapitel kantänka...). Prästens chef och kyrkoherde har dock skrivit en klok replik: "Problemet med Ulla Karlssons resonemang är att det både förnekar människans synd och skuld därmed hennes ansvarighet och att Gud av kärlek gripit in för att vi - trots allt - ska kunna leva med höjt huvud och fullt ansvar. Allt annat vore ett "helvete", men det har vi i tron räddats från."

Där träffade han onekligen en relevant punkt. Vår mänskliga höghet utgörs ju till avsevärd del just av att vi betrotts med en moralisk insikt som säger oss att det finns objektivt gällande moraliska bud som vi själva kan välja att följa eller bryta mot. Att våra handlingar sedan också bedöms mot en måttstock som vi själva kan relatera till och acceptera är en del i samma storhet.

Så en präst som försöker sudda ut den skuld som likafullt finns där gör något som är svårt att beskriva som annat än tjänstefel. Om man vill vara petig kan man förstås samtidigt undra vad man i nästa andetag ska säga om den ansvarige kyrkoherde som låtit prästen arbeta och förkunna en sådan lära utan att sätta ner foten i tid. För inställningen är inte bara okristlig. Den är i lika hög grad o-mänsklig.

Vad göra i sommar?

2011-06-14T22:37:00.004+02:00

Idag har då sommarlovet börjat för undertecknad. Vi tar nu ett antal veckor ledigt från Kungsgymnasiet, och sätter siktet mot ett läsår av växt och förberedelse för fler nya program till hösten 2012. Det ramlar säkert in några tillfällen även under sommaren där jag behöver ta ett handtag för att förbereda den kommande hösten. Men det känns spännande att vara med i en pionjärfas!

Men nu siktar vi på vila och god gemenskap i familjen. Det har varit en tuff vårtermin på flera sätt, nu behöver vi tid för återhämtning.

Jag kommer att ha några talarengagemang under sommaren också, mest noterbart Oasmötet i Kungsbacka i juli, där jag håller seminarium fredag-lördag på temat Vem tänder stjärnorna - nutidsmänniskans stora frågor som ingång att förkunna den kristna tron. Jag och familjen har blivit så välsignade av Oasrörelsens konferenser, och det känns förstås extra hedrande att få medverka i ett sammanhang som har betytt mycket för ens egen utveckling som kristen. Det vore roligt om någon läsare vill och kan komma med på konferens och seminarium.

Länktips

2011-06-12T22:49:00.002+02:00

Det finns bloggare med de mest konstiga namn. Ostmannen är väl ett exempel så gott som något. Vad är en ostman? Men det apologetiskt nischade innehållet är läsvärt.

Finns det andra världar?

2011-06-09T23:45:00.003+02:00

Idag ramlade nya Forskning & Framsteg ner i brevlådan. Den här gången lockade de med en väldigt spännande cover story: Parallella universum. Eller ja, egentligen handlar rubriken om fysikern Max Tegmark som tror på parallella universum

Den kosmologiskt intresserade läsaren kastar sig naturligtvis direkt över artikeln för att försöka se vilka vetenskapliga belägg som kan tänkas läggas fram för denna mycket spännande hypotes. Svaret är 0. Noll. Inte ett dyft.

Tegmark pratar dock gärna om vetenskapens begränsningar, matematiska modeller och vilka kuliga möjligheter andra världar skulle kunna erbjuda. Men empiriska belägg? Nada. Som han citeras i texten, vill Tegmark gärna puffa gränsen för vetenskapen "längre ut mot fantasins och det omöjligas marker". Jotack. Artikelförfattaren fortsätter med att beskriva Tegmarks hypoteser som "vid gränsen för det mest spekulativa". Tja, spekulera är förstås lagligt i Sverige. Men är det vetenskap?

Bara för att förtydliga: jag menar inte alls att Tegmarks hypotes måste vara felaktig. Visst är det möjligt att det finns andra världar som dessutom kanske på något vis tangerar vår egen. Det är en av teismens själva grundbultar, att universum inte är ett slutet system.

Men det riktigt spännande är vissa forskare - och i det här fallet dessutom Sveriges kanske mest välkända vetenskapstidskrift - gärna ger helt omotiverat stor publicitet åt teorier eller hypoteser som helt saknar vetenskaplig grund. Men detta gäller bara om teorin skulle kunna användas för att lättare försöka förklara världen utan Gud - det jag brukar kalla för "kunskapsluckornas ateism".

Visst kan man tänka sig andra universa, visst kan man - åtminstone i tanken - fundera kring ett pulserande universum, som samma tidskrift skrev om i sitt förra nummer. Men det är ändå märkligt hur Forskning & Framsteg kan tänka sig att ge så stor publicitet åt en forskare som inte hänvisar till några som helst forskningsresultat över huvud taget, utan mest spekulerar lite på frihand. En utomstående bedömare skulle skratta åt tilltaget.

Är det någon som tror att en forskare som helt utan bevis skulle vilja peka på en Skapare okritiskt skulle erbjudas att uttrycka sådana tankar i en vetenskaplig tidskrift? Och då har ju ändå övertygelsen om Guds existens redan i utgångsläget ett flertal starka argument som talar för att hypotesen är korrekt! Detta samtidigt som andra forskare tillåts förkunna sin tro på världar som för oss är osynliga och oåtkomliga, och som ingen någonsin har presenterat några bevis för.

Har det inte gått lite snett i vetenskapssyn här?

Världens bästa apologetiska bok?

2011-06-07T11:22:00.003+02:00

Om du inte läste min recension av Manhattanpastorn Tim Kellers nya bok i Världen idag nyligen kommer här ett utdrag. Jag våndades mer än jag brukar över den där texten, inte för att boken är dålig, utan för att den är så alldeles fantastiskt bra! Hur stora ord vågar man egentligen använda om en lysande bok?

Jag landade efter några dagars fundering till slut i den tokhyllande formuleringen "den bästa jag läst i genren på svenska sedan CS Lewis dagar". Så fick det bli. För allt i (och kanske även utanför...) världen - skaffa den här boken och ge den sen vidare till någon som ännu inte känner Jesus. Här ett litet utdrag ur texten:

"De flesta människor har någon gång känt att något är snett i ett resonemang, men inte kunna sätta fingret på exakt vad det är som inte stämmer. Här genomför Tim Keller på punkt efter punkt en så grundlig och samtidigt till synes simpel demontering av alternativa världsbilder, att man har svårt att tänka sig den läsare som kan lägga ifrån sig boken och fortfarande vara ateist.

Keller ger dock inga tecken på att söka vinna debatter för dess egen skull. På och mellan raderna sipprar ständigt fram vad som framstår som ett genuint och hjärtligt engagemang för de människor som lever sina liv utan Gud. I detta ligger ytterligare en stor styrka i Kellers bok. Genom att koppla bibliska sanningar till stringenta filosofiska resonemang förklarar han företeelser som Guds helighet och rättfärdighet, korset och frälsningen på ett sätt som kan accepteras av den sekulariserade nutidsmänniska som förlorat kontakten med dessa begrepp."

Då går jag i taket då

2011-06-04T23:06:00.002+02:00

Då tar jag mig själv på orden och går i taket efter att DN:s ansvarige utgivare över huvudet på sin egen redaktör lyft ut Marcus Birros personliga artikel om döende foster. På Samvetsbloggen.

Har biskopen eller Nya Testamentet mest rätt om kristen tro?

2011-06-03T23:36:00.003+02:00

Det är rätt ruskigt det där, hur mycket man accepterar utan att gå i taket. Visst, jag gick ur Svenska Kyrkan för över tio år sedan, och visst, jag har inte jättestort förtroende för Caroline Krook som lutheransk och bibeltrogen teolog. (Och visst, jag kan tycka att Dagen kunde ha valt en klart bättre intervjuperson för att beskriva sitt möte med Jesus). Men ändå.

När jag läste intervjun med henne där hon på sedvanligt Hammarianskt postmodernistiskt maner öppnade för alla religioner som vägar till Gud, plus ett antla andra underliga uttalalnden tyckte jag visserligen att det var problematiskt. Men intervjun föll väldigt snabbt i glömska. Jag gick inte totalt i taket över att en av Svenska Kyrkans företrädare uttryckte sig så oerhört långt ifrån biblisk och apostolisk kristen tro. Det gjorde min gamle pastor Bosse Wetteus - snabbt och skarpt.

Det borde fler göra. När grodan väl blivit kokt märker vi det inte längre.

Har ateister eller kristna värst människosyn?

2011-06-01T22:42:00.004+02:00

Jag ser att Dilsa Demirbag-Sten från Humanisterna intervjuas i Dagen idag. Hon visar visserligen en något överraskande positiv inställning till vissa religiösa inslag. Men hon ramlar också i några av de vanliga retoriska fallgroparna. Den om människovärdet till exempel.

Det kan tänkas att rubriken spetsar till det något jämfört med hennes egna ord. Men hennes poäng tycks ändå vara: kristendom och andra religioner representerar en taskig människosyn. Exempel: kvinnor och homosexuella. Vidare argumentering i ämnet saknas.

Här återkommer en vanlig ateistisk myt - att en kulturellt eller etiskt styrd hållning är identiskt med människosyn. Olika människor kommer till olika inställning till jämställdhet och sexualetik. Och de gränslinjer som dras upp gör det defintivt inte efter skiljelinjen religion-ateism. Men som sätt att avfärda religion i allmänhet (och kan man tänka sig: kristendom i synnerhet) är generaliseringen alltför grov, för att inte säga helt substanslös.

Skillnaden i ontologisk beskrivning av människan som sådan har däremot en mycket tydlig skiljelinje. Den går jäms med religiösa gränser. Men den går knappast i den riktning som sekulärateisterna vill tro.

Kristen människosyn: Varje människa är skapad av Gud, med ett högt syfte och ett objektivt okränkbart värde som en avbild av Skaparen själv.
Ateistisk människosyn: Vi är fordon för våra gener, en av slump och naturligt urval sammansatt samling atomer ute på en ytterst sett meningslös resa från ingenting till ingenting.

Vilken av dessa grundsyner som känns mest människovärdig kanske inte behöver poängteras ytterligare?

Bra om människovärde i Dagen idag

2011-05-31T12:10:00.004+02:00

Vill bara kort rekommendera Ola Samnegårds välskrivna debattartikel i Dagen idag, där han ger en saklig argumentation för fosters rätt att inte bli dödade, och hur människovärdet måste ges genomslag i abortlagstiftningen.
En människa är en människa är en människa.

Såhär svarade vi på attackerna på kristna hjälporganisationer

2011-05-28T23:16:00.003+02:00

Utan att ha lusläst varje JönköpingsPosten under den gångna veckan verkar det på mer frekventa läsare som att vårt svar på tidningens besynnerliga angrepp på andakter hos kristna hjälporganisationer inte kommit in. Det rapporteras dock ha kommit andra bra svar, vilket förstås inte är att undra på när de nu bestämde sig för att dundra på.

Kanske har JP tagit för vana att inte ta in insändare/debattartiklar som kritiserar tidningens journalistiska val. Jag och min fru skrev en kritisk replik för några år sedan när tidningen hade ett helt förvridet reportage om en prostituerad som menade att hon tyckte att hennes "jobb" var det bästa man kunde ha. "Sexdriften driver mig" vill jag minnas att ett av citaten var. Man behöver inte ha arbetat speciellt nära människor som hamnat i ett sådant livsmönster för att inse att den glättiga bild som lyftes fram bör ligga ganska långt från den verkliga, mer tragiska. Framför allt bör en vettig journalist möta sådana påståenden med kritiska eller problematiserande motfrågor.

Kritiken av JP:s egen journalistik tycks alltså ha en tendens att sorteras bort. Här är texten som jag och två vänner från Svenska Evangeliska Alliansen skrev i det aktuella ämnet:

Jaga verkliga bovar istället för Erikshjälpen

Den som läste sin JP i fredags och lördags kunde tro sig förflyttad till 80-talets öststatskommunism. Likt Pravda "avslöjas" att Erikshjälpen och Frälsningsarmén inleder sina arbetsdagar med en kort andakt, där personalen frivilligt får delta.

För att lyckas med konststycket att förvandla dessa fullständigt normala inslag i varje kristen eller annan religiöst driven verksamhet till skumrask tar tidningen hjälp av Peter Persson i Stockholm och två ateistiska representanter som ogillar andakterna. Allra sist i fredagsartikeln får en mer nykter syn komma till tals. Peter Jutterström, ordförande i utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden konstaterar där att Erikshjälpens bönestund är frivillig och därmed helt okontroversiell.

Många av oss troende har jobbiga upplevelser från olika arbetsplatser där vi har behövt möta handlingar och ord som har hånat eller kränkt vår djupaste trosövertygelse. Vi har svalt det, sagt ifrån eller gått vidare. Att leva i ett öppet samhälle innebär att ständigt möta andra övertygelser än den egna. Nya möten kan också leda till nya tankar och berikande insikter. Som ateisten på Erikshjälpen: "Men visst, en del kände sig helade och friska efter bönen."

Massmedia har ett större uppdrag än att skandalisera och jaga kristna
välgörenhetsorganisationer. Den som känner Erikshjälpen och Frälsningsarmén vet att bön och övertygelse är själva drivkraften i den välgörande verksamhet som världen är i så stort behov av. Eller är det rentav så att den självutnämnda svenska åsiktseliten i själva verket önskar ett samhälle utan kristna välgörare som Ria, Stadsmissionen, Frälsningsarmén och Erikshjälpen? Ett sådant samhälle kan självfallet
tvingas fram med hårda nypor. Men det skulle bli ett väldigt mycket kallare samhälle.

Peter Perssons hätska utfall, där han beskriver det som "direkt avskyvärt" med andakter på en kristen arbetsplats, visar att han fullständigt förlorat kontakten med verkligheten. Sådana ord vore lämpligare att använda om de platser där Erikshjälpen och Frälsningsarmén går in och hjälper fattiga, sjuka och sargade människor till ett värdigt liv. Vill Peter Persson titta dessa upprättade människor i ögonen och upprepa sina ord?

Ett gott råd till massmedia: Avslöja verkliga illgärningar hos samhällets verkliga bovar istället för att försöka skrapa fram påhittade brott hos dess välgörare och stöttepelare.

Samvetet kallar till besinning

2011-05-26T15:41:00.002+02:00

Jag skriver idag på Samvetsbloggen på temat besinningslöst dödande. Det kan ha mer än en innebörd.

Går över från dödshjälp till dödssynd

2011-05-25T11:40:00.004+02:00

Ja, jag försöker väl efter bästa förmåga avhålla mig från utövandet av båda ovanstående...

Men igår lämnade jag in en artikel om en kristen syn på människovärde och dödshjälp som Christer Sturmark beställt till den nya sekulärhumanistiska tidskriften Sans kommande nummer om medicinsk etik. Det var hedrande att bli tillfrågad i ämnet, såvitt jag sett har de bara haft en kristen medverkande tidigare, prästen Annika Borg som lade sig ganska platt för Humanisternas egen agenda.

Själv har jag försökt hitta en tydlig kristen etisk linje, med öppenhet för samsyn med Humanisterna i den praktisk-etiska frågan. Jag har fortfarande svårt att se det som sann humanism att sjukvården aktivt döda människor, vill hoppas på de humana krafter som trots allt finns bland allt religionshäcklande från deras sida. Jag återkommer med pålysning om artikeln när tidskriften kommit i handeln efter semestrarna.

Härnäst vrider jag siktet mot dödssynderna, ska sätta mig och börja jobba med ett antal texter på det temat. Alltid aktuellt, alltid anledning till självrannsakan.

Tacksam

2011-05-22T22:37:00.003+02:00

Idag har det varit en fin dag med familjen. Störste pojken och andra tioåringar fick sing första Bibel i kyrkan och vi fick samtala kring vad det kan betyda i ens liv. Andre pojken fyllde nio och firades med flagga, presenter och fotbollsmatch (som de iofs förlorade som de nästan alltid gör, men det var roligt ändå). Tredjepojken fick ha roligt på söndagsskolan och tillsammans med familjen resten av dagen.

Och lillflickan sjöng födelsedagssånger med hjärnans lust och förgyllde, ja verkligen fyllde familjen med gyllene gjädje som hon brukar. Ursinnig som ett retat bi ibland, och sover inte alls så som vi skulle önska och behöva på nätterna. Men hon är en oskattbar gåva. För er som undrat över hur det gått för henne så har vi varit på kompletterande EEG-undersökning för att försöka få en orsak till den obehagligt kraftiga feberkrampen tidigare i vår. De hittade inga tecken på epilepsi i hjärnan, och har ännu inget bra svar på varför den blev så kraftig. Men vi bär med oss kramplösande medicin om något liknande skulle hända igen, och tackar Gud för att hon finns hos oss.

Lägg till detta en fantastisk fru, och en än mer fantastisk Fader i himlen. Det är visserligen en massa saker i livet som inte alls är som jag skulle önska. Men, som en elev nämnde i sin fria filosofiuppgift: Att visa tacksamhet är ett bra första steg till lycka. Det var så sant som det var sagt.

Besinningslös attack på kristna i lokaltidningen

2011-05-20T23:05:00.003+02:00

På väg in till jobbet i morse såg jag Jönköpingsposten ligga framme. Jag såg ordet "Gud" med stora bokstäver längst upp på förstasidan. Kan aldrig vara en god nyhet tänkte jag, vis/cynisk av sekularismens makter, och slog upp artikeln.

Mycket riktigt. En riktig Pravda-artikel på det fasansfulla temat "Fas3-arbetare bad till Gud" (Har inte citaten glasklara i huvudet, men det var inte med positiv andemening, det kan jag garantera). Ruskig händelse som förtjänar krigsrubriker, eller hur? (OBS - viss ironi. Lite grann. Bara lite.)

Man trodde sig förflyttad till jag-vet-inte-vilken-diktatur när man läste texten. Röde riksdagsmannen Peter Persson tog till den typen av ord som man annars bara använder vid stora katastrofer om dessa frivilliga andakter hos Erikshjälpen som även arbetare som slussats via Arbetsförmedlingen har möjlighet att delta i. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Eller det vet jag nog. Det är nog tid att gråta. Inte för min skull, eller för kristnas skull. Utan för de människor som är i desperat behov av hjälp, och som också får det från organisationer som Erikshjälpen. Och Frälsningsarmén. Och andra. Hjälp som riskerar att inte komma fram på grund av fullständigt stolliga anklagelser om lika fullständligt självklara inslag i arbetsvardagen.

Någon form av svar kommer förhoppningsvis inom kort.

Allt fler ögon öppnas för aborternas verklighet

2011-05-19T09:35:00.008+02:00

Kanske någon tycker att jag slår väl ofta på samma spik nu, men diskussionen om dödande av ofödda människor är just nu väldigt aktiv. Det gäller min boks andra fråga: "Vilka är vi?", och den därpå följande moraliska frågan: "Vad får man i så fall göra med oss?" Det känns som att diskussionen börjar hamna allt närmare kärnpunkten: kan aborter faktiskt vara ett etiskt problem, eller har vi tagit ett kollektivt beslut att slå till alla dövöron så tätt att ingen vågar, vill eller kan öppna ögonen för vad som faktiskt sker? Om vi tittar på debatten verkar det faktiskt så att människors samvete mer och mer börjar öppna upp några öron och ögon.

Situationen med sköterskan som till slut såg sig tvungen att säga ifrån om fullt friska barn som ligger och andras, men enligt lag inte får röras förrän de dött är kanske en ögonöppnare för fler. Följande eufemism i TT:s artikel säger väl allt: "På vissa håll inom sjukvården finns farhågor att patienter och anhöriga ska betrakta dödande av fostret som oetiskt."
Nähä?

Jag tycker att jag har hört liknande ordvändningar tidigare i historien. De inblandade dövade samvetet och intalade sig att det inte var människor man avlivade. Den gången blev de ansvariga inte ställda till svars förrän efter krigets slut. Vem ställs till ansvar idag?

Boktips igen

2011-05-17T21:18:00.002+02:00

Jag fick nyligen hem en bok i lådan som jag tidigare fått ta del av i pdf-format. Det är jönköpingsbon Anders Bylander som i boken "Person och politik - en kritik av den världsliga statens människosyn" gör en idéhistorisk genomgång av hur synen på människans liv och värde har förskjutits i såväl politik som - dessvärre - vissa kristna sammanhang.

På det politiska fältet blir man nästan mörkrädd när man inser hur snabbt det som bara några decennier tidigare var helt otänkbart snabbt förändras och blir först accepterat och därefter nära nog påbjudet. På det religiösa fältet å andra sidan måste jag ogenerat medge att i dessa frågor är Katolska kyrkans katekes en bra mycket starkare etisk grund att stå på än det mesta som producerats i protestantiska kretsar. Att frågan ofta är allt annat än enkel i det enskilda fallet är inte detsamma som att den ofödda människans värde och rätt till liv behöver undertrykas igen och igen. Om ingen annan gör det, måste vi kristna göra det så mycket mer.

Professor Svante Nordins beskrivning av nutidens debattklimat i bokens förord är precis på kornet: "Den svenska debatten i fråga om aborter och abortlagstiftning är dogmatisk till och utöver gränsen till ren enfald." Varje försök att problematisera den RFSU-påbjudna offentliga hållningen och ställa de lämpliga etiska frågorna är av godo. Bylanders bok är en bra början.

Christiania - himlen på jorden?

2011-05-15T22:17:00.002+02:00

Jo, vi hade en ganska belysande diskussion i samband med en elevredovisning i skolan i fredags. Temat var den danska "fristaden" Christiania, som för 40 år sedan togs över av ockupanter som ville skapa paradiset på jorden. Peace and love (and drugs)! Experimentet gick väl sådär.

Vi fick höra att var och en på papperet var välkommen in i Christiania, men att rådsbeslut såg till att man ändå inte släppte in vem som helst. Poliser sågs inte med blida ögon, de behövdes ju inte. Idag är polisräderna legio, inte minst eftersom försäljningen av droger svällt över alla bräddar, och eftersom polisernas uttåg ledde till Hells Angels intåg.

Nej, inte heller här ledde avskaffandet av ramar till frihet, utan fångenskap. Att försöka skapa ett paradis under den något olika formulerade men ändå ständigt återkommande temat "det finns ingen synd" resulterade inte heller här i en tillvaro så som i himmelen. Snarare blev det så som på ett betydligt otrevligare ställe.

Att vi aldrig lär oss.

Börja om från början!

2011-05-13T23:09:00.002+02:00

Det verkar som att Blogger råkade kasta ut bloggbarnen med badvattnet de sista dagarna så att blogginlägg och kommentarer helt enkelt har gått förlorade i cyberrymden - inte bara hos mig utan även hos andra bloggar som använt samma tjänst. Nåväl, vi tar om'et igen!

Nästa post kommer nog att handla om hur vi idag i skolan fann några viktiga bitar av svaret på ondskans problem - i Danmark! Häpp!

Dörren stängs alltmer om samvetsfriheten

2011-05-12T09:29:00.000+02:00

Jag skriver på Samvetsbloggen idag om riksdagens djupt beklagliga beslut att gå emot Europarådets beslut om samvetsfrihet i sjukvården. Hemskt trist det där när Sverige å ena sidan försöker agera världssamvete, men samtidigt slår till bromsarna när människor faktiskt försöker hänvisa just till sitt samvete.

Boktips

2011-05-09T12:51:00.004+02:00

Jag håller på att läsa memoarer här - Ulf Ekmans sådana. Har ännu inte hunnit igenom hela boken, men den ger en klart givande bild av bakgrunden till en av de viktigare rörelserna i svensk kristenhet.

Framförallt tycker jag att Ulfs skildring av sin omvändelse är väldigt intressant, inte bara den dag när det skedde, utan framförallt vägen dit. Han beskriver väldigt målande hur han var del i det engagemang som trots allt var ett positivt drag i det sena 1960-talet, där man fördjupade sig i politiska och filosofiska ismer för att försöka förändra världen och finna sanningen. Där fanns ett ärligt sökande drag som tyvärr i mycket har gått förlorat i 2000-talets konsumismsamhälle.

Skildringen av den här inre resan känns både personlig och trovärdig. Steg för steg skildrar Ulf Ekman hur han i 19-20-årsåldern kommer till allt större insikt i att han kunde få förlåtelse för sina synder, och att han som vänsterinriktad musik- och filosofiflummare fann detta budskap oerhört attraktivt. Något som kanske är värt att tänka på i dagens det-finns-ingen-synd-teologi. Lösningen ligger inte i att förkunna att det inte är något fel på världen och på oss. Den består i att sätta fingret på var felet ligger, och presentera det glada budskapet att sann frihet är möjlig. Det befriade då, det kan göra samma sak idag.

Prioriteringar

2011-05-07T23:35:00.002+02:00

Det är odiskutabelt triggande (och därmed ganska farligt) för egot att få smickrande förfrågningar om man kan medverka med ett eller annat som alla inte blir tillfrågade om. Det har trillat in ett antal sådana den här veckan. Jag tackade nej (åtminstone inom överskådlig framtid) till samtliga utom en. Den sistnämnda kan jag nämligen lösa på ungefär samma sätt som det här blogginlägget: dvs på kvällen när övriga familjen har somnat.

I vår hyperindividualistiska tid är det oerhört lätt att falla för frestelsen att hoppa på varje tåg som kan ge jaget eller karriären någon slags boost. Några av veckans förfrågningar skulle säkert ha kunnat öka upppmärksamheten eller uppskattningen för min person. Men de skulle samtidigt ha tagit alltför viktig tid från min familj. Därför kändes besluten att avstå ganska enkla.

Jag hörde en gång en bekant säga något i stil med att om man förväntas jobba mycket övertid så gäller att "Familjen finns ju alltid kvar, men jobbet måste man se till att hålla fast i." Dummare prioritering har jag nog nästan aldrig hört.

Jag har hittills aldrig hört talas om någon som sagt på sin dödsbädd: "Jag borde ha varit mer på jobbet." Nu vill jag tro att jag i mina olika arbetsuppgifter ändå har förmånen att få göra meningsfulla saker. Men att välja bort den enda familj man har för att satsa på ett jobb bland tusen andra - det är en prioritering som jag har väldigt svårt att ställa mig bakom. Jag vågar drista mig att tänka att Gud gör detsamma.

Vi tassar vidare...

2011-05-05T08:56:00.006+02:00

Jag ser att våra kollegor på Andreasgymnasiet nu fått en chans att komplettera Skolverkets kritik. Det ger en lite mer kompletterande bild. Ingen har blivit "kränkt" (i ochför sig ett så hyperbrukat ord att jag tvekar mycket inför att använda det, men nu används det i sammanhanget.)

Några funderingar: Det är alltid bra att ge utrymme för antingen diskussion eller åtminstone att sätta texter i sitt sammanhang, inte minst när det gäller frågan om homosexualitet. En alldeles strålande text i ämnet är skriven av Richard Hays, finns på svenska i antologin "Den hemlösa sexualiteten". Här är det möjligt att rektor som läste texten kanske borde ha gett en djupare bakgrund. men jag har sett väldigt mycket grövre fel än så i svensk skola.

Nu har man förstås ingen praktisk möjlighet att läsa en hel exegetisk genomgång av ett ämne i vanliga skolsamlingar. Så jag tycker nog att den nya rektorn (varför man bytt rektor i april månad framgår inte, det är ovanligt) är överdrivet försiktig i sitt svar i Dagen. Man har självfallet rätt som skola att hävda att a) Bibeln förkunnar att synd existerar, b) att man tror på Bibeln som värdegrund, c) att vissa handlingar därför är synd.

Allt bör sättas i sitt sammanhang, men vi har all rätt att i enlighet med skollagens påbud att utbildning får vara konfessionell och i enlighet med Jesu ord tala om såväl synd som rättfärdighet.

Edit: Stefan Gustavsson gör en klockren genomlysning av frågan på Newsmill.

Bättre eller sämre utan bin Ladin?

2011-05-02T22:12:00.002+02:00

Jag har hela dagen gått och klurat på om världen blir en bättre plats utan bin Ladin eller inte. Spontant blir svaret förstås ja. En terrorist färre att förkunna hat och våld mot västvärlden och Mellanösterns fortfarande enda demokrati. För den som vill ta del av bakgrunden till bin Ladins tänkande och praktik rekommenderas varmt Laurence Wrights "Al-Quaida och vägen till 11 september" som jag recenserade härom året.

Men samtidigt är man förstås rädd att ett eventuellt martyrskap vänds i ytterligare hat mot dem som militanta jihadister ser som sina huvudfiender. Inte minst: de kristna. Dagens Anders Gustavsson gör en som vanligt tänkvärd analys.

Tassa på om homosex

2011-04-29T22:27:00.005+02:00

Ser i Dagen att våra "kollegor" på Andreasgymnasiet blivit prickade av Skolinspektionen för att lärare hävdat att homosexualitet är synd. Jag har inte läst in mig på sammanhanget och kan därför inte kommentera ordval eller förhållningssätt. Men det är förstås klart anmärkningsvärt att - vilket jag möjligen kan tänka mig är fallet här - att lärare exempelvis på rak fråga ombetts svara på vilken sexualetik de representerar, eller vilken sexualetik som Bibeln förkunnar, och om skolan står för den.

Jag hade själv en filosofilektion för några veckor sedan när vi diskuterade sexualetik. Alltid angeläget, alltid brännande. Men aldrig säker mark. Någon elev sade för övrigt att han kände sig klart obekväm i diskussionen - inte med att försvara sin klassiskt kristna ståndpunkt, men att det känns som att man behöver tassa så fruktansvärt på tå, att inte våga säga sin åsikt utan att stämplas ut ur samhället.

Jag känner mig rätt trygg i att lägga ut en komplett lektionsplanering att nagelfara för hugade intoleransjägare därute. Men en av de spikar jag slog på var att vi måste kunna ha en saklig diskussion kring sexualetik där man fritt får argumentera för sin etiska position. Oavsett om den är grundad i klassiskt kristen etik (sex hör hemma mellan en man och en kvinna i ett livslångt äktenskap) eller i Tännsjö (allt är OK, inklusive incest och annat som idag är förbjudet så länge ingen skadas). Man måste samtidigt få problematisera dagens politiskt korrekta position som ställer sig mitt emellan dessa motpoler och menar att ingen annan ståndpunkt får hävdas.

Några elever som anförde en klassisk inställning argumenterade(i likhet med Tännsjö) mot mittenpositionen. Några elever som stod mer åt det liberala hållet i den på linjen-värderingsövning blev sura och gick ut. Kanske hade flera i det politiskt korrekta lägret gjort likadant. Själv finner jag det självklart att varje människa har full rätt att argumentera för sin sexualetik, och även att beskriva olika handlingar som synd i ett öppet samhälle utan att sparkas ut som etiskt och demokratiskt oacceptabel. Alla behöver inte hålla med, men man har rätt att yttra en åsikt. Annars är det något radikalt fel med samtalsklimatet i samhället.

Wilkerson och Braw - sorgliga men ärliga besked

2011-04-28T10:58:00.007+02:00

Det var en mycket tråkig överraskning att titta in på Dagen.se idag. En av det sena 1900-talets och tidiga 2000-talets mest tongivande kristna förkunnare, David Wilkerson, omkom inatt i en bilolycka.

Wilkerson smekte aldrig sina lyssnare medhårs. Han var tydlig som få, ibland talade han kanske utan att ha reflekterat färdigt först. Men det är oändligt mycket bättre att tala när man känner en helig frustration än att tiga stilla och aldrig släppa in den frustrationen i sitt hjärta. Wilkerson var dock ärlig i sin ständiga längtan efter Guds rikes fulla genombrott i människors liv. Igår skrev han sin sista text på sin blogg:

"...To those going through the valley and shadow of death, hear this word: Weeping will last through some dark, awful nights—and in that darkness you will soon hear the Father whisper, “I am with you. I cannot tell you why right now, but one day it will all make sense. You will see it was all part of my plan. It was no accident. It was no failure on your part. Hold fast. Let me embrace you in your hour of pain."

Beloved, God has never failed to act but in goodness and love. When all means fail—his love prevails. Hold fast to your faith. Stand fast in his Word. There is no other hope in this world."

Det var de sista orden från David Wilkersons penna. Nästan som om han såg slutet närma sig. Ärligt, tydligt, hängivet. Hatten av för en hängiven gudsman. Vem tar upp manteln?

Samtidigt har Christian Braw en mycket välskriven artikel i dagens tidning om ärlig ateism (Nietzsche och Russell, som erkänner att ateism=hopplöshet) respektive oärlig ateism (Humanisterna, som talar om värden som inte finns på ett objektivt sett i en gudlös värld). Även här ser vi behovet av ärlighet. Den kan vara smärtsam. Men sanning är ändå alltid sanning.