Tre medfellows i Claphaminstitutet har idag en insiktsfull debattartikel i Dagen på temat girighetskultur. Med det högst relevanta fokuset att vi hela tiden har en tendens att peka ut "den andre" som den gnidige girigbuken som hånas på torget.
Visst finns det all anledning att ta avstånd från de hutlösa belopp som chefer, direktörer och bonusfixare tar ut. Men vad är det som säger att vi själva skulle ha agerat annorlunda i deras kläder?
Det är nog välkommet att från politikerhåll ta avstånd från ekonomiskt orimliga bonussystem i statlig sektor. Men varför kommer detta rop just nu? Och vilka är det som ropar? En opinion som själv till 99% drivs av en inomvärldslig, materialistisk grundsyn med sitt satsa på dig själv-credo kan inte föra den debatten med trovärdighet. Mer rimlighet finns då att föra samma argumentation utifrån bibliska principer. Som Claphamfellows skriver: "Augustinus och Paulus hade förmodligen varit skoningslösa i sin kritik, för den hade nämligen riktats mot roten av problemet: den missriktade kärleken, av Augustinus kallad cupiditas, den som endast skapar tillfällig och hastigt övergående tillfredställelse och som aldrig nöjer sig. På den vägen förskingras inte bara pengar utan även själen. Rättfärdigheten offras på självhävdelsens altare. Kärleken, den högsta prioriteten, förvrängs."
Om kärlek och ödmjukhet, istället för självrättfärdighet, får råda i det ekonomiska livet, skulle få av den senaste tidens ekonomiska haverier ha inträffat. Det är gott och väl att opinionen nu samfällt tycks ta avstånd från hutlösa löner och bonusar. Någon som tror att det håller över nästa högkonjunktur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar