Jag tar avstånd från mitt eget Dagenreportage

Nå, det vore förstås att ta i att jag vill avsäga mig hela innehållet såsom jag komponerade ihop det. Men jag är mycket skarpt kritisk till den teologi som framförs. Here´s the story.

När jag öppnade denna blogg skrev jag att min grundtanke varit att lyfta fram sådant smo kristna är överens om, inte sådant man är oense om. Nu ser jag mig dock nödgad att komma med några synpunkter på det reportage jag skrev i torsdagens Dagen (dock enbart tillgänglig för prenumeranter tror jag), inte minst för att klargöra min egen hållning.

Jag fick en fråga från min redaktör (som jag f.ö. har ett väldigt gott samarbete med) om jag kunde åka och bevaka en samling i Växjö som en person utanför kyrkan har startat tillsammans med den lokala missionskyrkan. Ett strålande initiativ som jag också försökte fånga i rubriken "En plats för sökare som vill bli finnare", vilket även var den beskrivning som initiativtagaren satte på sig själv.

Det budskap som framfördes av Stockholmsprästen och musikern Ingmar Johánsson var dock så långt ut på skalan att det kan diskuteras om det faktiskt var kristet i verklig, traditionell mening. Han berättade på ett personligt och naket sätt om den svåra olycka som hans bonusson drabbats av. En svår händelse som i all smärta ändå kan göra något gott för dem som står runtomkring. Jag har ingen anledning att betvivla vare sig Ingmar Johánssons personliga engagemang för sina närmaste eller hans inre utveckling.

Den teologi han framförde bar dock med sig så stora frågetecken att jag inte vill låta den stå oemotsagd. Hans föreläsning kretsade kring frågan om Gud är ett subjekt - ett personligt Du, eller om Gud är ett verb, något som sker mellan och i oss. Och mellan - och ibland på - raderna låg ståndpunkten att det senare nog är fallet. Budskapet var samma postmoderna refräng som hörts av så många andra nytolkare av det kristna budskapet. Vi kan inte ge några svar, utan bara fler frågetecken. Gud tar alltid emot oss som vi är, och han definierade här Gud som "det kärleksfulla minne vi för evigt kommer att leva vidare i." Jesus Kristus definierades som "din och min förmåga att på djupet finnas till för oss själva". Formuleringar så udda att jag valde att inte ta med dem i tidningen.

Min fråga är då - och ni ateistiskt inriktade läsare får gärna tycka till här också: Fyller sådana här definitioner av Gud någon verklig funktion? Är Gud enligt denna definition möjlig att acceptera eller avfärda på något meningsfullt sätt? Läsaren inser säkert min ståndpunkt i frågan. Och jag blev väldigt sorgsen över att få ta del av det budskap som riskerar att lämna den seriöse sökaren mer villrådig och hemlös än hon var när hon kom.

En nyhetsartikel tar dock generellt inte ställning till ett visst budskap, utan här är det journalistens uppgift att förmedla budskapet och låta läsaren själv ta ställning. Det jag kunde göra var att ställa en undrande fråga till den medarrangerande pastorn, som beklagligt nog svarade tämligen accepterande. Tidningens åsikt framförs istället på ledarplats. Och här skrev Elisabeth Sandlund en synnerligen läsvärd ledare i ämnet härom veckan, vilket blev en god och välkommen markering av Dagens inställning.

Här bemöter hon bland annat en biskop som menade att alla människor är lika välkomna att förkunna sin tro i kyrkan, även om de predikar en tro som ligger långt ifrån klassisk kristen tro: "De hör enligt honom också hemma i kyrkan, som bör ge "utrymme och näring åt deras andlighet". Det låter vackert men är i själva verket djupt problematiskt, ännu en variant på temat att ge folket det folket vill ha. All andlighet är inte god andlighet. Att vara övertygad i sin tro är inte tillräckligt - den stora frågan är vad man tror på."

Huvet på spiken, om ni frågar mig. Jag tror att Ingmar Johánsson går fel. En definition av Gud och människans förhållande till honom som blir så slätstruken att den berövats allt meningsfullt innehåll skadar mer än det kan ge. Då tar jag hellre en dos rakryggad ateism.