Ja, mitt handikapp är förhoppningsvis av högst tillfällig natur. Vi åkte till badhuset med familjen igår (ihop med ett oräkneligt antal Dreamhackande tonårsgrabbar höga på Jolt Cola), och kanske har jag fått vatten örat. Det är iallafall totalt lock för högerörat idag.
Detta tillfälliga lilla handikapp påminner om svårigheten att klara av livet för dem som lever med en konstant syn- eller hörselnedsättning. Jag hör visserligen bra med det andra örat, men det är svårare att uppfatta vad som sägs, och jag kan framförallt inte orientera varifrån ljuden kommer.
Att för en stund leva som ettöring väcker också en annan, existentiell jämförelse. Nämligen hur verkligheten ter sig för den som vill försöka tolka och förstå den utan Gud. Vetenskap och förnuft kan visserligen ge oss en ganska god förståelse av vår tillvaro. Men utan Gud blir vår kunskap fragmenterad och desorienterad. Vi kan se livets olika pusselbitar var för sig, men vi lyckas intefoga ihop dem till en sammanhängande bild som överensstämmer med den inre idé vi har om verkligheten, för att tala med Platons begrepp.
Först när vi tar in Gud som vishetens begynnelse blir det som att det andra örat kopplas på igen. Då får vi den fulla bilden av sammanhanget, vi kan ta till oss information och vi förstår vår egen plats i förhållande till omvärlden, både den synliga och den osynliga. Här kan vi även anknyta till Augustinus välkända analogi: Gud är som solen. Vi kan inte se direkt på honom, men utan hans ljus kan vi inte se någonting alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar