Medierna tar idag upp fallet med den elvaårige pojke i Stockholmsområdet som dömts att betala skadestånd på den svindlande summan 1,9 miljoner. Domen är självfallet ett dråpslag för pojken och säkert även hans familj. Men fallet är ändå på något sätt en indikation på något gott.
I Sverige idag råder en kompakt motvilja mot skuldbegreppet. Det betraktas som en obehaglig relik från medeltiden och en kyrka som fann behag i att trycka ner folk. Principen att barn inte ska dömas för brott är ganska självklar. Men det ligger något positivt i att barn kan åläggas att betala skadestånd. Det pekar på att skuld är något verkligt, något som bör regleras.
Nu är det fullt möjligt, kanske önskvärt att hovrätten visar nåd (ett ord som i så fall verkligen skulle användas rätt) och sänker skadeståndsbeloppet. Men själva principen går emot den outtalade norm som säger att skulden inte är verklig, att det alltid är "någon annans" fel när något går snett. Men pojken i fråga hade verkligen tänt på i en annan familjs hus. Reparationerna kostade väldigt mycket pengar, och någon måste betala. I sista änden är det då rimligt att den som orsakade skadan faktiskt betalar själv. Det bör gälla för vanlig skadegörelse, och i så fall bör det även gälla i ett sådant här fall.
Historien väcker också en annan, existentiell poäng. Vi människor har en fri vilja. Just denna egenskap hos oss gör också att vi kan ställas till svars, något som myndigförklarar människan. Något som ger henne den unikt höga status hon äger här på jorden. Men vår reaktion inför det väldiga skadeståndet pekar också på en annan tanke. Nämligen den att en människas skuld ibland kan vara så stor att han eller hon inte rimligen kan förväntas klara av att betala tillbaka den. Och det är just då vi behöver nåden. Någon som river det skadeståndskrav som vi aldrig själva kan betala. Och då avser jag inget beslut hos vare sig hovrätten eller Högsta Domstolen. Utan hos en mycket högre instans än så.
Du är själv barnlös va? Du ger i alla fall sken av att vara helt okunnig då det gäller barnpsykologi då du verkar hävda att ett 9-årigt barn i samtliga fall har ett lika bra konskvenstänkande som en vuxen person.
SvaraRaderaSer att du inte har något barn, eller någon som helst förståelse hur ett barn fungerar.
SvaraRaderaDeras hjärna är inte fullt utveklad vid 9 års ålder.
Jo då, man förlorar verkligen sitt hopp om mänskligheten när vuxna männ som du behandrar ett barn som en vuxen.
Samma syn på skuld finns inte när man dömer kommunerna att betala stora skadestånd till elever som mobbats i skolan.
SvaraRaderaDå är det skattebetalrna som ska betala för ung förbrytare roat sig på svagare skolkamrater.
Givetvis är det den som misshandlare andra som är skyldig och som ska betala för "sveda och verk". Åldern ska inte spela någon roll.
"Den som söker han finner...!"
SvaraRaderaPer Ewert har fyra barn, se "visa hela
min profil" t.h. i bloggen
Ja, då fick vi till slut ordning på undertecknads familjesituation. :-)
SvaraRaderaBlir dock lite konfys av kommentarerna. Måhända är det olika anonyma tangentbordsanvändare, för budskapen skiftar.
Visst kan man vara skyldig till att återgälda den skada man orsakat, samtidigt som man kanske inte har åldern inne för att dömas juridiskt och kanske även moraliskt skyldig.
Men bara det att en objektiv skuld över huvud taget lyfts fram idag är ändå ett hälsotecken i samhället. Oavsett om den kan betalas eller inte.