Sissela Kyle begick igår premiär med sin teveserie om dödssynderna. Djupt fascinerande ämne, jag hade en kulturdebatt i Dagen på temat härom året, under rubriken "Vart tog den gamla hederliga synden vägen". Dödssynderna är ju speciella såtillvida att de främst korrumperar vårt inre, och därför kan förstås och diskuteras av alla, även dem som inte bekänner sig som kristna.
Jag hade höga förväntningar på Kyles program, hon är en eftertänksam kvinna. Hade bland annat en lysande krönika i Godmorgon Världen i söndags om dilemmat med digitalkamerans drivor av bilder.
Det första programmet om avund var bra. Inte lysande, men bra. Summa summarum var avunden en synd mot sig själv, inte mot mänskligheten. Och den var ingen dödssynd. Allt enligt Sissela Kyle. Och hennes medmanusförfattare.
Jodå, visst var det rätt dåligt med kopplingar till hur dödssynderna, i likhet med all annan synd, främst är en förbrytelse mot Herren Gud. Det hade jag kanske inte väntat mig heller. Kyle refererade iallafall till och skojade lite kring gammaltestamentliga berättelser. Men hon gjorde det utan den hånfulla ton som kommer fram hos flera andra (läs: Gardell).
Däremot tappade programmet drastiskt i nivå när Kyle bytte tempo och lade in några intervjuande samtalsfrågor till den medialt rätt hajpade prästen Annika Borg. Hon ville inte ställa sig bakom Bibelns skildring av det första mordet, och sammanfattade det korta resonemanget med den väldigt oreflekterade slutsatsen att "Gud är orättvis." Och det var synd. I alla möjliga bemärkelser.
Angående rättvisa och Gud: Vi får förutsätta att Guds rättvisa är högre än människors tankar, men med mänskligt sätt att tänka, nog kan vi tycka att Gud är orättvis. T.ex. vingårdsarbetarna där de som jobbat en timme fick lika mycket i lön som de som jobbat hela dagen. Samtidigt anar vi i detta en gudomlig rättvisa som är högre än den vi med vårt småskurna mänskliga sätt att tänka föreställer oss. Men här för vi hela tiden en brottningskamp med Gud, inte så att vi tror oss veta bättre än Gud, men vi är som tonåringar som ifrågasätter våra föräldrar, men vet samtidigt litar på att Gud liksom föräldrarna inte överger oss ändå. Gud älskar när hans barn brottas med tron för att på så sätt komma närmare honom.
SvaraRaderaom jag skall säga något till Annika Borgs försvar, så är det att hon åskådliggjorde denna brottningskamp, vilket visar att vi kristna också är människor i förhållande till vår tro.
Ja Bengt, vingårdsexemplet är ett ypperligt exempel där vår mänskliga känsla för rättvisa både kolliderar men också förjupas i jämförelse med Guds.
SvaraRaderaFör när de som jobbat längst kommer till förmannen och klagar på att de senare fick lika hög lön som dem svarar förmannen - mycket riktigt - att de fick exakt så mycket som avtalet gav dem rätt till. Det orättvisa bestod i att Gud ger mer än vad avtalet stipulerar. Orättvist, ja, enligt en viss måttstock. Men det ger en större och kärleksfullare Gud än den som avstår från millimeterrättvisa för att istället ge kärlek i överflöd.
Det kan irritera mig, ja. Åtminstone när jag är på den sida som har skäl att finna mig förfördelad. Men jag kan knappast sätta mig till doms över att Gud handlar så. För jag befinner mig långt oftare på den andra sidan.