Linda Polman har idag en befogad debattartikel i Expressen om tänket bakom Postkodlotteriet. Själva idén är strålande, att dela ut en god portion av överskottet till välgörande ändamål. Men lite smolk i bägaren blir det förstås när man betänker hur själva tanken drivs av helt motsatt ideal, nämligen snöd snikenhet.
Själv har jag avstått från att vara med, dels på grund av att jag redan har fått min beskärda del där. Jag vann en rundlig summa när jag svarade på frågor i Heta stolen för fyra år sedan. Men också för att jag bestämt mig för att strunta i den känsla som man vill få mig att ta in och agera efter. Jag unnar mina grannar att vinna storkovan om de skulle ha sån tur, medan jag för stå utan. Den summa man lägger ut för att vara med på vinstchansen är alltför stor för att motivera ett deltagande.
Det stör också något att lotteriets chef Mr Matseke 2008 höjde sin provisionsbaserade lön till 5,7 miljoner. Ifjol blev det säkerligen mer. Känns inte riktigt sunt att välgörenhetspengar används på det sättet.
Självfallet är det inget moraliskt fel att vara med i lotteriet, snarare tvärtom. Men det kan vara klokt att ständigt utvärdera sina egna motiv. Och lika ständigt vara på vår vakt mot girighetens gnidiga grepp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar