Skriver om Glada Hudik-teatern och människovärdet på Newsmill

Melodifestivalen är som vanligt årets kanske viktigaste ögonblicksbild av samtidskulturen. Gårdagen gav prov på två välkända sanningar i sammanhanget: 1: Fredrik Kempe kan det här (finalist nummer ett) 2: Svenskarna gillar trots allt vackra berättelser om verklig, övervinnande kärlek (finalist nummer två).

Men mest intressant ur ideologisk synvikel var ändå pausunderhållningen. Förstås hörvärt för oss som uppskattar Kent. Jag har ofta funderat över hur deras text "Sverige" egentligen ska tolkas, en dubbelhet som ju syns i många av bandets texter. Igår blev dubbelheten tydligare än någonsin. För musiken stod Glada Hudik-teatern, en ensemble bestående av utvecklingsstörda.

Publiken gav stående ovationer. Det var vackert, väldigt vackert. Men samtidigt kände jag en obehaglig klump i magen. "Välkommen, välkommen hit, vem du än är" sjöng körmedlemmarna, många med sina karakteristiska Downs syndrom-ansikten. Det är så våra hjärtan känner. De är alla välkomna. de är alla vackra och värdefulla för den de är. Alla är välkomna.

Men samtidigt ligger det en obehaglig klump och gnager i magen. det är något som inte stämmer i budskapet. För i dagens Sverige är det ju dessvärre så att medlemmarna i den här kören inte alls är välkomna. Värre än så - människor som de är inte önskade att ens få finnas till.

Så jag såg mig nödgad att få ur mig några rader om den här paradoxala kulturyttringen. Artikeln finner du på Newsmill här.