Idag har jag iklätt mig den svarta stassen och följt med resten av familjen på begravning av fruns farmor. Prästen gjorde en fin koppling till just den här tiden på kyrkoåret, där Marie bebådelsedag, slutet av fastan och den annalkande uppståndelsen flätas samman.
Det känns gott på något sätt att fortfarande få ha en zon i samhället där döden får vara det den är, där den svarta klädseln får representera dödens allvar, men där tron på Jesus som uppståndelsen och livet ändå får vara självklar. Ibland läser man dödsannonser där man kallar till begravning i ljusa kläder. Det kan förstås vara en fin gest där man söker ljuset bortom graven, men kanske är det i vår nutid oftare ett sätt att hålla dödens mörker ifrån sig. Att när döden blir som allra mest påtaglig ändå försöka skyla över dess bittra verklighet.
Men i den kristna tron presenteras en full insikt i dödens mörker, men samtidigt en lika stor förvissning om att Jesus säger "Jag var död, men se jag lever i evigheters evigheter." Och att det också är en framtid som vi kan vänta oss.
Pojkarna tyckte alla att begravningen var dagens tumme upp (Vi brukar sammanfatta dagen tillsammansmed att säga dagens tumme upp och tumme ner på kvällarna.) Inte för att det var en speciellt skojig tilldragelse, men den var nog så lärorik för dem. De fick dessutom möjlighet att vara med och se när kyrkogårdsarbetarna täckte igen graven efter nedsänkningen av kistan och höra dem berätta.
De kunde också konstatera att den svenska flaggan åter var hissad i topp efter jordfästningen. "För nu har gammelfarmor kommit upp till himlen" funderade mellanpojken högt. Barnsligt, invänder kanske någon. Kanske det. Men barn säger också ofta visare saker än de vuxna kan tänka ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar