Mitt i fastan

Såhär ganska mitt i fastan börjar tankarna allt mer vändas bort från det i sig så nyttiga reflekterandet och fram emot Jesu väg till Jerusalem, till korset, graven och uppståndelsen.

Årets fastetid har åtminstone för mig tagit sig en lite annorlunda utformning än tidigare år. Dels för att fastetiden och påsken på något sätt blir alltmer levande och dyrbart för varje år. Kanske kommer det naturligt med stigande ålder, kanske av en stigande insikt i livets ibland bittra läxor.

Jag har tidigare haft väldigt svårt att hitta konkreta sätt att hålla fastan, dels eftersom det inte ligger givet i den frikyrkliga kultur som jag står i, dels eftersom jag helt enkelt inte har någon vidare karaktär att skryta med. I år har dock ett passande sätt infunnit sig. Det är styvt ett år sedan jag gick med i Facebook, redan då med stor tvekan inför vad det gör med användaren.

I år kändes det som ett naturligt beslut att stiga av detta sociala sammelsurium - mycket gott, men också mycket rent pladder - under fasteperioden. Och oj vad skönt det har varit. Nu skriver jag inte detta för att lite högfärdigt se ner på det vardagliga småpratet. det har absolut sin plats, både i det verkliga livet och på nätet. Men det finns något i systemet som tycks mana fram en "titta-vad-jag-är-lyckad-jargong" och som triggar det bekräftelsebehov som ligger nedbäddat i oss alla.

Just den biten känns väldigt skönt att vara utan i några veckor. Och sedan är det förstås så att Facebook ytterligare utökar den mängd information som är möjlig att ta in varje dag. Varje gång som jag (eller andra) loggar in och slöläser igenom andras olika upptåg så tar det en viss portion av såväl tankemöda som tid. Tid som kunde använts till annat: andakt, bön, eller helt enkelt en liten stunds själslig vila. Nu önskar jag för egen del att fastetiden kan användas till något mer än bara själslig vila. Men om det bara vore det vi kunde vinna genom att skära ner en smula på det sociala nätverkandet, så vore bara det ändå en del värt.