Jag kan nästan inte ett dyft

Nåväl, åtminstone på vissa områden.

Det är konstigt, det där med kunskap. Man kan tycka att man är väldigt kunnig på vissa områden, men nära nog helt blåst på andra. Vi bedömer ju ofta kunskap som intellektuell sådan, och visst är jag tacksam över att ha blivit förhållandevis begåvad på det området. (Och ja, det bör jag kunna säga med frimodighet även här i Janteland. För eftersom det är just en begåvning innebär det ju att jag inte har någon som helst egen ära i det. All ära i så fall åt gåvogivaren. Eller hur?)

Men på det praktiska området är det som att nervbanorna i min hjärna helt enkelt inte sitter ihop ordentligt. Jag har idag ägnat aftonen åt att dra hem en lekstuga till barnen. Fast den satt på ett släp. Och andra lyfte upp den åt mig. Och fäste den. Väl hemma hade jag ringt in ett gäng som skulle hjälpa mig att få ner den. Men jag fick ringa till vår lokale grävmaskinist som precis innan åkt förbi med en hjullastare. Och han fick sen rycka in och lyfta ner den lilla stugan åt mig.

I andra fall, som exempelvis intellektuellt djuplodande debattsituationer, känner jag mig fullständigt trygg. Och här skulle andra istället känna sig helt bortgjorda. Ingenstans i aftonens fraktprocess kände jag att jag hade riktig koll på läget, utan var hela tiden utlämnad åt andra som kunde de här bitarna mer. Jag tror att båda sitationerna är väldigt nyttiga för självbilden. Inte minst den senare.