Julen - djup och yta

Julen är här. Detta skriver jag sent på juldagskvällen - juldagen som ju är den stora dagen under helgen. I år blev första gången jag hissade flaggan på juldagens morgon (frun fick en flaggstång i födelsedagspresent i somras, men jag har förmånen att handha hissning och halning).

Julen bjuder även i år på en ständigt underliggande kamp mellan djup och yta. Av finanskrisen syntes inga stora spår när vi hade den dåliga tidsplaneringen att uppsöka det stora köpcentret i förrgår den 23 (för att infria minste pojkens mycket tydligf formulerade önskemål - en liten röd moped). Folk överallt, stress och prylar som även i år skulle införskaffas i mängder för att fylla den efterlängtade julhelgen med maximalt innehåll.

Och i teve avlöste julinslagen varandra. En del med tydligt fokus på något djupare, en koppling till människors längtan efter kärlek och frihet från den här världens olycka. Men alltför ofta ett ytligt tjoande om rödklädda och ho-hoande figurer. Som årets SVT-julkalender som kretsade kring jakten på den kidnappade tomten. Skulle barnen få sina klappar i tid?

Jodå, visst är det fint att barn får presenter, men detta extrema fokus på materiella prylar riskerar ändå att göra både föräldrar och barn till slavar under konsumismen och tappa fokus på julens - och livets - verkliga mening. Att den gemenskap som många delar under julen kan få bli en påminnelse om den gemenskap med Skaparen som Jesus kom för att upprätta i och med hans födelse i ett stall i Betlehem. Och att vi kan få öppna vår famn och vårt hem för dem som inte äger den vardagsgemenskap med andra människor som de längtar efter.

För vår del är tanken på barnet som föddes i Betlehem också en förväntan på det barn som vi hoppas få välkomna till vår familj om bara fem dagar. Vem är denna nya människa? Kommer den att vara frisk? Hur kommer den att klara av livet i den värld vi lever i? Hur kommer vi som föräldrar och familj att kunna ta emot den nya familjemedlemmen?

Det oskyddade barnet i krubban förmådde inte klara sig på egen hand, utan var utlämnade till och beroende av Marias och Josefs vård och kärlek. Barnet Jesus väcker tankar om vår egen roll, både som föräldrar och människor. Må vi i årets avslutning och ingången till det nya vara både visa och kärleksfulla föräldrar i relation till andra som behöver oss, men också barn som vågar låta oss vara sårbara och utlämnade till andra människor, men framför allt till den Gud som sände Jesus hit till jorden för att ge oss det verkliga livet.