Religionsfriheten - viktig att värna

Tillsammans med Tuve Skånberg, Olof Djurfeldt, Mats Tunehag, Stefan Gustavsson och Bengt Malmgren har jag idag en artikel på Newsmill om religionsfriheten, artikeln finns även i tidningen Kristdemokraten.

När tron på en övernaturlig verklighet hotas från flera håll, både i Sverige och andra länder, finns det all anledning att värna rätten att tro, och därmed också att utöva och sprida sin tro. Som vi skriver finns det också goda skäl att se hur forsknignen visar att religionen dessutom ger positiva konsekvenser, både för individer och för samhället. Artikeln blev både lång och innehållsrik tacka vare så många duktiga medverkande skribenter. Läs gärna och kommentera.

Lägsta debattgreppet i år?

Jag har funderat fram och tillbaka - ska jag verkligen publicera det här? Men det är kanske klokast att visa upp de värsta angreppen som de är så de kan diskuteras.

Jag har fått många fantastiskt uppmuntrande och positiva reaktioner på boken per mejl och via andra kanaler. Några från den ateistiska sidan har varit kritisk till bokens argument, och det måste man ju förstås få vara. En uppfriskande diskussion med högt i tak brukar oftast vara av godo.

Tanken med boken har varit att argumentationen ska vara så vederhäftig att kritiker närmast måste ta till personangrepp. Och det här angreppet som nyligen kom per mejl är det absoluta lågvattenmärket hittills. Mejlet innehöll en bilfil. Sparad under filnamnet "för klåpare som du." Utan övriga kommentarer.















Måste säga att jag har väldigt svårt att se poängen med att skicka sådant här. Det kräver ju onekligen en del tid och energi att knåpa ihop en sådan här grej och sen skicka iväg till en e-postadress. Vari ligger tillfredsställelsen i att bara göra en medmänniska ledsen? Om man ogillar bokens slutsats att Gud existerar och att han på ett unikt sätt har uppenbarat sig i Jesus från Nasaret måste det väl ändå finnas andra, mer kontruktiva sätt att föra debatt?

Vet att ni är några med ateistisk grundsyn som läser denna blogg då och då. Är det här en debattstil som ni tycker är vettig? Den ligger under alla omständigheter väldigt, väldigt långt ifrån det jag vill förmedla.

Tacksam - och trött

Stort tack, alla ni omtänksamma personer som gett stöd och uppmuntran i vår oro, både här på bloggen och på andra sätt. Sjukhuset har nu hört av sig med det väldigt glädjande beskedet att de inte hittade några avvikelser på bebisens hjärna. Har väldigt svårt att klä känslorna i ord, känns naturligtvis väldigt väldigt skönt att vi nu kan våga tro att vår lilla flicka kommer att kunna bli just den person som Gud har skapat henne till utan att bli hindrad av något slags hjärnskada. En eventuell synnedsättning och de stora födelsemärkena känns plötsligt som ganska små problem.

Känns samtidigt nästan skamfyllt att berätta för andra att det verkar som om ingen hjärnskada finns, samtidigt som jag vet hur andra föräldrar inte bara fruktat sjukdomar, handikapp eller barnadöd, utan faktiskt också drabbats av det. Lidandets problem är ingen lätt fråga att lösa rent intellektuellt. Men samtidigt ser vi hur de allra flesta människor blir mer äkta, mer fyllda av omsorg och empati när de vistats i lidandets närhet. Och sådant är inte att förringa.

Nu ska jag försöka sova någon timme, är trött trött. Den lilla vänder fortfarande på dygnet och har sovvanor som inte riktigt överensstämmer med föräldrarnas önskemål. Ganska slitigt och jobbigt. Men det är ett väldigt positivt problem i sammanhanget.

Uppmuntrande kommentarer i osäker tid

Eftersom EFK-ordföranden och den flitige bloggaren Stefan Swärd skrev så positiva ord om boken på sin blogg idag får väl jag betala tillbaka med samma mynt. Swärd har en väldigt beundransvärd förmåga att tala klarspråk i svåra frågor och drar sig inte för att kritisera även dem som står honom nära. Men hans mod och hans djupa engagemang för bland andra stockholmsungdomar under helgnätter gör honom till en trovärdig röst i kristenheten idag. Rekommenderas!

Samtidigt är det ingen lätt tid i familjen just nu. Vi åker på olika läkarbesök för att undersöka om den lilla nyfödda har någon skada bakom det stora eldsmärket på huvudet. Igår var vi på magnetröntgen, en väldig apparat som låter som första tio sekunderna av Kents låt Generation X. På högsta volym. I en halvtimme. Med en tolvdagars bebis i. Som måste sova hela tiden. Anspänning. Riktigt riktigt stor anspänning.

Nu väntar vi på besked om vad bilderna på hjärnan visar. Hoppas få goda nyheter. Kommer att älska mycket oavsett vilket.

DN:s Hans Bergström hoppar i galen tunna

Hittade via andra bloggar en av i och för sig ganska många attackerna i diskussionen kring tro och vetnande. Det är DN:s Hans Bergström som i ledarsticket "Hatet mot humanismen" ("Hat" är ett anmärkningsvärt starkt ord i sammanhanget. Jag lovar återkomma inom några dagar med en tänligen hatiska attackerna som undertecknad nyligen fick ta emot så kan vi se en viss skillnad i argumentation.) förklarar att det är synd om Sturmark och Humanisterna, och refererar till "Detta historiskt exempellösa hyllande av vidskeplighet i svensk press". Vad denna grasserande vidskeplighet skulle bestå i förklaras inte närmare. Och jag har svårt att se någon rimlighet i formuleringen då den tycks syfta på gudstroende, inte nyandliga.

Däremot avfärdar han raskt gudstron med de klassiska argumenten "Gud är elak" och "Vem skapade Gud?" Det är väl känt att dessa båda argument skjuter bredvid målet. De är dessutom självmotsägande respektive felaktigt formulerat. Jag diskuterar båda argumenten i boken, och det är uppenbart att de inte utgör hållbara skäl för att förkasta gudstron. Tråkigt att Hans Hergström gör en så grund och i viss mån även hånfull analys.

Bebis blåste konstkännarna!

Såhär när man själv är i bebistider var det riktigt underhållande att läsa storyn om den fenomenala konstnären Aelita Andre som snart ställs ut på storvulen abstrakt konstutställning. Den talangscoutande modern glömde dock först bort att ge upplysningen att den nya talangen bara var 22. Månader alltså.

Storyn är en variation på ett tema som återkommer då och då, ibland är det bebisar, ibland apan Ola som lyckas blåsa experterna. Men visst blir det extra intressant när bluffen gäller just abstrakt konst, ett slags kulturellt vittnesbörd om livets meningslöshet i en värld utan Gud och utan objektivt syfte. (För fördjupning kring detta ämne rekommenderas 60- och 70-talets store kristne apologet Francis Scaeffer, som gärna dröjde kring detta tema, hur kulturen illustrerar frånvaron av mening i en ateistisk värld.)

Bluffen med den minderåriga konstnären måste väl ändå vara meningslösheten i ett nötskal. Att betrakta ett småbarns kluddande som den högsta formen av konst tyder på en världsbild där inget verkligt budskap finns att förkunna. Det är dock befriande att se hur generade de som dragits vid näsan blir när de får reda på konstgeniets verkliga ålder. För djupt inom oss vet vi alla att det finns en större berättelse. Och då finns det fortfarande hopp.

Ett barn är oss fött!

Hon är så fin.
Mamman som nu somnat hemma i sängen, just hemkommen på tredje kvällen efter kejsarsnittet. Men också det lilla flickebarnet som ligger bredvid och just har ammat klart.


Vi har haft en fantastisk men ytterligt ovan upplevelse. Jag är far till en liten flicka! Efter tre pojkar kan man omöjligen känna sig bemyndigad att köra runt med en barnkorg med den rosa flick-lappen. Och det känns JÄTTEKONSTIGT att byta blöja.


Det hjälps inte att vi har varit med om det tre gånger tidigare. Det är alltid en lika surrealistisk känsla att komma från den vanliga världen utanför in i något slags parallellt universum där man inget dagsljus syns och där efter en kortare eller längre stund en helt ny människa plötsligt läggs i ens armar. Det är ett under så stort att det knappast går att begripa hur många gånger det än sker.

Sedan tar man liksom med sig den här parallellvärlden när man förs upp till plan 8 och BB, där saker och ting även där är annorlunda än i världen utanför. Befolkningen utgörs av nyförlösta eller anställda kvinnor som hasar runt i sina ljusblå alternativt vita städrocksliknande klädedräkter. Samt en och annan vuxen man som försiktigt smusslar med nappar och andra i detta universum förbjudna föremål. I allrummet hittar man rafflande filmer som exempelvis ”Bäckenbottenträning – en tiominutersguide om att sitta rätt och hålla tätt” Och nej, jag såg den inte den här gången heller. Läste däremot under de många timmarna med bebis i knä eller korg igenom större delen av Lee Strobels välskrivna intervjubok "Vilken Jesus ska jag tro på?", som effektivt smular sönder de nutida försöken att ge en diametralt annorlunda bild av Jesus än den traditionella.

Vår dotter förlöstes klockan 9.47 den 30/12. Som av en händelse finns ett tänkvärt och passande bibelsammanhang att läsa i Lukas 9:47 (Tar även med versen före och efter för att få hela sammanhanget):
Bland lärjungarna kom frågan upp, vem som kunde vara störst bland dem. Jesus visste vad de tänkte i sina hjärtan och tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: "Den som tar emot det här barnet i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst bland er alla, han är den störste."

Vissa människor är stora i den här världens ögon, andra är små. Vissa av oss är svaga, andra starkare. Vissa har helt fläckfri hy, andra har – som vår lilla flicka – ett ”eldsmärke” som täcker ganska stora delar av huvud och kind, och som vi i nuläget inte vet om det får några ytterligare konsekvenser än de rent visuella. Men varje barn är likväl vackert, och högt älskat av Skaparen. Och här ligger vår utmaning att ta emot varje barn med tacksamhet och kärlek. För då tar vi också emot Jesus.

Min tacksamhet över att ha tagit emot denna dotter - denna skatt - är omätbar.