Köp och lata dig till lyckans land!

Idag är jag arg. Vad är det med vår tid som gör att den välmående västerlänningen har förlorat så mycket av insikten om sakers och människors värde, förlorat så mycket av förundran och tacksamhet inför livet? Jag råkade få Jönköpingsposten i lådan i morse istället för den vanliga lokaltidningen, och de hade ett reportage på temat ung och bortskämd. Kanske var syftet just att uppröra. Då lyckades de rätt bra. Åtminstone med undertecknad.

Flera av de intervjuade ungdomarna (vars föräldrar utgjorde något slags osynliga sufflörer därbakom) gav exempel på en hårresande egocentrering. Hjälpa till hemma? Inte att tänka på. Det som en av de intervjuade tonårstjejerna ogillar mest i livet var "Att känna mig begränsad för att jag inte har pengar." Välkommen till verkligheten. Samma intervjuperson stod för övrigt över svar på frågan om hur hon definierar ordet bortskämd. Insikt om ordets innebörd saknades uppenbarligen.

Det är för all del inte bara ungdomar som bär skulden för sin egen bortskämdhet. Vilket märks på några av de besynnerliga citaten från intervjuade föräldrar som inte vill ställa krav på sina barn "för jag vet hur mycket de har att plugga på." Jotack.

Ytterligare upprörd blev jag av att ögna igenom den karriärinriktade föräldratidskriften "Mama", som min fru fått ett provex av. Här beskrev (den rimligen välbetalda) chefredaktören helt oförblommerat hur hon och hennes man inte hade någon som helst koll på pengar. När den tionde i månaden kom var pengarna oftast slut. Då blev det havregröt en stund, och sen sprätt på allt när den nya lönen kom. Tjoho.

Jag kan se ett moraliskt värde i att beskriva sina egna tillkortakommanden, men när en superegoistisk och materialistisk livsstil istället görs till frigjort coolt exempel, då är jag inte med längre. Det blir bara ett exempel på extremt tunnelseende utan vare sig självrannsakan eller empati.

Jag har hört något om att barn svälter ihjäl i världen, att miljarder människor får kämpa mot sjukdom, förtryck och naturkatastrofer. Men jag kan förstås ha fel. Vilken tur att vi själva är så lyckliga i vår konsumtionshysteri. För det är vi väl?

Visst finns det mål och mening med vår färd, men...

Karin Boye hade en viss poäng när hon skrev att det är vägen som är mödan värd. Men i praktiken är vi nog ändå ganska överens om att det är målet, resultatet som är det centrala när slutredovisningen väl ska skrivas.

Igår satt jag och frun och pratade med våra afrikanska vänner, med flera intressanta reflektioner. För dem framstår det som så underligt hur svenskar i gemen verkar leva utan något större livsmål. Mer än att öka sin egen bekvämlighet, alltså. Men målen, att ge ett avtryck i tiden som betyder något i ett större perspektiv - var finns de?

Jag drog mig till minnes en undersökning jag vagt kom ihåg att jag läst härförleden. Sakuppgifterna är då något dimmiga i mitt minne. Men slutsatsen tydlig. Ett amerikanskt universitet hade undersökt vilka förstaårsstudenter som hade en formulerad målsättning med vad de ville bli, vad de ville göra med sina liv. Endast 10% hade en sådan tydlig målsättning.

När de följde upp studien tio år senare visade det sig att det inte var överdrivet många av dem som hade en målsättning som faktiskt hade nått just det mål som de hade satt upp. Men det intressanta var att de 10% som hade en tydlig målsättning nu tjänade lika mycket pengar som de 90% som inte hade någon tydlig målsättning alls.

Penningen är självfallet inte det enda måttet på verklig framgång i livet, knappast ens det viktigaste. Men undersökningen pekar ändå på hur viktigt det är att människan vågar titta över randen till det glas där vi lyckas hålla oss vardagsflytande. Det finns så väldiga behov utanför glaset. Men det kräver en beslutsamhet av oss att ta oss an uppdraget därutanför. Jesu liknelse om de givna punden som ska förvaltas gäller nog vår konsumtionshysteriska tid, vår självupptagna kultur mer än någonsin.

Galenskaparna & After Shave - Monopol: Du sköna nya värld

Humanistbloggen håller på att skapa ett litet potpurri av religionssatiriska Youtubeklipp. Jag tänkte vara lite allvarligare och bjuda på ett klipp med... förströelse. till och med Gud själv har förvandlats till lekfarbror.

"Viktigare än rolig" kommer jag ihåg att jag sade när jag lämnade biosalongen efter att ha sett Monopol när det begav sig. Budskapet är än mer angeläget idag. Det gäller i kristenheten, men framförallt: i den värld där Förströelsen med stort F har ersatt både Gud och verkligt livsinnehåll. Klart tänkvärt nummer.

Kör på, kungen! (Eller hur var det nu...?)

Jag blir så trött på massmedia ibland. Orkar inte ens lägga ut någon länk och ge nåt slags ytterligare bekräftelse åt hyenorna. Mest funderar jag över inkonsekvensen. Ena dagen är det aja-baja att partaja runt och förlusta sig med unga damer. Övriga dagar på året skriker kvällstidningslöpsedlarna ut att livets mening är - just detta.

Jag för gärna en saklig diskussion kring detta. Både när det gäller konung och pöbel. Men skäms inte kvällspressen över sin upenbara brist på konsekvens i de -förvisso fernissatunna - etiska resonemangen?

Från föraktad till människorättskämpe

Idag hade jag förmånen att ha en advokat från Bolivia på besök hos våra elever på Kungsgymnasiet. Men det intressanta var inte hans titel, utan hans livsresa.

Den 30-årige Gilberto kommer från ett av landets ursprungsfolk, och hade som barn fått ett annat, mer negativt klingande namn. Nu kommer jag inte ihåg vare sig det ursprungliga namnet eller dess exakta betydelse. Men innebörden var något i stil med "föraktad". Som nyfödd hade han nämligen mörkare hy än de flesta i hans by. Och mörk hy innebar lägre status, mer förakt i gruppen. (Se där, ännu ett slag mot myten om den ädle vilden.)

Pojkens mamma dog tidigt, och hans pappa dröjde länge med att låta honom gå i skolan. Men när han väl fick chansen via den svenska Pingstmissionens Ulandshjälp (Se där, ännu ett slag mot sekularisternas myt om den ständigt destruktiva religionen) tog han den fullt ut. Gick igenom grundskolan som bäste elev, gymnasiet som näst bäste, började som i princip ende indian på universitetet och tog för något år sedan som förste person från sin folkgrupp examen som advokat. Och nu ser han som sin uppgift att hjälpa sitt folk att få de mänskliga rättigheter som de genom historien har förvägrats.

Från föraktad till utgivande övervinnare. Med missionens hjälp. Med sin egen målmedetenhet som hjälp. Och - som han själv sade - med Gud och hans Ord som yttersta hjälp. För visst är det precis det som den kristna människosynen säger: att varje människa är en unikt skapad, värdefull och älskad person med ett bestämt och högt syfte med livet. Inte bara ett resultat av uppväxtmiljö och evolutionens spel. Det var stort att ta del av.

Livets mening från scenen

Ikväll har jag varit på teater! Ja, utropstecknet är mest ett uttryck för att det var alldeles för länge sedan. Jag har intervjuat diverse teaterfolk, men inte tagit mig möjlighet att själv gå på många år, inte sedan barnen kom, kom jag fram till.

Men ikväll var det genrep på "Tisdagarna med Morrie", baserad på en välkänd bok med samma namn, och filosofi- och svensklärare var inbjudna. Och eftersom både jag och frun passar in på den beskrivningen fick vi gå tillsammans! (Även det värt ett klart utropstecken.)

Berättelsen är fascinerande, med den karriäristiske unge mannen som steg för steg får lära sig mer om livets verkliga mening av sin i ALS döende före detta lärare. Visst kunde den unge mannens utveckling visats bättre, visst kunde den förändrade relationen till Gud fått en tydligare skildring. Men bara det att de stora frågorna ställs och brottas med är förstås av yttersta vikt.

Jag kom inte på hur mycket jag har saknat teater förrän jag väl satt i salongen. Det är en konstform som verkligen fyller sin plats i vår Hollywoodflimrande tid. Mer personlig, mindre effekter, mer eftertanke. Frågan om livets mening bearbetas bättre på det sättet.

Exakt så lyder livets mening

Jag lyssnade sådär i bakgrunden på (det kanske sista?) sommarprogrammet i söndags samtidigt som vi hade en sista dag ute på landet med familjen. Kommer inte ihåg vem som pratade, och hörde inte heller hela sammanhanget, men jag förstod att programmets tema var "meningen med livet". Och det är ju förstås ingen pjåkig ambition.

Nu vet jag som sagt var inte om talaren gav bra eller dåliga svar på frågan om livets mening. Av det lilla jag hörde snappade jag dock upp att han berörde Douglas Adams nutidsklassiska skildring från Liftarens Guide till Galaxen av hur man byggt en gigantisk datamaskin med uppgift att ge det yttersta svaret på den yttersta frågan om livet, universum och allting. Efter 7,5 miljoner år kommer den fram till svaret som lyder: 42. (Haken var förstås att man då inte hade koll på hur själva frågan löd.)

Jodå, exemplet är lite kul, även om det oftast används för att slippa undan frågan om livets mening (märk väl att svaret inte gäller just den frågan, men det må vara hänt). "Jodå, jag håller med Douglas Adams - livets mening är 42, hö-hö..." Men jag måste påstå att det ändå är lite tankeväckande. Människans tal i bibliskt symbolspråk är 6, vilket får representera något av människans ofullkomlighet och behov av något mer för att livet, universum och allting ska få något sammanhang, någon mening. Gud representeras i samma symbolspråk av talet 7.

När den ofullkomliga människan så söker sin fulla potential och mening kan hon inte annat än söka kontakt med den Gud som skapat henne och kan ge det hon söker. Människans tal: 6, kan så multipliceras med Guds tal: 7. Vilket blir...?

Ganska vackert, eller hur?

Livets förlorade mening identifierad i tunnelbanan

Jo, jag lovade ju igår att ge en liten inblick i hur frågan om livets mening ramlade rakt över mig från tunnelbanefönstret på väg till föreläsningen på Kungsholmen. (Dagen skriver om Credos kreativa initiativ och gårdagens föreläsning idag.)

Jag har nämligen suttit och haft Telias marknadsföring på span ända sen i december. Kommer ni ihåg deras julkampanj? Kollade just nu och den ligger faktiskt kvar här. Temat var "Underhållning som aldrig tar slut" Var inte det en ganska frimodig ambition så säg!

Jag kunde förstås inte låta bli att göra en liten reflektion vid åsynen av en sådan reklamslogan. Vi kan hoppa över det uppenbara problemet att finna en evigt verkande underhållning. Men en sådan slogan sätter samtidigt Telias reklamfolk i en lite knivig sits. För vad ska de göra i framtiden? Om deras erbjudande faktiskt skulle vara sant, varför skulle någon kund i så fall få för sig att någonsin köpa ytterligare tjänster? Om underhållningsbehovet skulle vara mättat skulle de ju därmed ha grävt sin egen grav.

Nej, det var nog bara att vänta på nästa reklamkampanj och undersöka i vilken mån den skulle strida mot det vidlyftiga löftet. Och visst har jag sett reklam där de fortsätter att sälja tjänster, men jag har inte sett någon så tydlig som affischen på tunnelbanan. Nu kommer jag inte ihåg själva formuleringen, men det handlade om att alla måste pallra sig hem det fortaste de kan, för Telia har nu något slags nätabonnemang där man kan spela spel med sina kompisar med superbra pingtid.

Har ingen aning om vad pingtid är, men reklambudskapet var tydligt. Även om man i julas hade köpt "underhållning som aldrig tar slut" verkar Telia nu känna att vi behöver ytterligare en dos underhållning. Sen är vi nog tillfredsställda. Ja, ända tills upplevelseindustrin lyckas hitta eller skapa ytterligare ett invärtes tomrum som måste fyllas. Och så fortsätter det. Underhållning tycks vara ett ganska svagt redskap för att besvara människans sökande efter livets mening. Men det är ett av de ytterst få alternativ som står till buds för människan utan Gud.

Bebis blåste konstkännarna!

Såhär när man själv är i bebistider var det riktigt underhållande att läsa storyn om den fenomenala konstnären Aelita Andre som snart ställs ut på storvulen abstrakt konstutställning. Den talangscoutande modern glömde dock först bort att ge upplysningen att den nya talangen bara var 22. Månader alltså.

Storyn är en variation på ett tema som återkommer då och då, ibland är det bebisar, ibland apan Ola som lyckas blåsa experterna. Men visst blir det extra intressant när bluffen gäller just abstrakt konst, ett slags kulturellt vittnesbörd om livets meningslöshet i en värld utan Gud och utan objektivt syfte. (För fördjupning kring detta ämne rekommenderas 60- och 70-talets store kristne apologet Francis Scaeffer, som gärna dröjde kring detta tema, hur kulturen illustrerar frånvaron av mening i en ateistisk värld.)

Bluffen med den minderåriga konstnären måste väl ändå vara meningslösheten i ett nötskal. Att betrakta ett småbarns kluddande som den högsta formen av konst tyder på en världsbild där inget verkligt budskap finns att förkunna. Det är dock befriande att se hur generade de som dragits vid näsan blir när de får reda på konstgeniets verkliga ålder. För djupt inom oss vet vi alla att det finns en större berättelse. Och då finns det fortfarande hopp.