Jag har fått många fantastiskt uppmuntrande och positiva reaktioner på boken per mejl och via andra kanaler. Några från den ateistiska sidan har varit kritisk till bokens argument, och det måste man ju förstås få vara. En uppfriskande diskussion med högt i tak brukar oftast vara av godo.
Tanken med boken har varit att argumentationen ska vara så vederhäftig att kritiker närmast måste ta till personangrepp. Och det här angreppet som nyligen kom per mejl är det absoluta lågvattenmärket hittills. Mejlet innehöll en bilfil. Sparad under filnamnet "för klåpare som du." Utan övriga kommentarer.
Måste säga att jag har väldigt svårt att se poängen med att skicka sådant här. Det kräver ju onekligen en del tid och energi att knåpa ihop en sådan här grej och sen skicka iväg till en e-postadress. Vari ligger tillfredsställelsen i att bara göra en medmänniska ledsen? Om man ogillar bokens slutsats att Gud existerar och att han på ett unikt sätt har uppenbarat sig i Jesus från Nasaret måste det väl ändå finnas andra, mer kontruktiva sätt att föra debatt?
Vet att ni är några med ateistisk grundsyn som läser denna blogg då och då. Är det här en debattstil som ni tycker är vettig? Den ligger under alla omständigheter väldigt, väldigt långt ifrån det jag vill förmedla.
Nej, det här var alltför smaklöst.
SvaraRaderaJag ser poängen i att ibland häckla religioner - om du inte tycker att din egen religion är konstig så kan du kanske i alla fall förstå vitsen med att häckla vissa Hinduiska trosföreställningar - men då ska det alltid vara för att illustrera någon poäng. En sådan här bild är bara ämnad att håna och såra, och då motverkar den sitt syfte.
Jag är ateist för att jag tycker att vi har bäst argument. Den här bilden är inget argument. Jag beklagar att du blev utsatt för den.
Tycker det är mycket konstigt att du Per Ewert kritiserar någon för personangrepp. Efter att läst dina egna personangrepp mot Ewa Dahlgren på humanistbloggen. Personligen så anser jag inte att du är själv är bättre än personen som skickade bilden till dig. Snarare tvärt om. (och nej, det var inte jag som skickade bilden)
SvaraRaderaVill bara klarlägga:
SvaraRaderaMitt ifrågasättande av Eva Dahlgrens resonemang riktar sig just mot hennes resonemang - att avfärda gudstron på grund av att hon "vill inte tro på Gud".
Patriks skäl här ovan är en fullt godtagbar anledning att tro på ateismen, åtminstone förutsatt att hans slutsats är riktig. Att inte vilja tro är däremot inget acceptabelt skäl.
Samtidigt uttrycker jag beundran för Eva Dahlgrens ärlighet, för jag tror att hon säger det som många gudsförnekare innerst inne känner men inte vill säga högt. Men att angripa hennes person istället för argument, nej, det vore mig fjärran.
Sen ska vi väl i ärlighetens namn erkänna att många tror på Gud för att de rent känslomässigt "vill tro på Gud" eller "inte vill tro på ateismen".
SvaraRaderaMen som C S Lewis skriver kan vi inte använda resonemanget om önsketänkande för att avgöra rätt och fel (somliga önskar att Gud ska finnas och tror (därför?) att han gör det, andra önskar att Gud ska finnas men kan (kanske just därför?) inte tro att han gör det, många önskar att Gud inte ska finnas och tror (därför?) inte att han gör det, andra önskar att Gud inte ska finnas men tror ändå att han faktiskt gör det.
C S Lewis skriver: "Föreställningen att alla skulle vilja att X-endomen är sanningen och därmed att alla ateister är modiga som har accepterat nederlaget för sina djupast kända önskningar, är helt enkelt fräckt nonsens. Tror du att män som Stalin, Hitler, Haldane, Stapledon (Herregud vilken författare egentligen) skulle ha blivit särskilt glada om de vaknat en morgon och förstått att de inte var sina egna herrar, att de över sig hade en Herre och Domare, att det ingenstans fanns, inte ens i det innersta skrymslet i deras hjärnor, där de kunde säga honom "Tillträde förbjudet. Privat mark! Detta är mitt område!" Tror du det? Humbug! Deras första reaktion skulle bli exakt densamma som min: raseri och skräck. Och jag tvivlar på att ens du skulle finna den särskilt behaglig. Är inte sanningen denna: att den skulle tillgodose vissa av våra önskningar (de vi i själva verket känner ganska sällan) och våldföra sig på en hel del andra." (Cit. efter Sheldon Vanauken: Inkräktaren, Libris 1981 s. 116f).
Och, naturligtvis, kan vi inte förutsätta att alla finner teismen motbjudande men genom argument eller gudsuppenbarelser "tvingas" att i ärlighetens namn medge att Gud finns. Vissa former av gudstro kan onekligen vara ganska attraktiv även av t.ex. estetiska eller sociala skäl. Men det säger som sagt inget om sanningsfrågan. Gud kan vara icke-existerande trots att Eva Dahlgren inte vill att han ska finnas!