Stort tack, alla ni omtänksamma personer som gett stöd och uppmuntran i vår oro, både här på bloggen och på andra sätt. Sjukhuset har nu hört av sig med det väldigt glädjande beskedet att de inte hittade några avvikelser på bebisens hjärna. Har väldigt svårt att klä känslorna i ord, känns naturligtvis väldigt väldigt skönt att vi nu kan våga tro att vår lilla flicka kommer att kunna bli just den person som Gud har skapat henne till utan att bli hindrad av något slags hjärnskada. En eventuell synnedsättning och de stora födelsemärkena känns plötsligt som ganska små problem.
Känns samtidigt nästan skamfyllt att berätta för andra att det verkar som om ingen hjärnskada finns, samtidigt som jag vet hur andra föräldrar inte bara fruktat sjukdomar, handikapp eller barnadöd, utan faktiskt också drabbats av det. Lidandets problem är ingen lätt fråga att lösa rent intellektuellt. Men samtidigt ser vi hur de allra flesta människor blir mer äkta, mer fyllda av omsorg och empati när de vistats i lidandets närhet. Och sådant är inte att förringa.
Nu ska jag försöka sova någon timme, är trött trött. Den lilla vänder fortfarande på dygnet och har sovvanor som inte riktigt överensstämmer med föräldrarnas önskemål. Ganska slitigt och jobbigt. Men det är ett väldigt positivt problem i sammanhanget.
Hej Per!
SvaraRaderaSkönt att höra att allt var väl med den lilla. Det är i sanning en tärande process att vänta på sådana besked.
Studsar dock på en sak i ditt inlägg, som jag dock tror och hoppas är att tillskriva den trötthet du är öppen med.
Du skriver att det "känns naturligtvis väldigt väldigt skönt att vi nu kan våga tro att vår lilla flicka kommer att kunna bli just den person som Gud har skapat henne till utan att bli hindrad av något slags hjärnskada."
Jag antar att du inte menar att en ev hjärnskada per definition skulle utgöra ett hinder för att vara den Gud önskar?!
Du är i detta, och även tidigare inlägg, tydlig med att det oavsett skada eller ej är så att en människa är värd att älskas - men mellan raderna skulle man här kunna läsa in att du menar att personer med någon form av hjärnskada som gör att man inte går in under "normalitetetsnormen" skulle vara ett uttryck för att de inte fullt ut kan vara den som Gud skapat dem att vara. Jag antar att det är en övertolkning, och inte en åsikt du förfäktar?
Så, än en gång, jag förstår att det är ett skönt besked ni fått, och jag vill inte belägga dig med ovanstående åsikt, utan kanske mer uppmärksamma det faktum att ditt inlägg skulle kunna läsas på det sättet.
Njut av familj och det kaos det innebär!
Tack för belysande och viktig kommentar. Precis som du skriver är en kristen människosyn både befriande och närmast provocerande i sitt tydliga budskap att varje människa - stark/svar, sjuk/frisk, et cetera är av identiskt värde, är lika oändligt älskad av sin Skapare. Ett budskap som går helt på tvärs med darwinismens cyniska budskap om att livet är sådant att den mest lämpade klarar sig, och att det därför inte finns någon objektiv moralisk plikt att hjälpa den handikappade eller skadade.
SvaraRaderaMen samtidigt ser vi att människor har handikapp - ibland medfödda, ibland genom olyckor eller annat. Som i så många andra fall kan vi här se på Jesu exempel. I samtliga sådana fall ser vi hur Jesus - 1: Uppfylls av och ger ut av en total kärlek, och 2: Helar dem.
Av Jesu agerande drar jag två slutsatser - 1: att Guds oändliga kärlek sträcker sig ut till alla människor, ingen är för liten, för svag eller för konstig för att nås av Guds kärlek. och 2: att Jesus inte sänder bort sjuka och handikappade med hänvisning till att det är Guds vilja att de ska vara sådana. När han helar, upprättar han samtidigt något som Gud tänkt från befruktningen, men som av någon anledning gått fel. Helandet motsäger inte kärleken, utan bekräftar den.
I enlighet med Jesu exempel vågar jag säga att det inte är Guds vilja att människor ska vara sjuka och handikappade. En sådan gudsbild ligger närmare islams "inshallah", där vi måste ta emot allt som sker som ett Guds verk, oavsett om vi betraktar det som gott eller ont.
Å andra sidan är det ett faktum att de mest ödmjuka, empatiska och kärleksfulla människorna brukar vara sådana som antingen själva eller någon person nära dem gått igenom djup sorg, smärta eller sjukdom.
Dessa frågor är aldrig enkla. Därför tvekade jag nästan också att skriva detta inlägg, just för att inte framstå som en som triumfatoriskt blåser faran över och glömmer bort dem som dragit nitlotten i hälsans och ohälsans lotteri. Istället är det ju så att även att bara snudda vid stora sorger och smärtor formar och fördjupar oss.
Men jag vill ständigt hålla fast vid tron på att den Gud som sände sin son att gå igenom det svåraste lidande som någon människa gjort också är en Gud som älskar totalt, och som även är totalt god.
Du skriver "...dragit nitlotten i hälsans och ohälsans lotteri."
SvaraRaderaJag trodde du trodde på en god och allsmäktig Gud, inte något lotteri.
Uppenbarligen hade jag fel. Eller?
Om jag hade varit muslim hade jag fått foga mig i att allting - gott eller ont - kommer från Gud. Men det är inte den Gud som Bibeln presenterar. Denne Gud är god, enbart god. Ändå är världen inte perfekt som den är idag.
SvaraRaderaDet finns saker som går snett i vår värld. Vissa saker kan vi förklara orsaken till, i andra fall kan vi inte hitta någon orsak. Bibeln pekar på att det finns en fiende som arbetar på att förstöra Guds goda skapelse. Att döma av hur världen faktiskt ser ut tycks det nog som om den förklaringen faktiskt är riktig.
Men den som vill stjäla, slakta och förgöra har ändå inte sista ordet. Det har Gud.
Hej Per Ewert! Vill bara säga att våran familj går igenom exakt samma sak som er. Eldsmärke, magnetröntgen, snart laserbehandling, ögonkliniken mm. mm. Så krama din fru och tala om att det finns några få till i detta land som går igenom samma sak
SvaraRaderaJag håller med dej, Per, om att vi inte behöver se allt, inte ens allt som påverkar människors personlighet, som Guds absoluta och yttersta vilja (samtidigt kan han, om han finns och har makt, inte frånkännas ett visst ansvar även för sådant han tillstädjer, om än inte direkt tillskyndar).
SvaraRaderaSamtidigt är det viktigt att påpeka att ingenting tyder på att Gud från början tänkt oss alla som några "supermänniskor" eller "actionhjältar". Även som fullkomlig och syndfri människa skulle jag vara begränsad på många sätt jämfört med vår Herre och, tror jag, jämfört med andra människor med andra gåvor. Och var gränsen går mellan svag förmåga och direkta handikapp är inte ALLTID så enkelt att avgöra. Det får vi lämna åt Gud.
(Men att önska en hel och full utveckling för en person med t.ex. mentala handikapp är inte konstigare eller mer människoföraktande än att önska att en 9-åring ska få bli vuxen. Att uppskatta personen just som 9-åring står inte i motsättning till att önska att 9-åringen en dag ska bli en 18-åring (också mentalt). Hur mycket vi än SAMTIDIGT önskar att den vuxne ska bevara barnets goda egenskaper som Jesus talar om.