Darwinismens nattsvarta människosyn

Nu när vardagen är igång igen noterar jag att två medfellows i Claphaminstitutet hade en läsvärd debattartikel i fredagens Världen Idag om Darwin och den människosyn som både ingick och följde på hans grundsyn och dess implikationer. Vissa kommentatorer och andra tyckare tycks dock göra allt de kan för att välja sig mot socialdarwinistiska och rasistiska anklagelser. Men det Darwin har skrivit, det har han ju skrivit. Och då talar vi alltså inte i första hand om Origin of species, utan om uppföljaren "Descent of man" Darwin avslöjade i ett privat brev att bokens moraliska innebörd beredde honom stora bekymmer. En problematik som varje modern läsare omedelbart inser. Boken är fylld av så grova rasistiska utfall att det är något av en gåta att Natur och Kultur härom året valde att åter ge ut denna bok, nyöversatt av den välkände ateisten Nils Uddenberg.

Darwin för i boken en lång diskussion kring frågan om jordens olika folkslag bara skiljer sig åt rasmässigt, eller om de faktiskt utgör helt olika arter, och han lutar starkt åt det senare. Han jämställer på flera sätt ”vildarna”, det vill säga avlägsna folkslag i Afrika, Sydamerika eller Oceanien, med apor. Även Darwins kvinnosyn får oss att rysa; han är helt övertygad om att ”mannen i allt han företar sig når längre än kvinnan”. Speciellt överlägsen är han tydligen i fråga om intelligens. Knappast en ståndpunkt som applåderas av ateistiska feminister!

Moderna biologer har idag förkastat dessa teorier. Exempelvis står det klart att rasläran är död - DNA-studier visar att alla nu levande människor härstammar från en enda man och en enda kvinna. Men vissa konsekvenser av Darwins grundsyn kvarstår ändå. De värsta moraliska implikationerna av ”Människans härkomst” torde komma från Darwins oförblommerade rashygieniska ideal. Han ser exempelvis med förfäran på hur kelterna – denna ”lägre och minst välutrustade ras” förökar sig snabbare och snart kan få övertaget över de intelligenta anglosaxarna – vilket av en ren slump råkar vara det folk som Darwin själv tillhörde… Han gläder sig dock över att ”mindervärdiga samhällsmedlemmar” förökar sig mindre och begår självmord i högre utsträckning än andra, vilket ändå torde kunna lösa problemet på sikt. Darwin riktar också skarp kritik mot metoden att hindra denna naturliga utgallring med hjälp av läkare och vacciner, något som skulle vara helt otänkbart inom djuraveln. Det bästa vore förstås att dessa varelser förhindrades att fortplanta sig och därmed dog ut.

Det finns egentligen ingen logisk motsättning i Darwins rashygiensiska tänkande. Om människan bara är ett djur bland andra, existerar inget absolut människovärde. En rimlig följd blir då att de starkaste försöker besegra de svagare, får att på så vis bevara den egna artens styrka. Med denna inställning trädde människan in på en enkelriktad väg som inte slutade förrän den nått brännugnarna i Auschwitz-Birkenau.

Så om ateistiska debattörer ondgör sig över rasistiska budskap, vore det då inte bättre att angripa själva grundsynen istället för att begå det klassiska men alltid lika felaktiga motdraget - att skjuta budbäraren?