Rolig men surrealistisk dag på bokmässan

Så har man då begått debut på författarsidan på den tokigt stora bokmässan. (Gick vilse ett oräkneligt antal gånger.) Svårt att vänja sig vid den här miljön. I bilen på vägen till Götet lyssnade jag på Peter Englunds "Tystnadens historia." Och det är inte utan att man tänker på behovet av lite tystnad i all jakt på att synas i vimlet. En kvinna stod i en monter och läste hörvärd poesi. Och alla vimlade förbi. Jag med.

Passerade på morgonen SVT:s monter som spelade in program från mässan. Så nära rampljuset men ändå så långt ifrån... Alla strävar efter att synas för att finnas. Inte alldeles lätt att undvika att dras med.

Men i förlagets monter stod jag förstås ändå och signerade böcker till alla som ville. I likhet med andra författare tycker jag förstås att "Vem tänder stjärnorna?" förtjänar att läsas av så många som möjligt. Men visst är det nyttigt att se sig själv - och andra - i ett sunt perspektiv.
Iallfall väldigt roligt att möta diverse typer av läsare, både meningsfränder och -motståndare. Speciellt de av senare slag som ändå vågade köpa boken. Roligt med människor som vågar vara öppna för nya idéer! Bra samtal också med andra då- och nuvarande och kanske framtida samarbetspartners.


Så till de mer surrealistiska inslagen. Tokiga montrar här och var. Konstigast - Lenins barnhörna? Men riktigt underlig var montern mittemot där ett ganska tungt teologiskt förlag samsades med små andra förlag, bland annat en vikingaglad herre som sålde en bok om en öl-religion (?!?). Mer förbluffad blev jag när KG Hammar slog sig ner hos det teologiska förlaget och ville underteckna en bok som de tydligen gett ut. (Noterbart var att flera från montern mitt emot valde att diskret glida över till oss när ärkebiskopen emeritus gled in...) Ännu intressantare var att Hammar inte sålde en bok under hela tiden han satt där. Ändå tills Jonatan Ekman, Ulfs son och VD för Livets Ord kom promenerande. Och köpte en bok! Surrealistiskt? Jodå.


Sen slut på dagen och färd mot vänner, gemenskap och sömn på Hisingen. Ja, med den lilla detaljen då att jag fick stanna strax före järnvägsstationen och byta ett däck som plötsligt behagade bli tomt... Nåväl, bara att byta till lek-och-plask-sviden som var tänkt till morgondagens Liseberg, plocka fram verktygen, försöka få loss reservhjulet från underredet och byta. Knegade länge. Stannade några av alla förbipasserande goa gubbar? Ingalunda.
Göteborg är en myt.

En surrrealistisk avslutning på en intensiv, rolig och något konstig dag. Nu ska jag njuta av lite tystnad.