Kent - magnifika skildrare av ensamheten

Jag sitter och lyssnar igenom Kents nya platta Röd. Jag vet inte hur många ställen jag besökte för att försöka köpa skivan, men det tycks omöjligt att hitta en fysisk skivaffär nuförtiden, så jag fick till slut beställa den på nätet istället.

Kent är en av nutidens allra främsta skildrare av den postmoderna människan och hennes hemlöshet och ensamhet utan Gud. Och som läsarna av boken sett, så låter jag med förkärlek Jocke Bergs texter illustrera människans frågeställningar och längtan. Jag får återkomma med fler kommentarer kring nya plattan senare (är dock klart positivt överraskad såhär långt). Bjuder på ett liten aptitretare så länge, ett utdrag från en arikel jag skrev i tidskriften NOD härom året:

"... Det är just detta tema, det existentiella, som uppfyller mig mer än något annat när sommarens konsert går mot sin avslutning. Jag har besökt fyra Kentkonserter på olika turnéer, men ingen gång tidigare har detta tema varit så tydligt. Och det är klart, efter en skiva som Du och jag Döden är ribban lagd. Mycket mörkare kan det knappast bli än att, liksom Emil förtröstade på Alfred, famna Liemannen som den ende anförvant som man säkert kan lita på kommer att finnas vid ens sida till slut. På förra skivan försökte Kent visa ett föraktfullt ”långfinger åt döden”, men bandet har nu accepterat det oundvikliga i vårt öde.

Budskapet i avslutningen av konserten erbjuder en närmast bisarr blandning av känslor. Under allsången ”Vi ska alla en gång dö, vi ska alla en gång dö” tänds strålkastarna över publiken, och konfetti sprutar ner över oss. Och när jag tittar mig omkring ser jag en syn jag aldrig tidigare upplevt på en popkonsert: runt omkring mig står en stor mängd vuxna människor och gråter. Normalsvensken idag lyckas normalt skjuta tankarna kring de eviga frågorna på så stort avstånd att hon så gott som aldrig behöver möta dem. Men när budskapet om att döden utan undantag väntar på oss alla sköljer över konsertpubliken som en tsunamivåg, blir det för mycket, för svårt att relatera till. Och som innehåll i livet återstår då bara konfetti och hedonism – ”Ät och drick, ty i morgon ska vi dö”..."