Det finns (nästan) inga ord för hur bra Kent är

Nu har jag äntligen försökt komma till ett slutbetyg för Kents senaste skiva ”Röd”. Jag har följt bandet ända sedan första skivan för hundra år sedan, har varit på ett flertal konserter, förundrats över musik och texter och skrivit kulturartiklar om deras existentiella budskap. Och nu vet jag inte om jag vågar yttra min slutanalys utan att bli betraktad som historielös. Men okej, här kommer det. Röd kan vara Kents främsta album hittills. Och - musikhistoriskt att döma - förmodligen någonsin.

Såhär resonerar jag. Bandets främsta insats, såväl musikaliskt som existentiellt har tidigare varit ”Du och jag döden”. Fantastiska redogörelser för den postmoderna människans nakna ensamhet utan Gud i Klåparen och Rosor & palmblad. Musikaliska mästerverk i Max 500 och Mannen i den vita hatten. Albumet hade dock några bottennapp. På Röd finns inga egentliga lågvattenmärken – åtminstone om vi betraktar första spåret som mer konstnärligt än konstigt.

I övrigt har den musikaliska kreativitet som verkade ganska bortblåst på förra plattan ”Tillbaka till samtiden” återvänt. Inspelningarna i legendariska Meistersaal, Berlin gjorde rimligen sitt till. Så rent musikaliskt är lägstanivån helt obegripligt hög, speciellt när vi betänker att detta är Kents åttonde album, en period där de allra flesta band fallit in i bekvämlighetens lunk för länge sedan. Hur lyckas man uppbåda en sådan känsla och kreativitet efter så många år?

Textmässigt är skivan i långa stycken alldeles briljant. I Sjukhus ser vi skrämmande giftgula framtidsvisioner torna upp sig. ”Ser du hur inget växer, inget lever men ingen dör.” Speciellt intressant är att nutidsmänniskans ensamma utsatthet trots allt ändå flätas samman med ett flammande hopp. Skivan karakteriseras av en ”agnostisk gudslängtan”, skriver SvD, och någonstans kanske förnekelsen har nått vägs ände. ”Jag ber en bön när ingen ser mig” heter det i Idioter. I Svarta linjer ser Jocke Berg ”ett spikrakt spår mot Gud, om man tror på sånt”.
Alldeles fascinerande är även den utsatthet som känns in på bara kroppen i låten med den nästan freudianskt Kentdoftande titeln Ensamheten, samtidigt som kärleken ändå skymtar i diset:
I din värld av mörker syns dina brister, mina fel
Som sprickor där ljus kan tränga in
Och jag inser plötsligt, kärlek får man bara se
När tak och väggar rasar in igen i ensamheten

Avslutningen Det finns inga ord är så vacker (den extremt sluddrigt uttalade svordomen till trots) att det är i stort sett omöjligt att hålla tårarna borta. Bortom allt finns en kontakt, en kärlek som är starkare än alla svårigheter. Må vi få smaka och leva i den.

Det är bara att lyfta på hatten i djup beundran inför ordens, känslornas och de gråtande gitarrernas giganter, och framför allt den fantastiske poet som Jocke Berg är. Dags att lägga ner nu Kent, starkare än såhär blir det inte.