Sedär, en liten politisk brandfackla i rubriken! Ville bara anknyta till en kulturartikel jag har i dagens Världen Idag (kulturartiklar läggs ej ut på nätet), utifrån idéhistorikern Svante Nordins nyutkomna bok "Fyra som förde krig". Den behandlar Andra världskrigets fyra huvudfigurer Hitler, Stalin, Churchill och Roosevelt och hur deras ideologier färgade krigets förspel och skeende.
Inget helt nytt i det greppet, men det verkligt intressanta är de implicita - och ibland även explicita - paralleller som Nordin drar till vår nutid. Det råder ingen tvekan om att Nordin framhåller Churchill som den store moraliske segraren i kriget. Men han gör det balanserat, utan att demonisera vare sig Hitler eller Stalin så till den grad att vi inte förmår göra några jämförelser till våra egna destruktiva drag. Han skildrar även på ett föredömligt sätt den ideologiska klyftan mellan Chamberlain och Churchill och vad som motiverade den brittiska befolkningen att under 30-talet helhjärtat stödja Chamberlain. Nordin skildrar även den kraftfulla amerikanska isolationismen som höll sin president gisslan ända fram till Pearl Harbor.
Det är omöjligt att i ljuset av händelserna för 70 år sedan inte fundera över världsopinionen idag. President Obama har gjort mycket beundransvärt, men att dela ut ett fredspris till en president som befinner sig i två krig är inte okontroversiellt. Och att Bushadministrationen var massivt impopulär i slutet av sin regeringstid är uppenbart. Men vilken av dem som valt den långsiktigt klokaste vägen är ännu alldeles för tidigt att säga. Som jag skriver i artikeln: "
(D)et är tydligt att den som västvärlden återigen vill se vid rodret är Chamberlain. Nordin gör inga uttalade jämförelser med nutiden, men mellan raderna låter han historiens sken belysa även dagens politiska ledare och deras vägval.
Historiens facit läser vi aldrig förrän efteråt. Ronald Reagan, som i både tal och handling sökte Sovjetimperiets undergång hyllades nu vid 20-årsminnet av murens fall. Hur eftervärlden kommer att betrakta George W Bush vet vi ännu inte. Om fredspristagare Obamas slutbetyg vet vi ännu mindre. Men dagens lättköpta kommentarer fastnar kanske något i halsen när samtiden tolkas med den förnöjt pappersviftande Chamberlain efter Münchenmötet som relief. Hotet från Hitler var nu avvärjt. Nu skulle han samarbeta med världen. Vi hade ”fred i vår tid”. Det skulle dock visa sig att Hitler hade en annan definition av begreppet ”fred” än de västliga demokratierna.
”Aldrig mer!” är den vanliga devisen när vi ser tillbaka på det fallna Tredje Riket. Aldrig mer? Som vanligt avgörs mycket av hur vi betraktar historien. Antingen ser vi den som en ständigt formande process, en levande påminnelse om hur lätt vi faller tillbaka i tidigare generationers fällor. Eller också sätter vi oss på betraktarens bänk, nöjt konstaterande hur vi idag har nått historiens högsta topp. Idag är vi mer upplysta. Numera inser vi hur världens oenigheter bäst möts med välvilliga förhandlingar, inte vapenmakt."
Att tolka sin samtidshistoria samtidigt som den skrivs har alltid varit svårt. Idag är det nästan helt ogörligt. Men den uråldriga principen att undvika alltför snabba slutsatser gäller idag också.
Inget helt nytt i det greppet, men det verkligt intressanta är de implicita - och ibland även explicita - paralleller som Nordin drar till vår nutid. Det råder ingen tvekan om att Nordin framhåller Churchill som den store moraliske segraren i kriget. Men han gör det balanserat, utan att demonisera vare sig Hitler eller Stalin så till den grad att vi inte förmår göra några jämförelser till våra egna destruktiva drag. Han skildrar även på ett föredömligt sätt den ideologiska klyftan mellan Chamberlain och Churchill och vad som motiverade den brittiska befolkningen att under 30-talet helhjärtat stödja Chamberlain. Nordin skildrar även den kraftfulla amerikanska isolationismen som höll sin president gisslan ända fram till Pearl Harbor.
Det är omöjligt att i ljuset av händelserna för 70 år sedan inte fundera över världsopinionen idag. President Obama har gjort mycket beundransvärt, men att dela ut ett fredspris till en president som befinner sig i två krig är inte okontroversiellt. Och att Bushadministrationen var massivt impopulär i slutet av sin regeringstid är uppenbart. Men vilken av dem som valt den långsiktigt klokaste vägen är ännu alldeles för tidigt att säga. Som jag skriver i artikeln: "
(D)et är tydligt att den som västvärlden återigen vill se vid rodret är Chamberlain. Nordin gör inga uttalade jämförelser med nutiden, men mellan raderna låter han historiens sken belysa även dagens politiska ledare och deras vägval.
Historiens facit läser vi aldrig förrän efteråt. Ronald Reagan, som i både tal och handling sökte Sovjetimperiets undergång hyllades nu vid 20-årsminnet av murens fall. Hur eftervärlden kommer att betrakta George W Bush vet vi ännu inte. Om fredspristagare Obamas slutbetyg vet vi ännu mindre. Men dagens lättköpta kommentarer fastnar kanske något i halsen när samtiden tolkas med den förnöjt pappersviftande Chamberlain efter Münchenmötet som relief. Hotet från Hitler var nu avvärjt. Nu skulle han samarbeta med världen. Vi hade ”fred i vår tid”. Det skulle dock visa sig att Hitler hade en annan definition av begreppet ”fred” än de västliga demokratierna.
”Aldrig mer!” är den vanliga devisen när vi ser tillbaka på det fallna Tredje Riket. Aldrig mer? Som vanligt avgörs mycket av hur vi betraktar historien. Antingen ser vi den som en ständigt formande process, en levande påminnelse om hur lätt vi faller tillbaka i tidigare generationers fällor. Eller också sätter vi oss på betraktarens bänk, nöjt konstaterande hur vi idag har nått historiens högsta topp. Idag är vi mer upplysta. Numera inser vi hur världens oenigheter bäst möts med välvilliga förhandlingar, inte vapenmakt."
Att tolka sin samtidshistoria samtidigt som den skrivs har alltid varit svårt. Idag är det nästan helt ogörligt. Men den uråldriga principen att undvika alltför snabba slutsatser gäller idag också.
Obamas retorik var en typisk amerikansk patriotisk och kapitalistik korrekt retorik. Helt otroligt att folk kan gå på sådant uttryck som att "lösningen på krig är att kriga för att skapa fred". Det är en falsk myt, som bara är till för att motivera sina egna intressen.
SvaraRaderaEnda lösninge på krig är att "alla" slutar kriga. För att alla ska sluta kriga, så måste vi arbeta mer med oss själva på ett mentalt sätt, Vi behöver mogna helt enkelt och ta ett kliv utanför oss själva och se bortom i ett större perspektiv, vad som är bäst/bra för alla och inte sig självt. För att genomföra det så behövs utbildning och trygghet. Trygghet i form av mat, plats att bo för dagen. Utbildning krävs kunnigt folk och viljor.
Tyvärr styrs då mycket av detta av ren ekonomiska intressen. så jag kan inget annat än att säga att pengasystemet är en stor del av roten till det onda. Den riktiga arvssynden med andra ord och de som använder/brukar den.
...och här kommer ingen undan varken du Per, eller jag eller ens en fredspristagare som Obama
SvaraRaderaHitl var också värd att få nobelpris
SvaraRaderaHitl? Du menar mannen i mustasch? Jodå, det fanns de som resonerade så på 30-talet. Jag refererar i artikeln Nordins lätt ironiska reflektion att Hitler höll brandtal på brandtal om freden och varnade för krigshetsare som Churchill och hans gelikar. Han skulle exempelvis tala på en stor fredskonferens i september 1939.
SvaraRaderaNå, konferensen fick dessvärre skjutas på framtiden eftersom han såg sig nödgad att starta det andra världskriget först.
Per ! (....något närliggande)
SvaraRaderaRekommenderar även Svante Nordins Filosofernas krig, som jag har "bläddrat" i vid några tillfällen. En intressant betraktelse över att inte ens en s.k. filosof uppträder rationellt, klokt och korrekt. Lärjungen Wittegenstein låg vid fronten medan fader Bertrand Russell var pacifist på ett lite "hemmagjort" sätt.
Får väl påverka något bibliotek att ta in Nordins nya, av dessa fyra herrar i boken är det nog bara Churchill man minns med respekt. (....en bra kulturrecension i Vid)
R.Ö.
Nästan alla människor, även filosofer har en tendens att gå ideologiskt vilse i krigstid. Titta bara på Heidegger. (Ja, han var väl ute och seglade i varat och tiden även tidigare, fast på annat sätt)
SvaraRaderaMan kan inte heller beklaga sig för att Einstein var den som varnade USA om att Nazisterna kunde utveckla atombomben före dem, och var med och tog fram iaf formeln för energins potentiella möjligheter Och nu flera år senare är de en dominerande supermakt, som styr mycket stor del av världen efter deras egna villkor. Stackars Albert om han bara hade vetat. Ideologiskt jobbigt beslut för en man som hatade krig.Istället bidrog han med andra problem i längden
SvaraRadera