Fantastiska fyra grader Celsius

Idag fick jag se något jag aldrig sett förut. Genom mitt arbetsrumsfönster på skolan såg jag Vättern frysa.

På morgonen syntes vattenytan krusa sig som vanligt, men ett skarpt öga kunde iaktta små försiktiga tendenser till isbildning. Därefter steg röken från sjön till en ogenomtränglig dimma. Att se Vättern ryka är en upplevelse i sig. När den ryker för tredje gången fryser sjön, sägs det. När röken så lyfte så smått kunde jag och kollegerna se på någon kilometers håll hur vattenytan långsamt började stelna, och vid solnedgången låg i stort sett hela södra änden av sjön spegelblank. Ett fascinerande skådespel i all sin livlöshet.

Samtidigt väcker isläggningen tanken på en av alla de detaljer som verkar vara så perfekt väl inställda i naturen. Vatten har sin högsta densitet vid fyra grader Celisus. När den temperaturen nås, blandas vattnet om, och det kallaste vattnet hamnar plötsligt vid ytan istället för på botten. Nu är jag ingen vidare expert på marinbiologi, men nog tycks det som en tämligen vist planerad inrättning att vattnet fryser vid ytan istället för på botten. De fysiska konstanterna skulle självfallet ha kunnat vara sådana att vattnets maximala densitet låg exempelvis fyra grader lägre, vilket skulle innebära att vatten frös från botten och uppåt. Vilket bland annat skulle innebära att vi inte skulle få se eller skrinna på någon is. Och vad värre är: vattenlevande varelser skulle få se hur födan på botten på vintern frystes in i is. Inga strålande förhållanden för liv alltså. Och inte heller för den skönhet som en vacker vinterdag erbjuder oss åskådare.

Tänk, ibland verkar naturen vara så vist uttänkt att man undrar om det inte finns Någon som faktiskt har tänkt ut det hela.