Påsktiden är den tid på året när livet och döden möts ansikte mot ansikte. Den tid när vi får möjlighet att ställas inför både den djupaste smärtan och den största glädjen.
Jag fick idag ett uppmuntrande telefonsamtal från en läsare som ville uttrycka sin uppskattning för innehållet i boken. Det var en präst som såvitt jag förstod inte längre var i aktiv församlingstjänst. Men inte heller i det här fallet gällde berömmet det rent intellektuella försvaret av tron, även om jag vill tro att det är väl så hållbart i sig. Nej, även här gällde det i första hand den delen som främst talar till hjärtat.
Han hade under de sista dagarna suttit vid en nära släkting och väns dödsläger. Budet kom fort, den slutliga diagnosen kom i slutet av förra veckan, och redan på måndagen var det över. Sådana dagar faller maskerna bort väldigt fort och de svåraste frågorna kommer upp i ljuset. Vännen hade inte varit aktiv i någon församling, men prästen kunde berätta att de båda vännerna kunde använda dessa korta dagar till att dela bland annat några av de tankar om döden och framför allt livet som jag tar upp i boken.
Hur avslutningen för vännen blev berättade prästen inte. Det var inte heller nödvändigt. Men nåden att få vara med och ge något till en medmänniska i livets allra mest utsatta tidpunkt värmer mitt hjärta mer än jag kan säga. Döden är den mest fruktansvärda fiende som tänkas kan, men Jesus kom för att övervinna den. Han gjorde det också. Och vi får vara med och berätta om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar