Rädda människan!

Det är mycket om människovärde just nu. Jag håller på att lägga sista handen vid första utkast till skriften om människovärde som kommer senare i vår. Det känns väldigt spännande, återkommer när vi har kommit några steg längre i processen.

Men frågan dyker fortsatt upp i debatten, ibland med de mest bisarra vinklingar. Läser i Aftonbladet idag att en krönikör ser det som en av de mest egoistiska handlingar man kan göra att skaffa barn. Och att det då är mindre egoistiskt att "avstå" från detta barn. Det vill säga: att döda det.

Ett sådant resonemang är så skruvat, så totalt förvridet att man inte vet om man ska skratta eller gråta när man hör det. Hur är det möjligt att uttrycka sig så i Sveriges största kvällstidning utan att någon sätter stopp? Att rädda en annan människas liv är moraliskt gott. Att avsiktligt döda det är något absolut moraliskt ont. Inte tvärtom. Så självklart.Men ändå tydligen så kontroversiellt.

Vi hade en liknande fråga uppe på filosofikursen i skolan idag. En elev berättade om ett syskon som föddes med en svår sjukdom, led mycket och dog i unga år. På min retoriska fråga om det hade varit bättre att det här syskonet aldrig hade fått födas skakade hon mycket bestämt på huvudet. Nej, kärleken gjorde att familjen kunde älska och vårda det sjuka syskonet trots den svåra sjukdomen. Kanske väckte sjukdomen dessutom en extra dimension av kärlek som annars inte hade funnits där på samma sätt.

Tankeväckande. Mycket tankeväckande. När livet blir på allvar märks det hur ihåliga nyttoetikernas argument är. Där finns ingen kärlek, bara kalkylerande. Men kärleken finns. Och den övervinner mycket.