Staka bort från skulden

Nu blir jag sådär heligt vred igen. Säga vad man vill om Janne Josefsson och hans kolleger på Uppdrag Granskning, men de kan sannerligen konsten att väcka harm hos tittaren. Det som kanske upprörde mig mest i kvällens omtalade program om de uppseendeväckande höga blodvärdena hos ett flertal elitskidåkare på 90-talet var kanske inte det faktum att det tycks stå utom rimligt tvivel att åkare använt medel för att manipulera syreupptagningsförmågan i sitt blod. Den frestelsen kan säkert många i liknande situation falla för, och när en hel social grupp ägnar sig åt ett sådant agerande (se exempelvis den till stor del upptrasslade härvan inom uppcykelsporten) är det väldigt svårt att stå emot trycket och längtan efter framgång.

Nej, det som kändes mest stötande var nog ledarnas och förbundsbasarnas väldigt ivriga upprepande att det måste vara något fel på testerna. Så tvivel, så tvivel, så tvivel, tills man är beredd att ta tillbaka även de mest vattentäta anklagelser. Om tester visar att någon annan överträtt en regel är man ständigt för utökade tester. Men när resultaten talar mot ens eget lag vänds retoriken ofta mycket snabbt. Budbärarens motiv ifrågasätts, testutustningen och andra fysiska parametrar likaså. Allt för att så in en så stor tvekan i den mediala åklagarens åtal att anklagelsen kanske till slut dras tillbaka eller faller platt i folkopinionen.

Agerandet påminner starkt om den store Försvarsadvokaten i filmen Djävulens advokat, som besvarar frågan om varför Hin Onde valt att lägga sitt krut på att lotsa fram skickliga försvarsadvokater: "Frikännande efter frikännande efter frikännande - tills stanken står så högt upp i skyn att de storknar hela j-a bunten!" Sann frihet kommer inte genom att med nöd och näppe svara emot eller vänta ut anklagelsen tills den självdör, skylla ifrån sig, så obefogat tvivel, skjuta på budbäraren etc. Friheten kommer genom att erkänna sin skuld inför både sig själv och för dem man bedragit. Först då är försoning möjlig. Först när bördan erkänns kan man bli fri från den. Det verkar som att skidsporten har en ganska lång väg att gå på det området.

På Kanaans tungomål

Ibland måste man ställa sig ett litet stycke utanför sitt eget sammanhang och sin samtidskultur för att betrakta den lite från sidan för att kunna göra en sund analys av den. För när alla intryck fortsätter svischa förbi som vanligt är det i princip omöjligt att selektera och göra en djupare analys av den tid vi liver i.

Inte minst gäller detta tron roll i tillvaron. Idag har vi haft den stora fröjden att kunna rensa ut diverse prylar ur huset. (Den moderna människan är som bekant riktigt glad över en produkt bara vid två tillfällen: När man köper den om när man slänger ut den.) Bland annat mitt gamla GENI-spel från sent 80-tal. Vi lider ingen brist på andra frågespel, om man säger så, och det var därför naturligt att det gamla Geniet åkte ut.

När jag hastigt ögnade igenom några frågor på vägen till kartongåtervinningen var det en fråga som fångade min tanke: "När gick Mose in i Kanaan?" (En luring: Rätt svar är "Aldrig" - Mose kom ju aldrig in i det Heliga Landet). En sådan fråga kräver en rejäl portion bibliska förkunskaper för att kunna besvaras. Spelkonstruktörerna för några decennier sedan ansåg uppenbarligen att gemene man kunde förväntas ha bibelkunskaper på den nivån.

Det finns en uppenbar möjlighet att samma kategori idag inte skulle komma på tanken att ställa en   fråga i ett populärinriktat frågespel. Mose är väl ännu hyggligt känd. Men Kanaan, vad är det?? Hur uttalas det förresten? Och hur i hela friden ska vi känna till när gav sig från punkt A till punkt? I de fall jag ändå sett bibelorienterade frågor på senare tid har de normalt kringgärdats av diverse brasklappar, "Enligt Bibeln, vad hände när..." eller liknande. Det är väl tämligen självklart att Bibeln är det källa vi främst går till för att få reda på Mose liv. Det är ju här de mest användbara källorna finns. Men detta ständiga extra distanserande i biskop Brasks anda sår samtidigt en medveten eller omedveten osäkerhet på de bibliska texternas sanning. Och det sätter dessutom upp en obefogad mur mellan människan och en av vår kulturs allra viktigaste källor. Det är ett uppenbart fattigdomsbevis i samtiden.

Sekulariseringen har nått väldigt långt på väldigt kort tid. Kanske har den fört något gott med sig också. Men den har kommit med en våg av rotlöshet som har gått djupt och rivit sönder mycket av stadgan och tryggheten i vårt kulturella och andliga arv. Uppdraget att återplantera de upprivna rötterna, att återuppväcka en öppen fascination inför bibeltexten är stort. Men nödvändigt.

Här kommer Claphaminstitutets nya antologi!

Jag har nu återvänt till småländsk mark efter Claphaminstitutets rådsmöte som hölls igår i riksdagshuset, i en så traditionstyngd lokal som regeringens sammanträdesrum under tvåkammarriksdagens tid. Gårdagens möte var extra högtidligt eftersom vi därmed också firar våra fem första år som kristen tankesmedja i Sverige. Vår direktor Tuve Skånberg har gjort ett mycket gott och troget arbete med att förestå institutet sedan starten, och jag känner mig väldigt hedrad över att som informationssekreterare ha kunnat delta i det dagliga arbetet så aktivt som jag har kunnat parallellt vardagens lärar- och familjeansvar.

I samband med femårsjubileet släppte vi igår även officiellt antologin På goda grunder – fem år med Claphaminstitutet i samhällsdebatten, en release som både Dagen och Världen Idag uppmärksammade. Dagens publisher Daniel Grahn hade därtill en väldigt uppskattande ledarspalt om kristen opinionsbildning i allmänhet, med särskild syftning på Claphaminstitutet: "Dagen till ära vill vi passa på att fira det svenska Claphaminstitutet som fyller fem år i dag. Clapham var den del av London som gav namn till en liten grupp vänner och familjer som delade värderingar, moral och ivern att sprida evangelium. Här fanns bland andra William Wilberforce, som personifierade kampen mot slaveriet under 1700- och 1800-talet. Claphaminstitutet ger nu ut sin första bok – en antologi med 59 välskrivna tidigare publicerade artiklar. Här finns ett gott komplement till Dagens ledarsida."

Själv medverkar jag som huvudförfattare eller medundertecknare till ett antal artiklar i antologin, och jag har även haft förmånen att ha huvudansvar för redaktörsarbetet, som i övrigt har skett just efter det mönster som kännetecknar en väl fungerande tankesmedja. Nämligen att flera arbetar i grupp, omdisponerar, slipar bort, lägger till och förfinar råmaterialet så att vi till slut har ett slutresultat av god kvalitet och som hela gruppen kan känna sig stolt över.

Vad stoltheten beträffar gäller den också den oerhörda kompetens och dignitet som Claphaminstitutet äger via alla de olika Fellows som har medverkat i vårt arbete. Detta blir extra synligt i den nya antologin, som inleds med en fyra sidor lång lista med medverkande prominenta personer från olika delar av samhället. Det är professorer och docenter, risdagsledamöter, överläkare, välkända opinionsbildare, höga jurister med mera, som på det här sättet har ställt sitt namn och sin faktakunskap till förfogande för att tillsammans med varandra kunna vara en tydlig kristen röst i samhällsdebatten.

Jag håller som bäst på att färdigställa en personlig hemsida med möjligheten att beställa böcker, men den är fortfarande i halvfärdigt skick. Men jag kan varmt rekommendera att skaffa boken till dig själv eller till en person eller institution som kan vara betjänt av en bred och djup bok som samlar det bästa av kristen opinionsbildning idag på 2010-talet. Boken är på 200 sidor, och kostar 169:-, och beställs därför i nuläget lämpligen via mejl, per(snabel-a)ordklass.se eller här.

Det är alltså med både tacksamhet och förväntan vi går vidare in i en för oss okänd framtid. Claphaminstitutet har på ganska kort tid blivit en känd och efterfrågad aktör i samhällsdebatten. Den rollen vill vi fortsätta och fördjupa under kommande år. Och nu har vi alltså även en artikelsamling i bokform som vi kan vara verkligt stolta över.

Förföljda kristna - i Sverige

Det är ett väl känt faktum att kristna är världens mest förföljda grupp, främst i muslimska och ateistisk-kommunistiska stater. Men även i Sverige lever många kristna i en mycket utsatt situation, framförallt sådana som har lämnat sin tidigare religion. Se Svenska Evangeliska Alliansens kortfilm om förföljelsen.

Och däremellan kommer fasta

Efter ett välkommet sportlov går vardagen igång med oförminskad fart imorgon måndag igen. Eller nej, inte riktigt samma fart förresten. I onsdags gick vi in i fasteperioden, som för min egen del markeras tydligast genom att jag stänger ner Facebook fram till påsk. Efter någon dags abstinens är det så gott att få känna den skillnad i vardagspuls och fokus som en sådan konkret sak kan utgöra. Fastan är en fantastisk tid av eftertanke, andakt och förberedelse inför den största berättelsen, den största helgen. Jag vill uppmuntra var och en att delta i fastan på det sätt som du finner passande för dig. De som gör något slags sådan uppoffring brukar nästan alltid finna att det är mycket väl värt det.

På onsdagskvällen hade jag förmånen att kunna vara med och delta i en askonsdagsmässa, dock med det något speciella inslaget att gudstjänsten stördes av ljudlösa men enträgna telefonpåringningar, som jag efter skriftlig anmodan tvingades gå ut och ringa tillbaka och göra upp den planeringsförfrågan som behövde spikas just då. Jag hastade in och hann precis få det kors i aska i pannan som traditonen påbjuder som påminnelse om det lidande, död och uppståndelse som utmärker fastan och påsken, men också hela livet. En något surrealistisk händelse. Men kanske belysande.

Nu under de närmaste veckorna ska vi få alla saker i ordning till tryck av Guldet blev till sand och jobba fram en ny hemsida med tillhörande blogg. Men det är ingen större mening med att pålysa det innan jag har pulat färdigt. På onsdag blir det också rådsmöte med femårsjubileum för oss i Claphaminstitutet, med helt ny bok alldeles färsk från tryckpressarna. Mer info om det kommer då.

I övrigt kan jag bara säga att jag som protestant fortfarande är alldeles förvirrad över påvens beslut att avgå. Jag kan bara föreställa mig hur förvirrad jag skulle ha känt mig om jag varit katolik...

Det finns synd

Det finns rätt gott om debattörer som förkunnar budskapet "Det finns ingen synd". Eller "Människan är innerst inne god." Jag har tittat på större delen av tevedokumentären Bully ikväll. Den känns.

Mobbning är något så avskyvärt. Maktkänslan hos den starke som aktivt väljer möjligheten att förnedra och bryta ner en svagare medmänniska. Människor som aktivt väljer att fullständigt ignorera behov och känslor hos andra människor.

Jag avskyr synden. Jag avskyr ondskan i människan. Och jag är rätt övertygad om att Gud gör det också. Det var därför han kom för att med kärlek besegra synden. Och jag önskar från djupet av mitt hjärta att jag själv och många många andra kan göra allt vi förmår för att besegra den också i våra egna liv och i vår omgivning.

Tillsammans kan vi knäcka väldigt mycket av den råa ondskan. Ett bra första steg är att erkänna att den finns. Därefter kan vi gå ut och göra det arbete som behövs för att ytterligare någon ska räddas, ytterligare någon upprättas, ytterligare någon missdådare ändra livsväg.

Lov och arbete

Då har vi tagit oss igenom en späckad arbetsvecka och ska nu dela upp familjen lite mellan sportlovsläger för de stora barnen och en liten Stockholmstur för oss övriga, för undertecknad kombinerad med bland annat förlagsbesök. Vi ska filma lite teveinslag (har försökt välja lämpliga kläder, men landar väl till slut i fruns förslag skulle jag tro...), försöka spika omslag och lite annat smått och gott nu när det återstår mindre än två månader till release.

Under tiden kan jag rekommendera att ta del av en nyligen avhållen debatt mellan William Lane Craig och den starkt konsekvente materialisten Alex Rosenberg på temat "Is faith in God reasonable". Utan att sätta väljarstöd som absolut norm för själva sanningsfrågan kan jag ändå ge informationen att såväl de oberoende domarna, åhörarna på plats, som åhörarna på internet med bred majoritet menade att den kristna sidan vann debatten. Jag har själv inte hunnit ta del av hela debatten, men lyssna gärna och döm själv. Och då inte bara retoriken, utan kanske ännu hellre - sanningsfrågan.

Barn har rätt till en tro!

Det har varit en späckad men helgad vilodag idag. Vi passade på att gå på gudstjänst i den lokala församlingen i Forserum idag på förmiddagen. Idag var även första tillfället för terminen som söndagsskolan gick idag, vilket förstås var en bonus. På kvällen gick jag också på en ekumenisk bönegrupp som vi har här i samhället, och eftersom de flesta av oss är små- eller kanske äldrebarnsföräldrar var det naturligt att barnen tittade in i vår gemenskap lite då och då.

Och så i eftermiddags var det en riktig höjdpunkt - ett familjemöte som avslutning på en stor konferens för Sveriges barnledare. Jag tillhör inte själv just det skrået och har inte varit med under konferensen, men våra barn älskar att lyssna på Lennart Henricsson och Youngsters, Oasrörelsens barnorganisation. Vi brukar vara med på deras samlingar under somrarna, så även den kommande sommaren då jag själv är med och föreläser på Oasrörelsens årliga sommarmöte.

Samlingen idag väckte en och annan tår i pappaögat. Och det var inte av sorg. Det är helt enkelt fantastiskt gott att se vuxna på ett ärligt, ödmjukt men samtidigt frimodigt sätt dela med sig av det allra bästa man har - sin relation med Jesus Kristus. Barnen lämnade samlingen i stor glädje. Jag också.

I det här sammanhanget har vi dock en liten men arg anti-kör som ropar på stopp för allt detta. Jag hade förmånen att ha en dejt en av den här bloggens gudsförnekande läsare i veckan. Det var väldigt gott att sitta ner och titta varandra i ögonen och prata. På flera punkter höll vi med varandra. Men på åtminstone en punkt gick våra åsikter tydligt isär - barns rättigheter. Internationella dokument talar tydligt om föräldrars och barns rättighet till en religiös fostran och utbildning. Barnkonventionen talar om att varje barn har rätt till en andlig och moralisk fostran. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna slår fast att "Rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar." och Europakonventionen understryker "föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse."

Det står förstås sekularisten fritt att säga att man helt enkelt förkastar dessa mänskliga rättigheter. Jag bejakar dem däremot varmt. De är grunden för ett fritt, moget och tryggt uppväxande släkte. Den fröjd jag såg i många barns ögon idag är för dyrbar för att bli tvångssläckt av klåfingriga vuxna. Barn har rätt till en tro.