Under inmundigandet av kvällens välling (för bebisen alltså, inte mig) råkade jag av en slump få se en trekvart lång dokumentär om Kölnerdomen. Fantastiskt intressant! Vi besökte Köln med familjen förrförra vintern, och domen är ju ett alldeles fantastiskt exempel på mänsklig byggnadskonst.
Jag passade då även på att göra ett reportage om ungdomsarrangemanget Nightfever som jag nu till min glädje ser att det sprids till allt fler städer. Det var inte alldeles lätt att få intervjuer med rätt personer, de var strikta i överkant får jag väl tycka. men jag fick en bra bild på människorna kring högaltaret i ljusens sken. Även om jag fick smussla en del, eftersom jag inte fick fota där. Hoppas den bedriften inte skickar mig i skärselden...
Det är inte bara den rent ariketektoniska skapelsen som gör Kölnerdomen så fantastisk. Som i stort sett alla andra helgedomar är det vetskapen att byggmästarna har velat peka på Guds majestät och ära. Valv, kapell, pelare, bågar,vars antal ger ett ordlöst budskap. De undersköna statyerna som satts upp på höjder som inte nås av det mänskliga ögat, men som sitter där som representanter för den himmelska och likaleders för oss osynliga lovsången. Så många stora och små detaljer som går den vanlige besökarens ögon förbi. Men som om vi verkligen tar oss tid att sätta oss in i dem ger oss en hel serie predikningar om skapelsen, Skaparen och oss själva.
Den inblicken får vi inte av Empire State Building, Eiffeltornet eller Burj Dubai. När Gud lämnas utanför i beräkningen blir även de väldigaste byggnadsverk i första hand konstruktioner i stål, trä och andra material. Men de saknar på något sätt själ och hjärta. Vi tappar en dimension utan vilken vi inte fullt ut kan uppleva livet och dess djupaste värden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar