Rättvisa - skipas eller skippas?

Upprördheten är stor i världen. Radovan Karadzic, en av de värsta krigsförbrytarna under senare delen av 1900-talet, skulle idag äntligen ställas inför rätta i Haag. Skaror av sörjande efterlevande hade samlats när åtalet skulle läsas upp. Men Karadzics egen stol gapade tom. Lika tom som den stol som den tidigare åtalade expresidenten Slobodan Milosevic lämnade efter sig när han avled innan hans rättegång hann komma till sitt slut.

Hans agerande, att med olika medel försöka få rättegången uppskjuten är inget annat än skamligt. Men det är samtidigt intressant att iakkta de reaktioner som den domstolsskolkande Kradzic väcker. Offrens anhöriga kräver ett rättvist och hårt straff. Massmedierna väntar sig en rättvis rättegång och väntar med intresse på vem som nu i slutänden ska föra den förre bosnienserbiske ledarens försvar, och hur åklagaren ska kunna bevisa att han gjort sig skyldig till folkmord. Samtidigt minns vi irritationen när Mislosevis gick och dog på ett synnerligen opassande sätt innan han han få sitt rättmätiga straff.

I varje rättegång vill vi se den skyldige fälld och den oskyldige friad, det är grunden för varje rättssamhälle. Ju större brott, desto större vikt att den skyldige också får sitt straff. O, vilket avstånd mellan denna instikt och den gudlösa världsbildens avsaknad av evigt gällande moraliska värden. I en amoralisk värld var Karadzic en vinnare så länge han lyckades undkomma den så kallade rättvisan bakom det yviga skägget i rollen av New Age-doktor. Men ingen är vinnare om han fälls om ingen objektiv rätt eller rättvisa finns.

Haagrättegångarna och de reaktioner de väcker visar tydligare än mycket annat i världen på existensen av objektiva moraliska värden.

Edit: jag ser för övrigt att samma retorik förs i Sturebymålet. Närmare oss, men samma grundprincip även här.