Ska delta i debatt med Humanister

Jag fick en intressant inbjudan i veckan om att delta i en debattkväll anordnad av bokförlaget Fri Tanke om en knapp månad. Eftersom det ligger under vår sportlovsvecka bör det kunna fungera bra, så jag tackade ja, efter att först ha kontrollerat med arrangörerna att det blir en rimlig jämvikt mellan gudstroende och gudsförnekare.

Debatten/samtalet utgår från förlagets nyutgivning av 1900-talets viktigaste svenska debattinlägg, Ingmar Hedenius "Tro och Vetande". Några andra namn var klara, lovar att återkomma så snart jag fått den spikade listan och vilken exakt rubrik man väljer för kvällen.

Det ska hursomhelst bli intressant att få möjlighet att diskutera ämnet med drivna meddebattörer så att båda sidor förhoppningsvis kan få komma fram på ett rättvisande sätt, så att intrycket inte bara blir ett inhamrande av de gamla vanliga provokationerna om den vetenskapsfientliga religionen, utan även en ärlig insikt om svagheten i en ateistisk syn på tron och vetandet.

Intresserade som har nära till Strockholm kan iallafall föra in Historiska museet torsdagen den 18 februari, kl 18-20 i agendan. Men, som sagt, närmare info kommer så snart jag har sådan att ge.

Studentikost

Ahhh... vad trevligt det är med studentsammankomster. Spritt språngande helvilda tankar som kastas omkring och bollas över tekoppar alternativt billigt rödvin (beroende på vilken grupp som ses. Jag föredrar förstnämnda.) Högt i tak, inga funderingar är för bisarra för att tas upp.

Jag sitter och lägger sista handen vid föreläsning som jag ska hålla hos Credo i Göteborg imorgon. Ganska lika upplägg som i Hjelmseryd förra veckan. Ska bli intressant att se om den yngre generationen ger samma analyser som den mestadels äldre dito som det var där. Hoppas det slutar snöa bara så jag kommer fram och hem ordentligt.

Moraliskt horribelt biståndskrav

Såhär på aftonkvisten ser jag dagens hårresande debattartikel i SvD, där företrädare för sex riksdagspartier (alla inte riksdagsledamöter, tack och lov) kräver att för att framtida bistånd till Tanzania ska delas ut, ska landet erbjuda tonårsaborter.

Artikeln tar upp företeelser i Tanzania som är klart problematiska och etiskt ganska okomplicerade, och som därmed kan rendera kontruktiv kritik. Men att därifrån ta steget att inkludera tonårsaborter i resonamanget, och därtill kräva att Sveriges regering går till Tanzanias dito och kräver "gör abort, eller svält" kan knappast beskrivas på annat sätt än som horribelt. Det är cyniskt mot både mödrar, foster och Tanzania som land. På detta sätt hamnar de tänkta mottagarna i ett moraliskt dilemma som ingen människa bör behöva göra. Döda dina barn, så får du en slant.

Förslaget uttrycker en kulturimperialism som övergår nästan allt som åtminstone vårt land har skådat. Jag sörjer och skäms om vartannat.

(Apropå detta ämne kan jag avslöja att jag i några veckor har arbetat med ett spännande skrivprojekt som är tänkt att bli klart om en inte alltför avlägsen framtid. Mer info släpps här på bloggen inom kort.)

Högläsning

Vill du veta exakt hur lång tid det tar att läsa Vem tänder stjärnorna? Rätt svar är…

(trumvirvel)

...12 timmar och 27 minuter! Denna eventuellt värdefulla, eventuellt helt betydelselösa kunskap nådde mig när jag av en slump råkade komma in på en förteckning över inlästa talböcker. En Christina Hellman har läst in boken. I 12 h 27 min. Men det var visst första upplagan. Andra tar nog minst 12.28. Men då vet vi det iallafall! :-)

Det var synd

Sissela Kyle begick igår premiär med sin teveserie om dödssynderna. Djupt fascinerande ämne, jag hade en kulturdebatt i Dagen på temat härom året, under rubriken "Vart tog den gamla hederliga synden vägen". Dödssynderna är ju speciella såtillvida att de främst korrumperar vårt inre, och därför kan förstås och diskuteras av alla, även dem som inte bekänner sig som kristna.

Jag hade höga förväntningar på Kyles program, hon är en eftertänksam kvinna. Hade bland annat en lysande krönika i Godmorgon Världen i söndags om dilemmat med digitalkamerans drivor av bilder.

Det första programmet om avund var bra. Inte lysande, men bra. Summa summarum var avunden en synd mot sig själv, inte mot mänskligheten. Och den var ingen dödssynd. Allt enligt Sissela Kyle. Och hennes medmanusförfattare.

Jodå, visst var det rätt dåligt med kopplingar till hur dödssynderna, i likhet med all annan synd, främst är en förbrytelse mot Herren Gud. Det hade jag kanske inte väntat mig heller. Kyle refererade iallafall till och skojade lite kring gammaltestamentliga berättelser. Men hon gjorde det utan den hånfulla ton som kommer fram hos flera andra (läs: Gardell).

Däremot tappade programmet drastiskt i nivå när Kyle bytte tempo och lade in några intervjuande samtalsfrågor till den medialt rätt hajpade prästen Annika Borg. Hon ville inte ställa sig bakom Bibelns skildring av det första mordet, och sammanfattade det korta resonemanget med den väldigt oreflekterade slutsatsen att "Gud är orättvis." Och det var synd. I alla möjliga bemärkelser.

Kaka söker maka

Väldigt roligt var det att besöka och medverka på apologetikdagen på Hjelmserydsstiftelsen igår. Det är fascinerande hur många engagerade kristna det finns i olika sammanhang, och hur roligt det är att få möjlighet att knyta nya band till människor i sammanhang där man inte varit tidigare. Hoppas kunna återkomma till detta sammanhang ytterligare gånger för retreat eller andra arrangemang som stiftelsen anordnar.

En del av deltagarna hade jag mött tidigare i exempelvis Oas-sammanhang, men det var också roligt att stifta närmare bekantskap med personer som jag tidigare bara haft kontakt med via Internet. Tänk vad många olika sorters människor det finns i vår Herres hage, alltifrån den ytterligt stillsamme Christian Braw, till den lika ytterligt bullrigt Dag Sandahl. Men ändå ett gemensamt fokus och en intellektuell skärpa som jag uppskattar mycket.

Det finns inom Svenska Kyrkan en oerhört stark ådra av hjärtlighet, helighetslängtan, och ett sant engagemang för Guds rike i Sverige. Samtidigt finns förstås den andra, och mer dominerande postmoderna linjen, som river ner så mycket av det som kristna i århundraden har byggt upp. Just postmodernismen var ett av de spår vi diskuterade under mitt pass, vilket svårgripbart men ändå högst påtagligt hot den utgör mot kristen tro.

Men det som är det stora hotet kan samtidigt vändas i det stora hoppet, om vi förmår förklara för nutidsmänniskan hur klent den konkurrerande ismen, i det här fallet då postmodernismen, håller som grund när frågorna ställs eller när livet gör ont.

Det gäller att bygga på den klippa som håller.

Förbereder apologetisk inspirationsdag

Jag sitter här på söndagskvällen och försöker bringa ordning i min presentation inför morgondagen. Jag har blivit inbjuden att hålla ett föreläsnings- och samtalspass på Hjelmserydsstiftelsen som har en inspirationsdag om apologetik. Så sent som idag fick jag dock veta att lokalen saknar datorprojektor, så jag håller på att lägga över informationen för stordiavisning istället. Men det ska nog gå det också, precis som före datorernas dagar...

Framför allt ska det bli roligt att dela en stunds gemenskap med nya härliga syskon i Herren. Jag har fått bilden att stiftelsen framför allt samlar fromma och bibeltrogna svenskkyrkliga från Växjö stift. Känner väl igen några namn bland övriga talare, och det ska bli roligt att kunna knyta kontakter även med dem. Återkommer med reflektioner från mötet i Hjelmseryd.

Postkodlotteriet - bra eller dåligt?

Linda Polman har idag en befogad debattartikel i Expressen om tänket bakom Postkodlotteriet. Själva idén är strålande, att dela ut en god portion av överskottet till välgörande ändamål. Men lite smolk i bägaren blir det förstås när man betänker hur själva tanken drivs av helt motsatt ideal, nämligen snöd snikenhet.

Själv har jag avstått från att vara med, dels på grund av att jag redan har fått min beskärda del där. Jag vann en rundlig summa när jag svarade på frågor i Heta stolen för fyra år sedan. Men också för att jag bestämt mig för att strunta i den känsla som man vill få mig att ta in och agera efter. Jag unnar mina grannar att vinna storkovan om de skulle ha sån tur, medan jag för stå utan. Den summa man lägger ut för att vara med på vinstchansen är alltför stor för att motivera ett deltagande.

Det stör också något att lotteriets chef Mr Matseke 2008 höjde sin provisionsbaserade lön till 5,7 miljoner. Ifjol blev det säkerligen mer. Känns inte riktigt sunt att välgörenhetspengar används på det sättet.

Självfallet är det inget moraliskt fel att vara med i lotteriet, snarare tvärtom. Men det kan vara klokt att ständigt utvärdera sina egna motiv. Och lika ständigt vara på vår vakt mot girighetens gnidiga grepp.

Fantastiska fyra grader Celsius

Idag fick jag se något jag aldrig sett förut. Genom mitt arbetsrumsfönster på skolan såg jag Vättern frysa.

På morgonen syntes vattenytan krusa sig som vanligt, men ett skarpt öga kunde iaktta små försiktiga tendenser till isbildning. Därefter steg röken från sjön till en ogenomtränglig dimma. Att se Vättern ryka är en upplevelse i sig. När den ryker för tredje gången fryser sjön, sägs det. När röken så lyfte så smått kunde jag och kollegerna se på någon kilometers håll hur vattenytan långsamt började stelna, och vid solnedgången låg i stort sett hela södra änden av sjön spegelblank. Ett fascinerande skådespel i all sin livlöshet.

Samtidigt väcker isläggningen tanken på en av alla de detaljer som verkar vara så perfekt väl inställda i naturen. Vatten har sin högsta densitet vid fyra grader Celisus. När den temperaturen nås, blandas vattnet om, och det kallaste vattnet hamnar plötsligt vid ytan istället för på botten. Nu är jag ingen vidare expert på marinbiologi, men nog tycks det som en tämligen vist planerad inrättning att vattnet fryser vid ytan istället för på botten. De fysiska konstanterna skulle självfallet ha kunnat vara sådana att vattnets maximala densitet låg exempelvis fyra grader lägre, vilket skulle innebära att vatten frös från botten och uppåt. Vilket bland annat skulle innebära att vi inte skulle få se eller skrinna på någon is. Och vad värre är: vattenlevande varelser skulle få se hur födan på botten på vintern frystes in i is. Inga strålande förhållanden för liv alltså. Och inte heller för den skönhet som en vacker vinterdag erbjuder oss åskådare.

Tänk, ibland verkar naturen vara så vist uttänkt att man undrar om det inte finns Någon som faktiskt har tänkt ut det hela.

Obegripligt ideologiskt val av Kyrkans Tidning

Kyrkans Tidning har bytt chefredaktör. Det gjorde Dagen också härom året. Den senare tidningen valde en person - Elisabeth Sandlund - som några år tidigare gått från total gudsförnekare till mycket hängiven kristen, som i både ord och gärning delar den kristna grundsyn som bör prägla en kristen tidning. Jag uppskattar Elisabeth och hennes gärning oerhört mycket, och jag tror hennes insikt och framtoning beror mycket på att hon kommer från en helt sekulär bakgrund, och ser skillnaden mot den kristna tro hon nu är satt att förmedla.

Annat är det på Kyrkans Tidning, där den nye chefredaktören Anders Ahlberg även kommer från en, som han säger agnostisk bakgrund. Det stora problemet är att han av allt att döma tycks vara kvar i det lägret. Kerstin Doyle har gjort en mycket belysande intervju med honom i Dagen, och det han säger är allt annat än upplyftande. Gud betraktar han som allmänt elak, Bibelsynen är synnerligen grumlig, och Jonas Gardells teologi betraktar han som "oerhört rolig", och språket är plumpt. Et cetera.

Ahlberg har säkert positiva egenskaper som publicist, men att välja en person med den grundsynen som chefredaktör till Kyrkans Tidning måste betraktas som helt obegripligt. Som att välja en, ja vad ska man säga, hästhatare som chefredaktör för Travronden. Eller en anarkist till Veckans Affärer. Stefan Gustavsson gör en klok analys av läget här.

Visst hade Nietzsche rätt

Idag knöt vi ihop 1800-talssäcken på filosofikursen i skolan. Jag avslutade med att läsa ett utdrag ur Nietzsches berättelse om dåren som mötte hopen på torget och undrade vart Gud tagit vägen, och möttes av hån och gapskratt. Men hur han då spänner ögonen i folket och säger med klar röst - och med en klarare insikt än kanske någon annan under hela ateismens då ständigt stigande formkurva:

"Var är Gud? Jag ska tala om det. Vi har dödat honom - ni och jag. Alla är vi hans mördare. Men hur har vi gjort det?

Hur förmådde vi dricka upp havet? Vem gav oss svampen att tvätta bort horisonten med? Vad gjorde vi när vi frikopplade jorden från dess sol? Vart färdas vi nu? Bort från alla solar? Flyr vi inte alltid från allt för jämnan? Framåt, bakåt, åt sidorna, åt alla håll? Finns det några upp och ner kvar? Irrar vi inte omkring i ett ändlöst ingenting?

Känner vi inte andetagen av ett tomrum? Har det inte blivit kallare? Blir det inte bara mörkare och mörkare hela tiden? Måste inte lyktorna tändas på morgonen?

Hör vi inte oljudet från gravgrävarna som begraver Gud? ... Gud är död... Och vi har dödat honom. Hur ska vi mördare av alla mördare kunna trösta oss själva?"

Man ryser. Sällan har vi efter Nietzsche fått höra en sådan vaken och naken skildring av gudlöshetens skräckinjagande innebörd. Kanske aldrig.

Vilken uppståndelse över biofilmens uppståndelse!

Jag var på bio med en kompis igår, och kom plötsligt på att det är nästan två år jag recenserade en biofilm senast. Beror det månne på att det kommer allt färre riktigt intressanta filmer, eller på att jag blivit överhövan slö, eller kanske helt enkelt på att den växande barnaskaran gör att tiden inte riktigt räcker till att följa kommande biofilmer lika aktivt som tidigare. Jag lutar nog åt det sista alternativet...

Ni som läst boken vet att jag är mycket förtjust i Conan Doyles historier om Sherlock Holmes, och det var med blandad förväntan jag anlände till bion. Och filmen blev varken bättre eller sämre än förväntat. Lite för många sövande actionscener, lite för smart Watson, ett till förlagan lite för fristående manus. Men samtidigt ganska troget originalets uttryckssätt, kanske ungefär så trogen som en nutida långfilm kan tänkas vara.

Ett intressant inslag är dock reaktionerna inför den till synes återuppståndne ärkeskurken lord Blackwell. De återknyter till den tvåtusenåriga diskussionen om vad man egentligen kan vänta sig av en återuppstånden för att man ska våga tro att en uppståndelse faktiskt har skett. Ganska mycket, visar det sig. Åtminstone i den verkliga världen. Och kanske även på bioduken.

Var nazismen ond?

Året har inletts med den obehagligt laddade fascination som världspressen känner över att den ökända Auschwitzportalen "Arbeit macht frei" stulits. I Sverige är intresset ännu större eftersom det tycks finnas svenska kopplingar till fallet.

Fascinationen kring treordstexten beror självfallet på den ondskefulla kontexten. Arbetet innanför taggtråden ledde inte till frihet, utan till en både ond och oftast mycket bråd död. Just därför finner vi orden så bisarra.

Men det innebär samtidigt att vi gör ett moraliskt ställningstagande mot nazismen och Förintelsen. Vilket samtidigt innebär att vi lutar oss mot moraliska värden som vi betraktar som objektiva. Detta går i sin tur på tvärs med den ateistiska principen att ingen Gud och därmed ingen verklig synd existerar.

Vi kan pröva tankeexperimentet att låta den numera söndersågade skylten ligga där den nu ligger. Och istället sätta upp en ny skylt ovanför porten till Auschwitz-Birkenau. Skylten skulle då kunna bestå av en mer modern och ofta omhuldad inskription:
"Det finns ingen synd"

Och plötsligt framstår frasen som just så naken som den faktiskt är.

Nytt decennium, vad nytt under solen?

Så är det nya decenniet inträtt. Som brukligt ackompanjerat av Jan Malmsjös hoppfulla "Ring in den tusenåra fredens rike!" Den är tankeväckande, Tennysons dikt. Tråkigt (men sekularistiskt förutsägbart) är förstås att knappast någon numera kommer ihåg den sista förlösande versen där Guds rike bryter igenom fullt ut:

Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidande Messias.

En fantastisk framtidsvision. Men vi är inte där än. Vi har fortsatt ett uppdrag att utföra. De flesta av de inslag som kommer att prägla det här året är ännu okända. Några är redan inplanerade, jag kommer att portionera ut information fortlöpande här under januari månad.

Men ett nytt decennium innebär alltid delvis förnyade utmaningar, trots att frågorna är desamma och det nya årtiondets uttryckssätt nästan uteslutande kommer att vara variationer på kända teman. Sällan något helt nytt under solen. Men vi behöver likafullt söka Guds ledning för den tid som kommer. Jag och frun har tänkt avsätta extra tid till detta nu under den första veckan på det nya året. Bloggandet är därför ett av de inslag som kommer att få stå tillbaka. Kanske finner jag anledning att kommentera något även denna vecka, kanske inte.

Hur som helst, hoppas vi kan fortsätta slå följe med varandra under året som kommer. Resan har bara börjat.