Väldigt roligt var det att besöka och medverka på apologetikdagen på Hjelmserydsstiftelsen igår. Det är fascinerande hur många engagerade kristna det finns i olika sammanhang, och hur roligt det är att få möjlighet att knyta nya band till människor i sammanhang där man inte varit tidigare. Hoppas kunna återkomma till detta sammanhang ytterligare gånger för retreat eller andra arrangemang som stiftelsen anordnar.
En del av deltagarna hade jag mött tidigare i exempelvis Oas-sammanhang, men det var också roligt att stifta närmare bekantskap med personer som jag tidigare bara haft kontakt med via Internet. Tänk vad många olika sorters människor det finns i vår Herres hage, alltifrån den ytterligt stillsamme Christian Braw, till den lika ytterligt bullrigt Dag Sandahl. Men ändå ett gemensamt fokus och en intellektuell skärpa som jag uppskattar mycket.
Det finns inom Svenska Kyrkan en oerhört stark ådra av hjärtlighet, helighetslängtan, och ett sant engagemang för Guds rike i Sverige. Samtidigt finns förstås den andra, och mer dominerande postmoderna linjen, som river ner så mycket av det som kristna i århundraden har byggt upp. Just postmodernismen var ett av de spår vi diskuterade under mitt pass, vilket svårgripbart men ändå högst påtagligt hot den utgör mot kristen tro.
Men det som är det stora hotet kan samtidigt vändas i det stora hoppet, om vi förmår förklara för nutidsmänniskan hur klent den konkurrerande ismen, i det här fallet då postmodernismen, håller som grund när frågorna ställs eller när livet gör ont.
Det gäller att bygga på den klippa som håller.
Hej! Vill bara tacka för en välskriven och intressant blogg! Jag läser varje inlägg.
SvaraRaderaBokmalin (fyndigt namn förresten!), tack för din uppmuntrande kommentar.
SvaraRadera