Visst hade Nietzsche rätt

Idag knöt vi ihop 1800-talssäcken på filosofikursen i skolan. Jag avslutade med att läsa ett utdrag ur Nietzsches berättelse om dåren som mötte hopen på torget och undrade vart Gud tagit vägen, och möttes av hån och gapskratt. Men hur han då spänner ögonen i folket och säger med klar röst - och med en klarare insikt än kanske någon annan under hela ateismens då ständigt stigande formkurva:

"Var är Gud? Jag ska tala om det. Vi har dödat honom - ni och jag. Alla är vi hans mördare. Men hur har vi gjort det?

Hur förmådde vi dricka upp havet? Vem gav oss svampen att tvätta bort horisonten med? Vad gjorde vi när vi frikopplade jorden från dess sol? Vart färdas vi nu? Bort från alla solar? Flyr vi inte alltid från allt för jämnan? Framåt, bakåt, åt sidorna, åt alla håll? Finns det några upp och ner kvar? Irrar vi inte omkring i ett ändlöst ingenting?

Känner vi inte andetagen av ett tomrum? Har det inte blivit kallare? Blir det inte bara mörkare och mörkare hela tiden? Måste inte lyktorna tändas på morgonen?

Hör vi inte oljudet från gravgrävarna som begraver Gud? ... Gud är död... Och vi har dödat honom. Hur ska vi mördare av alla mördare kunna trösta oss själva?"

Man ryser. Sällan har vi efter Nietzsche fått höra en sådan vaken och naken skildring av gudlöshetens skräckinjagande innebörd. Kanske aldrig.