Det har blivit en rejäl snurr kring förkunnaren Holger Nilsson som bor här i bygden, och hans uppmaning till
offentlig bränning av Jonas Gardells böcker "Om Gud" och "Om Jesus". Och som vanligt när det ropas på offentlig bränning av böcker, eller för den delen av budbäraren, finns det anledning att stanna upp en liten stund och fundera över vad det hela egentligen handlar om.
Ett: Gardell presenterar en teologi som ligger en bra bit ifrån klassisk kristen tro och bekännelse. Därför finns det all anledning att ta avstånd från hans böcker, inte minst eftersom de har fått ett sådant enormt insteg i det offentliga samtalet om Gud och Jesus.
Två: Sådana avståndstaganden har redan gjorts på ett klokt resonerande sätt. Den första skriften i SEA:s skriftserie Brytpunkt (där min "Ecce Homo - Se människan" alltså nu kommer som nummer 2) är Stefan Gustavssons klockrena genomgång "Om Jesus och Jonas". Det finns också fler skrifter och debattartiklar som har sagt samma sak, i stort sett alltid med en ödmjuk men samtidigt tydlig ton i samtalet. Detta är, såvitt jag ser det det absolut bästa sättet att bemöta Gardells teologi.
Tre: Och här sticker jag ut hakan lite. Det inte helt självklart att avfärda bokbål som moraliskt onda i sig. I vissa fall kan de snarare betraktas som ett synnerligen starkt avståndstagande från ett budskap man uppfattar som destruktivt. Jag kommer väl ihåg ett klipp från filmen "Transformations" som visar hur den kristna tron har förvandlat områden som präglats av kriminalitet, drogmissbruk, korruption och självmord. I en sådan stad på Grönland bestämde sig invånarna för att gemensamt bränna upp de kulturella uttryck som de tidigare hade tagit in, och som personerna upplevde hade lett dem in i djup andlig och kroppslig misär. Och åtminstone i filmen verkade det tydligt att "ritualen" kännetecknades av en verklig, befriande glädje istället för en aggressiv våldsmentalitet.
Så den som vill hävda att offentlig bränning av böcker, filmer eller annat är moraliskt fel i sig bör presentera argument för detta. Det finns en skiljelinje mellan att på detta sätt visa sitt avstånd från en viss ideologi och att offentligt försöka vanhedra en person, ett folk eller ett land. Därför är exvs flaggbränning förbjudet, eftersom det vanhedrar ett land och dess folk. Därför vore det vanhedrande att offentligt bränna en persons självbiografi, eftersom det skulle vara liktydigt med att offentligt brännmärka personen, snarare än dennes åsikter. Därför var även nazisternas bokbål ett moraliskt övergrepp, eftersom de valde ut en viss folkgrupp (judarna) och deras kulturella uttryck och gjorde det utifrån en ideologi där inte bara ideologier graderades, utan även människor. Inför sådant har vi all anledning att visa vårt djupaste avståndstagande.
Så om någon önskar anordna en offentlig bränning av "Vem tänder stjärnorna?" skulle jag inte se att detta med nödvändighet vore moraliskt förkastligt. Allt beror på i vilken kontext och i vilket syfte något sker. Om det vore för att såra eller skada mig som person vore det fel, om det å andra sidan bara vore ett uttryck för att min övertygelse att Gud existerar skulle det vara svårare att hitta ett tvingande moraliskt krav att ta avstånd från detta. Jag skulle säkert bli djupt sårad, men jag skulle också hoppas kunna finna ett sätt att samtala med dem som tagit så extremt starkt avstånd från mitt alster. Just den viljan till kommunikation tycker jag dock i huvudsak har saknats hos doktor Gardell. Och det gynnar honom inte i det här samtalet.
Fyra: Själv för jag diskussionen på ett helt annat sätt än Holger Nilsson, och jag skulle säga att det var en ovis uppmaning. Bokbål är självfallet oftast uttryck för en obehaglig pöbelmentalitet, och ett sätt att undfly debatten. Men i ett väl genomtänkt och moraliskt riktigt sammanhang kan det ha sin plats. Om det är så att Gardells böcker om Gud och Jesus är heretiska och har lett människor bort från en verklig gemenskap med Gud (vilket till min och andras stora sorg faktiskt är fallet), och att de som läst dem upplever att böckerna har lett dem fel, och därför efter moget övervägande vill samlas och offentligt visa att de nu lämnar detta budskap bakom sig och vill gå vidare i livet - om så är fallet och de i samband med detta vill elda upp sina böcker, då känner iallafall jag att jag inte har tillräckligt mycket på fötterna för att säkert slå fast att de gör fel. Det går alldeles utmärkt att säga emot, men det bör då göras med goda argument.
Det kan mycket väl vara så att Holgers uppmaning är rent kontraproduktiv, att han ger Gardell vatten på sin kvarn och samtidigt ger medelsvensson bilden av att kristna är våldsamma mörkermän. Detta kan mycket väl bli de tråkiga konsekvenserna. Men det betyder likväl inte att uppmaningen med säkerhet är moraliskt förkastlig i sig. Just när alla ropar som högst kan det därför finnas anledning att stanna upp och tänka efter en smula innan man beslutar sig för att tända luntan.
Holger har ett stort patos för evangeliet, och lider med många av oss andra när den verklige Jesus vanhelgas. Och då ropar han. Ofta högt, ibland kanske mindre genomtänkt. Men Jesus sade å andra sidan att om inte vi ropar, kommer stenarna att börja ropa. För någon måste göra det. Och ibland kan det kanske vara bättre att ropa för högt än att inte ropa alls. Eller vad säger ni?
SVT visade ikväll den smått fantastiska dokumentären På egna ben om den gravt... ja, det är svårt att hitta rätt ord för det som hämmat den snart 30-årige Magne Skåden från Norge sedan krumma barnsben. 
