Bekänner fotbollsfärg

OK, då är nog tiden mogen att säga något om mina åtminstone tidvis väldigt starka fotbollsfaiblesser. Med risk att hamna i det jag kommer ihåg att Magnus Uggla svarat på frågan: "Vadårå, varför skulle jag säga vilket lag jag håller på? Så skulle ju dom som håller på andra lag inte köpa mina plattor ju!" Men den risken tar jag... :-)

Om någon råkade se nån som var lik mig tjoandes på läktaren på den tevesända matchen JSödra-Hammarby så var det nog jag. Passade på att ta med de två stora pojkarna på match. Jag håller alltså sedan början av 90-talet på de stolta söderbröderna i Hammarby. Det finns något väldigt speciellt i Bajens syn på sig själva som förening, jag skrev faktiskt en B-uppsats i historia i ämnet en gång i tiden. En del av texten ligger förresten utlagd här på Hammarby Fotbolls hemsida utan underskrift, får nog betraktas som ett av mina mest okända alster på nätet (ser nu att texten behöver uppdateras).

Hammarby har en stolthet över att vara losers som jag gillar skarpt. Som bajare lever man i något slags svårgripbar verklighet sedan 2001 när laget faktiskt vann SM-guld. Och verkligheten blev ännu mer svårhanterlig nu i våras när bandyn till slut tog guld efter sju raka finalförluster. Den där längtan till det ouppnåeliga är på något sätt formande för människan, och den delen är nu förlorad. Men nu ligger Bajen iallafall än en gång i superettan, och gjorde i afton dessutom ett försvarsmässigt fiasko med förlust borta mot Jönköping Södra. Så nu känner man sig ganska hemma igen!

Och i engelska ligan tillhör jag för första gången på rätt länge de stora vinnarnas skara, eftersom Tottenham Hotspur nu till slut lyckades lägga beslag på fjärdeplatsen och kvala in till Champions League. Detta lag ligger iochförsig på längre geografiskt avstånd, och antalet matcher blir av förklarliga skäl ytterst få. Men Spurs har varit ett självklart "vi" längre än med mer närliggande Hammarby. Här var det Gary "The Queen Mother of football" Lineker som blev dragningskraften som fick mig att välja lag, vilket kom väldigt lägligt då jag 1991 råkade vinna en resa till FA-cupfinalen i den första teve-lek jag deltog i som osnyten yngling. En final som Spurs för övrigt vann, efter en än mer magnifik triumf över de rödtröjade kollegorna i norra London vars namn en sann Spurssupporter mycket ogärna säger högt.

OK, jag är fortfarande precis lika medveten som tidigare att fotboll är fotboll, inte allt. Inte livets mening, men den är ett klart fascinerande sätt för människor att mötas i envig och att tillsammans med likasinnade mana fram sina egna. Men visst finns det drag där fotbollen framstår som ett tydligt religionssubstitut, där känslor kommer fram som egentligen har sin rimliga plats i gudstjänsten. Jag tycker fortfarande att det var djupt beklagligt att djurgårdarna som samlats i Humlegården gjorde klart mera väsen av sig än de mångfaldigt större skarorna som formerades i tåget till Jesusmanifestationen. På den ena arenan är frimodigheten stor, det finns nog anledning att höja denna även i den kyrkliga sfären.

Men för många fyller fotbollen och klackkulturen helt klart en andlig funktion. I Bajenklacken används för ibland en ramsa "Jag tror inte på Jesus, jag tror inte på Gud, jag tror bara på Hammarby, vårt kära Hammarby". Tydligare blir det väl knappast. Själv tror jag på Gud. Och på Jesus. Samtidigt tycker jag att fotboll kan vara väl så engagerande som mycket annan mänsklig verksamhet.