Allra hetast var det i elledningarna på järnvägen som gjorde att mitt tåg blev stående så nära, men ändå så långt ifrån. Två timmar tog det att ta sig den kvarstående biten som annars skulle körts på tre minuter. Så det första skolbesöket fick tyvärr utgå. Men jag förstod att det lokala Credofolket istället fick riktigt bra personliga samtal med de besökande. Ibland blir det bättre när talaren inte kommer. Så oumbärlig är man inte.
Apropå det råkade jag träffa en av Sveriges mer kända pastorer på vägen och vi kom att prata lite om just den detaljen, och han delade en del personligt just om den här konflikten mellan bekräftelsebehovet, att själv synas och höras på en stor scen, och det verkliga uppdraget att älska och ge något till dem man är satt att betjäna. Hälsosamt resonemang - för honom, för mig och egentligen alla andra. Inte för att jag är van att åhöras av några stora massor. Men den där självfixeringen har en ful ovana att dyka upp i alla upptänkliga sammanhang. Om alla pastorer och förkunnare skulle både fundera över detta och leva efter det skulle vi nog få en mognare kyrka. Framförallt skulle medelsvenssons bild av kyrkan förbättras drastiskt.
Nåväl, jag kan däremot glädja mig åt en väldigt god föreläsningsstund på Kungsholmens gymnasium på eftermiddagen när jag väl tagit mig in i stan. Fina engagerade kristna ungdomar, och intresserade åhörare. Det kom upp en intressant tanke under den följande frågestunden - vad säger man till dem som säger att jag har allt jag behöver utan Jesus, behöver inget mer. Och jag tog då tillfället i akt att koppla till en på samma gång väldigt förvånande men samtidigt fullständigt förutsägbar annons jag såg i tunnelbanan på väg in till stan. Och den sade väldigt mycket om just den frågan.
Men den analysen får ni om någon dag. På återseende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar