Julen - djup och yta

Julen är här. Detta skriver jag sent på juldagskvällen - juldagen som ju är den stora dagen under helgen. I år blev första gången jag hissade flaggan på juldagens morgon (frun fick en flaggstång i födelsedagspresent i somras, men jag har förmånen att handha hissning och halning).

Julen bjuder även i år på en ständigt underliggande kamp mellan djup och yta. Av finanskrisen syntes inga stora spår när vi hade den dåliga tidsplaneringen att uppsöka det stora köpcentret i förrgår den 23 (för att infria minste pojkens mycket tydligf formulerade önskemål - en liten röd moped). Folk överallt, stress och prylar som även i år skulle införskaffas i mängder för att fylla den efterlängtade julhelgen med maximalt innehåll.

Och i teve avlöste julinslagen varandra. En del med tydligt fokus på något djupare, en koppling till människors längtan efter kärlek och frihet från den här världens olycka. Men alltför ofta ett ytligt tjoande om rödklädda och ho-hoande figurer. Som årets SVT-julkalender som kretsade kring jakten på den kidnappade tomten. Skulle barnen få sina klappar i tid?

Jodå, visst är det fint att barn får presenter, men detta extrema fokus på materiella prylar riskerar ändå att göra både föräldrar och barn till slavar under konsumismen och tappa fokus på julens - och livets - verkliga mening. Att den gemenskap som många delar under julen kan få bli en påminnelse om den gemenskap med Skaparen som Jesus kom för att upprätta i och med hans födelse i ett stall i Betlehem. Och att vi kan få öppna vår famn och vårt hem för dem som inte äger den vardagsgemenskap med andra människor som de längtar efter.

För vår del är tanken på barnet som föddes i Betlehem också en förväntan på det barn som vi hoppas få välkomna till vår familj om bara fem dagar. Vem är denna nya människa? Kommer den att vara frisk? Hur kommer den att klara av livet i den värld vi lever i? Hur kommer vi som föräldrar och familj att kunna ta emot den nya familjemedlemmen?

Det oskyddade barnet i krubban förmådde inte klara sig på egen hand, utan var utlämnade till och beroende av Marias och Josefs vård och kärlek. Barnet Jesus väcker tankar om vår egen roll, både som föräldrar och människor. Må vi i årets avslutning och ingången till det nya vara både visa och kärleksfulla föräldrar i relation till andra som behöver oss, men också barn som vågar låta oss vara sårbara och utlämnade till andra människor, men framför allt till den Gud som sände Jesus hit till jorden för att ge oss det verkliga livet.

Glädjens! Peter Englund tar över i Svenska Akademin!

Nej, ryktet om Guds död förefallet vara synnerligen överdrivet. Så även de kristnas röst i samhället. Det var riktigt glädjande att se att den lysnade historikern i nästa år får ta över den ständiga sekreterarstolen efter Horace Engdahl.

Dels eftersom han är en författare vars förtjänster övergår så gott som alla jag läst. Jag har läst de flesta av Englunds böcker och tog med skräckblandad förtjusning (begreppet här använt i sin bokstavliga betydelse) del av hans nyutkomna bok "Stridens skönhet och sorg", som jag recenserade i tidningen Världen Idag i fredags. (De har ej kulturartiklar på nätet, tidigare bloggpost om boken hittar du här.) Det enda problematiska i sammanhanget är väl att som ständig sekreterare i Svenska Akademin torde man väl ha avhänt sig varje möjlighet att själv få litteraturpriset. Vilket kanske är lite synd i Englunds fall. En annan förhoppning med stolsbytet är väl att vi nästa år slipper höra den sedvanligt Engdahlskt hyperunderfundiga litteraturprismotiveringen på samtliga levande och döda språk.

Sedan är det naturligtvis alltid roligt att tydliga kristna bekännare som Englund även idag 2008 får inte de finaste av stolar i de finaste av salar. Humanisterna får slå alltmer knut på sig själva för att hitta stöd för sin tes att varje person som kan tänka sig möjligheten att Gud existerar omedelbart diskvalificerat sig för varje form av upphöjd post.

Vi är helt uppenbart på väg att bevittna något som skulle kunna kallas Guds återkomst.

Surrealistisk dag - två!

Ja vad säger man... Det började bra, med tågresa till Göteborg och redaktionsmöte med en statlig myndighet som jag ska göra ett större skrivjobb för. Det är nog olämpligt att jag röjer projektet nu, publicering sker den 17 mars och slutprodukten ska ut över hela Sverige sen till sommaren. Ska bli kul!

Sedan på resan hem fick jag ett mejl med en förhandstitt på en av de mest översvallande recensioner jag sett, vilket ju var alldeles fantastiskt roligt med tanke på att den gällde "Vem tänder stjärnorna?" Vet ej ännu vilken tidning som tar in den, info kommer när det är dags. Men det var väldigt upplyftande läsning!

Men sen när jag hade tagit över två av pojkarna och kom hem med tåget stank Forserum av giftliknande gummiaktig lukt. Skulle just ringa Räddningstjänsten och kolla när jag fick ett annat samtal, och kunde inte ringa förrän vid sjutiden och be dem kolla upp den otäcka lukten. Ingen hade hört av sig tidigare, förklarade damen i växeln.

Tre minuter senare stod lågorna gigantiska från fabriken på andra sidan järnvägen och den otäcka lukten började läcka in i huset alltmer. Frun var samtidigt på julbjudning i Huskvarna och den minste pojken hos mormor och vi hade ingen bil att ta oss iväg med. Ringde då en god vän utanför samhället och bad om undsättning eftersom vi vetat sen förra branden för ett år sedan (!) att röken var rejält giftig. Vi sov över med familjen hos vännerna. Men upprörd till tusen var jag. Och är jag. Gjorde ett hätskt, men alldeles sant inlägg i SVT när jag var över hos brandmännen och fick en lägesrapport för vårt hus som ju ligger allra närmast och vid denna brand även i vindriktningen.

Slarvet är oförsvarbart. Få se hur fortsättningen blir. Alla överlevde, ingen skadad, och inget förstördes hos oss iallafall.

Och vi har tolv dagar kvar till beräknad födsel av bebis. Så hopp för framtiden finns det förstås fortfarande!

Idol - några sammanfattande reflektioner

Kevin Borg har vunnit talangtävlingen Idol. Och precis som i fallet Melodifestivalen är Idol ett intressant fenomen som säger mycket om vår egen tid. Några av årets iakttagelser:

Kevin är en lysande artist med en fantastisk karisma och förmåga att entusiasmera och glädja sin publik. Vi gillar också den blyga framtoningen, den stapplande svenskan och den ödmjukhet som tycks vara äkta hos den . Ändå var det något som stack i ögonen när kvällspressen letade skandaler under veckan. Det visade sig att Kevin inte kom helt från ingenstans. Han hade haft mage att medverka i det lilla öriket Maltas uttagning till Melodifestivalen. Fy på dig Kevin!

Efter att ha lusläst reglerna kom man ändå fram till att det var tillåtet att ha medverkat i teve tidigare. Men uppgiften satte ändå en tagg i hans svenska beundrare. För en av poängerna med Idol är att vi gärna vill rösta fram någon som har samma bakgrund som vi själva. En som kommer från ingenstans, som gärna är lite bortkommen och inte har fått chansen tidigare, men som nu blommar ut, når sin fulla potential och blir älskad och beundrad av alla. Som den blyge telefonförsäljaren och operasångaren Paul Potts som tycktes komma från ingenstans och sopa hem "Britains´s got talent" och lägga världen för sina fötter. Så den vi egentligen vill rösta på i sådana här tävlingar kanske egentligen oftast är - oss själva.

Ett annat intressant fenomen är förstås den valpige ynglingen Johan Palm. Hur flickor i yngre tonåren skriker sig hesa av åsynen av denna gosse som för några månader sedan var okänd för alla utanför den närmaste kretsen. Och som sannolikt kommer att återgå till en liknande tillvaro nu efter tävlingen. Vilket förstås kan vara oerhört traumatiskt för en ung kille som plötsligt får allas uppmärksamhet och någras dyrkan. Begäret efter den drog som stavas beundran kan vara snart sagt omöjligt att hantera för den som inte har ett högre fokus för sitt artisteri än att till nästan vilket pris som helst försöka hålla sig kvar i rampljuset. Hoppas det går bra för Johan.

Vilken oändligt mycket större lyskraft det finns hos Carola och hennes medverkan i programmet för några veckor sedan. Detta just för att hon inte satte fokus på sin egen person utan i den grandiosa finalen lät sin stämma ljuda för ett högre syfte: "I´m gonna keep on lifting my voice, and let the world know that Jesus saves."

Här får begreppet "Idol" sin verkliga mening!

CorVita i konkurs – nylansering på annat förlag för ”Vem tänder stjärnorna?”

Då släpper jag den information som hittills hållits inom en mycket snäv krets. Medieföretaget CorVita har gått i konkurs.

Jag är arg. Men förväntansfull. Jag är besviken och upprörd. Men jag ser samtidigt fram emot att att nu kunna inleda en ny och spännande satsning med ”Vem tänder stjärnorna?”.

I början av förra veckan blev jag kontaktad av ett bokförlag som önskade köpa rättigheterna till ”Vem tänder stjärnorna?”, då det varit allmänt känt att det gungat på CorVita, bolaget bakom Authentic Media som gett ut boken. Vi har nu därför planerat att det nya förlaget till att börja med tar över distributionen av boken och i nästa skede även utgivningsrättigheterna.

(Tillägg: Dagen skrev nu på förmiddagen att det är Livets Ords förlag som tar över boken, så då är det ingen mening med att jag håller på den informationen heller längre. Min erfarenhet och de kommentarer jag fått från olika håll under dagen säger att det är ett mycket professionellt förlag med ambitionen att bredda sig, precis som jag önskar göra med "Vem tänder stjärnorna?")

I fredags eftermiddags hörde Livets ord av sig med beskedet att vi nog skulle kunna inleda vårt samarbete fullt ut på en gång. Efter att gång efter annan ha försökt nå de ansvariga på CorVita som tycks ha gått under jorden ringde de till slut Malmö tingsrätt och fick då veta att CorVita försatts i konkurs i torsdags. Ingen hade meddelat mig. Ingen annan av de samarbetspartners jag talat med hade heller hört ett ord.
Om jag uttrycker mig synnerligen försiktigt: det kändes inte roligt.

En viktig anledning till att jag gick in i ett samarbete med Authentic var att de ägdes av Internationella Bibelsällskapet, då jag sökte en samarbetspartner med möjlighet att sprida boken i flera länder. När vi inledde vårt samarbete i våras lade vi upp en seriös strategisk plan, och tillsammans med redaktör Pierre och layoutare Egbert gjorde vi under sommar/tidig höst en riktigt bra produkt som släpptes i rätt tid med rätt möjligheter. Ett stort tack - ni har båda gjort ett bra jobb! Men det blev alltmer uppenbart att förlaget inte skulle följa den planerade strategin, och ungefär när boken skickades till tryckeriet tycks det som att all verksamhet i stort sett upphörde på förlaget. Både i den utlovade kontakten med andra länder och - framför allt – här i Sverige.

Som författare och frilansskribent har jag samarbetat med en rad medieföretag av olika storlek. Men ingenstans har jag upplevt något som varit ens i närheten av det kaos och den handlingsförlamning som rått på CorVita.
”Varför bytte du inte förlag då?” frågar sig vän av ordning. En bra fråga. Mitt svar är att jag alltid har ambitionen att fullfölja de samarbeten jag går in i, även om den andra parten ibland inte uppfyller sina åtaganden fullt ut. Sedan vill jag också gärna tro på människor när de lovar något. Dessutom: när vi inledde vårt samarbete i våras tycktes förlaget fungera förhållandevis väl, åtminstone på ytan.

De som skulle tagit sitt ansvar för CorVita har svikit det. Det är en sak att ha en sviktande ekonomi och då ta ansvar för sina samarbetspartners och avsluta verksamheten på ett snyggt sätt. Det är en annan sak att strunta i vad man lovat, att ideligen glömma bort självklara detaljer som inte kostar något, eller att helt släppa sitt ansvar och lämna kunder, författare, församlingar och andra organisationer i sticket. Detta är fel av alla företag. Men på ett kristet företag finns det anledning att ställa högre moraliska krav.

Bakgrunden till konkursen kommer att diskuteras bland många under den närmaste tiden, och där får andra parter ge sina bakgrundsfakta. Men jag blir både arg och besviken när jag får höra om människor som försökt köpa boken men inte lyckats för att förlaget glömt bort, alternativt valt att inte skicka ut böcker eller information om den.

Jag har inte skrivit ”Vem tänder stjärnorna?” för att själv hamna i fokus eller tjäna några kronor (vilket jag nu blir blåst på), utan för att nå ut med evangeliet så att människor ska kunna ta den kristna tron till sina hjärnor och sina hjärtan. Det är min kallelse, det är min dröm. Och den drömmen avser jag att hålla kvar och arbeta för.

Med sin bredd och sitt djup har jag hela tiden haft inställningen att ”Vem tänder stjärnorna?” kan få betyda riktigt mycket för många människor. Trots förlagets tillkortakommanden har projektet fått en spännande start. Omdömena har så här långt varit fantastiskt positiva, och jag ser nu fram emot ett kommande professionellt och fruktbart samarbete med mitt nya förlag. Boken kan fortfarande beställas via hemsidan som jag tillfälligt har pekat om till mig själv, och distributionen ska nu kunna fungera oklanderligt.

Avslutningsvis: Hoppet är aldrig ute för någon enda av oss. Inte ens för den som misslyckats kapitalt. Många är de som i nederlagets stund har slagit följe med profeten Jeremia och den promenad han tar i inledningen av sitt 18:e kapitel:
”Detta är det ord som kom till Jeremia från HERREN. Han sade: "Stå upp och gå ner till krukmakarens hus. Där skall jag låta dig höra mina ord." Då gick jag ner till krukmakarens hus och såg att han arbetade på drejskivan. Och kärlet som han höll på att göra av leran misslyckades i hans hand. Då började han om och gjorde av leran ett annat kärl så som han ville ha det.”

Gud ger aldrig upp med någon enda av oss. Det finns alltid en möjlighet att börja om, att få en ny start. Vi kan alla göra fel, och därför bör var och en av oss också vara snar att förlåta. Men vi är många som skulle uppleva det som positivt om de som undvikit att ta sitt ansvar ville välja ödmjukhetens väg, träda fram och erkänna att man har brustit och be berörda parter om förlåtelse där man har svikit ett förtroende. Då finns en möjlighet till försoning, upprättelse och helande. Då finns ett hopp om en ny dag där solens strålar sakta kan få värma upp och ge nytt liv åt det som dött. Eller som kanske tillfälligt bara fallit i sömn?

Tillägg: Dagen har lagt ut en blänkare om konkursen.

Tidningen kommenterar även här och här.

Jag gillar Torbjörn Tännsjö!

Tittade på Annas Eviga om himlen och en eventuell fortsättning efter döden ikväll. Främst är jag förstås glad över den ständigt vältaliga Elisabeth Sandlund som företräder en klassisk kristen grundsyn, även om jag tycker hon fick lite för lite tid i programmet som till ganska stor del kom att kretsa kring KG Hammars postmodernistiska syn på verkligheten. Men frågan om vad som händer efter döden söker svar. Och då finns det tydliga svar att välja mellan, vilka jag också rör mig kring i fråga 4 i boken. Vi har en utmaning att brottas med och värdera de olika svaren, och därefter ta ställning för ett av dem.

Men oj vad jag gillar Torbjörn Tännsjö. Ja, inte hans ateistiska grundsyn förstås. Men jag uppskattar varmt hans sätt att alltid söka tydliga ställningstaganden och stå för dem. "Jag tror väl mer som KG ungefär. Det vill säga inte alls." sade han, och hade all möda i världen att dölja det spjuveraktiva leendet över sitt rätt provokativa omdöme om den före detta ärkebiskopen. Tännsjö återkom flera gånger till att kyrkan faktiskt har tydliga trosbekännelser och att man i så fall bör stå för dem om man ska ha något existensberättigande.

"På ett sätt tycker jag att KG:s position är mera problematisk än Elisabeths", menade Tännsjö. "Samtidigt är ju KG:s position mera intellektuellt bekväm för mig. För då är vi ju i stort sett överens."
Tännsjö provocerar naturligtvis medvetet, men det ligger en hel del i vad han säger. Antingen tror man att människans medvetande har en verklig, personlig, objektiv fortsättning bortom döden. Eller också tror man som Tännsjö, att människokroppen ruttnar, och med den dör också allt vad medvetande heter. Men någon slags mellanposition där man försöker ha kvar kakan och ändå äta upp den gagnar ingen. Postmodernismen ger inga verkliga svar på människans stora frågor. Den skapar bara fler.

Tråkigt besked - nedläggning på kristna tidningsfronten

Möttes av ett tråkigt besked när jag öppnade tidningen Trons Värld idag för att se hur mitt reportage om Crossnet Flows femårsfest blev. Tidningen lägger ner efter nästa nummer. Hade inte fått den informationen, så det var om än inte helt oväntat så ändå överraskande i alla negativa bemärkelser. Det har varit väldigt fint och inspirerande att få vara frilansmedarbetare i tidningen under senare år, och jag vet att tidningen har betytt mycket för många läsare. KÄnns tråkigt att den upphör.

När tidskrifterna Exitera och Trots Allt lägger ner sina pappersversionen nästan samtidigt finns det helt uppenbart en lucka att fylla på tidnings- och tidskriftsfronten. Ett av motiven bakom mitt val att skriva "Vem tänder stjärnorna?" är ju att de existentiella frågorna är mer levande i det offentliga samtalet än på mycket länge. Vem känner sig manad att fylla tomrummet och fylla det med trovärdigt och inspirerande innehåll?

Oerhört imponerad av Peter Englunds nya bok

Jag har just mejlat in en recension av Peter Englunds nya bok om första världskriget, kommer i Världen Idag om två veckor. Och jag känner mig alldeles betagen. Som historiker i botten har jag alltid höga förväntningar när jag läser Englund, men det här slår det mesta. När jag läser vad Englunds hemska och samtidigt djupt fascinerande skildring av kriget undrar jag nästan varför man själv bryr sig om att skriva böcker... Fast vi har ju något olika syfte, även om de ibland faktiskt kan tangera varandra.

Speciellt intresserad var jag av den här boken med tanke på den öppenhjärtiga intervjun som nyligen publicerades i Svenska Journalen, där Englund uttryckte en mycket tydligt formulerad kristen tro som i första hand är grundad på en stark personlig upplevelse, och i andra hand på rent rationella skäl. Skulle Christer Sturmark våga intervjua Peter Englund i sitt teveprogram+ Tveksamt. han avviker nog för mycket från Humanisternas norm för att passa in. En till synes kallhamrad akademiker som mest skriver om krig och allsköns elände, men samtidigt en djupt troende kristen.

Här ett utdrag ur min anmälan, där jag kopplar till den nära nog extatiska känsla som omgärdade krigsutbrottet runt om i Europa:

"Den där olustiga upphetsningen drabbar även mig som läsare. Med ohöljd fascination låter jag Englund beskriva för mig hur den nyzeeländske artilleristen Edward Mousley tvingas skjuta och äta sin häst sedan garnisonen spärrats in av de osmanska styrkorna utanför Bagdad. Hur Florence Farmborough, engelsk sjuksköterska i den ryska armén, förtvivlat försöker ta hand om alla sargade och döende människor. Och hur dansken Kresten Andresen, ofrivillig soldat i den tyska armén, kämpar, lider och till slut försvinner spårlöst vid Somme. Peter Englund skildrar vars och ens vardagliga verklighet så ett så målande sätt att läsaren i vart och ett av de 212 korta kapitlen känner att ”precis så här måste huvudpersonerna ha upplevt kriget.”

Men samtidigt äger jag när som helst möjligheten att lägga undan boken, ta en kopp kaffe eller slå på teven. Och jag kan identifiera mig med Englunds egen upplevelse av sitt besök på slagfältet i Verdun. ”Jag kände mig alltmer obscen, en fönstertittare som avsmakade den stora katastrofen som en sevärdhet.” Han funderar vidare att de hemska scenerna från kriget trots allt kan låta oss ”påminnas om den mörka skugga av förgänglighet som häftar vid hela vår civilisation.” "

Så kan det vara. Ondskan och lidandet utövar en gåtfull fascination på oss. Men de pekar samtidigt på köttets och världens förgänglighet och väcker vår längtan efter något högre, renare och godare.

Svag argumentering av Dahlgren hos Sturmark

Nu har jag sett Christer Sturmarks första intervju i TV8, intressant nog med Eva Dahlgren. Studiodekoren är smakfull, kanske lite karg. Upplägget är enkelt och låter gästen prata till punkt. Men man får hoppas att intervjuerna i fortsättningen kommer att kretsa kring lite fler ämnen än "Varför är du ateist?". I och för sig en intressant fråga, men det blir lite fantasilös teve om den mest ska låta:

"Jag tror inte på Gud, gör du?"

"Nä."

"Okej... Fast jag tror nog lite mindre på Gud än du."

"Ånä, jag tror allt minst på Gud."

"För Gud är inget bra att tro på."

"Nä, just det."

Ytterligare kritiska synpunkter på intervjun finns i Svenska Dagbladet samt från Inger Alestig och Emanuel Karlsten på Dagen.

Nåväl, jag var mycket nyfiken på att följa Dahlgrens argumentation för sin nyfunna ateism. Skulle hon hålla kvar sin förklaring att hon egentligen inte ville tro? Och som intervjun fortgick kunde tittaren konstatera att Eva Dahlgren förde fram fyra argument till varför hon valt ateismen:

1. Gud var tyst. "Jag sade: Här är jag, tala till mig... men det var fullständigt tyst."

2. Gud är en för enkel förklaring. "Gud var ett på tok för enkelt svar på de frågor som jag hade."

3. Hon vill inte tro. "Jag kom underfund med att jag ville inte tro på Gud."

4. Gud är osympatisk. "Om det skulle visa sig en dag att Gud kommer så är det mycket jag har att säga till honom då som jag inte är särskilt nöjd med."

Är dessa hållbara argument för att ateismen skulle vara sann? Vi tar dem ett i taget.

1. Gud var tyst. Detta argument är endast hållbart om vi kan visa att en existerande Gud med nödvändighet måste uppenbara sig på ett så tydligt sätt att ingen kan misstolka det närhelst vi önskar det. Men de gängse beskrivningarna från teister eller ateister brukar inte hävda detta. Jesu kritiker sade samma sak till honom och bad om tecken trots att han ideligen gav dem tecken på att han var Gud. Han svarade att de inte skulle få något tecken alls, förutom det tecknet att han skulle uppstå från de döda. De bevis vi har är fullt tillräckliga för att anse att Gud existerar. Vi har inte fog för att kräva fler direkta tecken. Argumentet är ogiltigt.

2. Om Gud är ett enkelt eller svårt svar på våra frågor är inte det relevanta. Frågan är: Är Gud den rimligaste svaret på våra frågor, eller är ateismen ett rimligare. Jag hävdar i Vem tänder stjärnorna (och många andra med mig) att Gud är den rimligaste lösningen på de stora livsfrågorna. Om det är en enkel eller svår lösning är irrelevant. Argumentet är ogiltigt.

3. Nu blir det riktigt intressant. När Sturmark frågar om Guds tystnad var Dahlgrens huvudargument för att bli ateist svarar hon att det bara var en del av det. Och sen: Att hon inte ville tro på Gud. Kanske var programmet inspelat före releasen av "Vem tänder stjärnorna?" och min och Stefan Gustavssons (hittills obesvarade!) debattartikel. Men uttalandet är ändå häpnadsväckande. Jag kanske inte vill tro att världen genomgår en finanskris, men det spelar ju ingen roll vad jag vill. Frågan är ju vad som faktiskt är sant! Här avslöjas en stor blotta i den ateistiska argumentationen. För den som delar Eva Dahlgrens inställning kommer inga tecken i världen att hjälpa. Man har redan bestämt sig för att Gud inte finns. Mycket trist också at Sturmark inte heller här ställde någon kritisk fråga eller gjorde någon egen reflektion kring valet att tro på något bara för att man vill det.

4. Om Gud är synpatisk eller osympatisk har ingen relevans alls för frågan om huruvida han existerar eller inte. Den kan möjligen ha betydelse i frågan om huruvida en existerande Gud är värd att tillbes och följas eller inte. Men även här avslöjar sig ateistens dolda motiv att undvika Gud, eftersom det finns en motvilja i oss mot att konfronteras med en yttersta moralisk norm som vi måste stå till svars inför med våra gärningar. Även detta argument är alltså ogiltigt.

I övrigt talade Dahlgren ändå om ett slags andlighet, om "gemenskap med alltet" och andra ordvändningar som pekar på ett nyandligt tänkande. Inte heller detta problematiserade Sturmark över huvud taget. Samtalet avslutades med att de båda talade om att Eva Dahlgren har en skylt med texten "Ev. Gud" på sin studiodörr. "För man vet ju inte!" kommenterade hon med ett skratt. En from förhoppning vore att hon, Christer Sturmark och andra åter vågar öppna den där "eventuellt-dörren" istället för att stänga Gud ute med motiveringen att man inte vill tro.

Surrealistisk dag!

Ja, det var en riktigt speciell dag idag minsann... jag hade en annan dag som nog var lite mer surrealistisk men kanske i lika hög grad positiv våren 1997, men det får jag berätta om en annan gång.

Jo, i morse kvart i nio sprang undertecknad som en galning på Lidl i Huskvarna och plockade varor under två minuter. Nejdå, jag har inte idkat stöld och snatteri. Det är min extremt slogan-begåvade hustru (själv är jag totalt oduglig på detta område) som vunnit första pris i den tyska butikskedjans 5-årstävling. Så där rusade jag runt och fick ihop våldsamt många och dyrbara varor. (Som synes på bilden är jag redan här lite surrealistisk i synen.)

Åkte sedan till jobbet och höll en något försenad morgonsamling om den fjärde av kardinaldygderna - måttfullhet! För visst känner man hur girigheten vill slå till med full kraft även när man fått en massa grejer alldeles gratis. "Tänk om jag hade hunnit ta en dyr glasstårta också." "Jag är minsann fullt förtjänt av det här, mer än alla andra." Väldigt lätt att gå under i självfixering, men viktigt att påminna sig att det här, precis som allt annat vi får beror på Guds nåd.

Nåväl, fick efter lektionerna veta av mina elever att jag var i stor artikel i Jönköpingsposten. Så jag letade då snabbt fram den hittills första recensionen jag sett av boken. En alldeles fantastiskt positiv recension, speciellt med tanke på att recensenten inte utger sig som en bekännande kristen. Av någon obegriplig anledning finns fortfarande JP inte på nätet, texten inlagd på Vem tänder stjärnorna-hemsidan kommer här inom kort.

Sedan hem några timmar, innehållande livliga samtal om fortsatt planering kring boken, för att sedan bli inkallad att sitta med sista timmarna på budgetdebatt i kommunfullmäktige. Jag kan väl avslöja att pulsen gick ner något där jämfört med början av dagen...

Ska nu sätta mig och titta på Sturmarks intervju med Eva Dahlgren och sedan kommentera. Återkommer om detta. Har för övrigt haft en ordväxling med Sturmark på programmets blogg, fortfarande utan att få svar på min fråga om hur han ställer sig till Dahlgrens beslut att bli ateist på grund av att hon inte vill tro på Gud. Märkligt. Hjälp gärna till att hålla uppe trycket i denna i min mening väldigt bärande fråga.

Barnatron fastslagen i forskning

Dagen har idag en artikel om att unga människors gudstro, det som ibland något nedsättande kallas barnatron - något man skyndsamt bör göra sig av med i vuxen ålder. Artikeln förklarar att forskningen visar hur övertygelsen om att världen har ett syfte, om att det finns en Designer finns nedlagd i barnens hjärnor redan från späd ålder.

Alla mänskliga behov tycks ha ett bestämt mål, rimligen gäller detta även vårt sökande, vår religiositet. Åter framstår hypotesen att det faktiskt finns en Designer som klart mer trovärdig än förklaringen att denna övertygelse hos barn och vuxna är en följd av det naturliga urvalet. Den som önskar visa motsatsen har en tung bevisbörda att bära.

Hjärta och hjärna

Jag hade förmånen att föreläsa och predika utifrån boken på Alliansmissionens teologiska utbildning Korteboskolan idag. Det blev många både positiva och intressanta reaktioner. Och nu är min bokkartong snart tömd igen.
En sak jag ville poängtera idag var kopplingen mellan hjärna och hjärta. För hos många gudsförnekare verkar det precis som om kopplingen mellan hjärnan och hjärtat vore bortkopplad. Man säger att man inte tror på Gud, men längtan efter något större finns hela tiden där någonstans bakom fasaderna. För oss kristna gäller det att försöka hitta vägen förbi fasaderna och in i människornas hjärta.
Nästan som alltid när jag läser om den förlorade sonen som till slut vänder hemåt och möts av sin faders kärleksfulla famn blev jag lite känslosam under gudstjänsten idag. Men, som en sade efteråt: Fortsätt att vara personlig och visa känslor. Det är det som når fram till människor.
Och jag tror det är sant. Vi kanske kan vinna en debatt, men ändå förlora en människa. Att nå både hjärnan och hjärtat - det är den stora utmaningen.

Titta på Sturmark och Dahlgren i TV8 imorgon, ni som har kanalen. Men lägg ingen möda på att lämna några frågor eller kritiska synpunkter på teveprogrammets blogg. Min kommentar blev iallfall bortredigerad. Mystisk inställning, men i och för sig logisk utifrån Eva Dahlgrens ståndpunkt att hon inte vill tro på Gud. Om man vill undvika svaren är det kanske smartast att se till att ingen får ställa några frågor överhuvudtaget.

Sturmark & Dahlgren i TV på onsdag!

Så var det då dags för Christer Sturmarks egen pratshow i TV8. Som första gäst ser vi ingen mindre än Eva Dahlgren. Eftersom vi fortfarande inte sett något svar på min och Stefan Gustavssons debattartikel där Dahlgren i tidigare intervju med Sturmark förklarat sin kanske ärliga men intellektuellt synnerligen tveksamma motivering till hennes val att bli ateist: "och framför allt kände jag, att jag vill inte tro på Gud."

Jag är själv inte begåvad med kanalen TV8, men hoppas att programmet ska gå att se på nätet. Ska bli spännande att se huruvida de tar upp frågan och diskussionen kring denna märkliga formulering, och huruvida Sturmark väljer att ta avstånd från den eller inte. Påannonsen utlovar en annan anledning till att Eva Dahlgren förkastat sin gudstro. Hennes konfirmationspräst tafsade på flickor och talade för mycket om synd och skuld. Men är detta verkligen godtagbara skäl att förkasta gudstron? Självfallet inte. Ska iallafall bli intressant att se om eventuella andra argument tas upp, och hur hållbara de eventuellt kan vara.

Intressant men något underlig diskussion med ateister

Jag har en intressant diskussion med några talföra ateister på Humanistbloggen där bloggskribenten är upprörd över min och Stefan Gustavssons debattartikel om vilka grunder som Humanisterna och Eva Dahlgren har för sin tro på att Gud inte existerar.

Det är underligt hur lätt gudsförnekare hemfaller till extremt godtyckliga hypoteser, exempelvis den om ett multiversum. Det vill säga att det finns ett gigantiskt antal för oss osynliga universum som inte är möjliga för oss att undersöka. Med en sådan hypotes vill man kunna lösa frågan om varför vårt universum tycks vara perfekt designat för att kunna frambringa levande varelser som oss. En hypotes om något som är osynligt och omöjligt att undersöka men som skulle ha kunnat frambringa vårt universum. Hmmm.. är detta verkligen den högstämda vetenskaplighet som ateister vanligtvis brukar vilja framhäva för sin sak?

Detta samtidigt som det istället finns en radikalt enklare lösning som dessutom har stöd i andra argument - nämligen Gud. Men den energi och den påhittighet som människan kan uppvisa för att försöka undvika Gud är väldigt tankeväckande. Kanske har Eva Dahlgren trots allt rätt, att huvudargumentet för många ateister ändå är att man helt enkelt inte vill tro på Gud. Intressant.

Full fart under veckan!

Då var den första veckan i "fas två" genomförd. Parallellt med alla de vanliga göromålen med rättningar av prov och hostiga barn har det uppenbarligen snurrat på bra med boken. Förlaget hörde av sig i torsdags med besked om att två tredjedelar av första tryckningen redan sålts. Vet inte vad dagsnoteringen är, men jag hoppas att tryckeriet hinner med så att ingen behöver slipper bli utan.

Det har varit en del blogginlägg och tidningsinslag kring boken, men ingen regelrätt recension än så länge. Ska bli intressant att se reaktionerna när de kommer. Eller förresten - en recension har jag fått. I går lördag var jag och frun på en föreläsningsdag om familjer och barn och jag skulle få berätta lite under fikat. Jag hade just rest mig upp och skulle säga något om boken, men avbröts omedelbart av en bebis som räckte ut tungan och gav ifrån sig ett högljutt "pppprrrrrruuuttttttttttttttt". Jag tolkar hennes bedömning som: rena bajset alltså. Hoppas reaktionerna blir något mer positiva framöver :-)

Har ännu inte sett SVT:s rundabordssamtal med bl.a. Christer Sturmark och Linda Bergling, ska se den på webben sedan. Men de reaktioner jag har hört sade att de till stor del talade förbi varandra. Där Christer förutsatte att Gud inte fanns såg Linda det som helt självklart att Gud faktiskt existerade. Och där kan gapet bli så stort att det är svårt att överbrygga även om jag faktiskt tror att Linda Bergling hade helt rätt i sin övertygelse. Jag väntar med spänning på Sturmarks och Humanisternas svar på min och Stefan Gustavssons debattartikel om vad som liger till grund för deras ateistiska grundsyn. Hoppas att vi kan hitta en kontaktpunkt i en fortsatt diskussion framöver...

Under tiden ska jag sätta mig in i Peter Englunds "Stridens skönhet och sorg" en samling essäer kring det första världskriget. Inte minst mot bakgrund av Svenska Journalens alldeles lysande intervjuartikel om akademiledamotens tidigare okända men synnerligen tydligt formulerade kristna tro. Det var helt fascinerande att få läsa om hur denne kallhamrade historiker som jag tidigare läst och uppskattat så mycket beskriver hur både hans hjärta och hans hjärna har kunnat omfamna den kristna tron. Se upp Sturmark - det blir allt svårare att avfärda alla kristna som knäppgökar. Och vi blir bara fler och fler!

Över förväntan på releasen!

Det blev verkligen en rolig kväll igår när vi hade officiell release på boken! Fler besökare än jag vågat hoppas på, och det var inte alldeles lätt att ta till sig alla översvallande reaktioner efteråt. Blev fin kombination av tal och sång, där några elever från ITM sjöng "Vem tänder stjärnorna?", "Du måste finnas", Mauro Scoccos "Ingen vinner" med mera. Nu är etapp två av resan igång, ska bli väldigt spännande att se hur den fortsätter.

I övrigt var jag inbjuden att gästblogga om boken igår på Sveriges mest lästa kristna blogg Aletheia.se

Men mest intressant blir att se vilka reaktioner det blir på min och Stefan Gustavssons debattartikel där vi tar upp Eva Dahlgrens val att bli ateist med den måhända ärliga men samtidigt underliga motiveringen "Och framför allt kände jag, att jag vill inte tro på Gud (...) Så egentligen lämnade jag frågan med: 'Jag skiter i om Gud finns eller inte. Men för mig så är han inte här.'" Och vi ställer frågan om det är den typen av bevekelsegrund som Humanisterna förlitar sig på i sin propaganda. I så fall framstår nog sekulärhumanismen som en synnerligen svag världsbild, enligt deras egen portalfigur Ingemar Hedenius devis "att inte tro på något, som det inte finns några förnuftiga skäl att anse vara sant." Vi avslutar med att förklara att vi menar att den kristna världsbilden presenterar de mest rimliga svaren på människans stora frågor, och att det är upp till Humanisterna att försöka lägga fram trovärdigare svar. Handsken är kastad. Kanske vill Humanisterna ta upp den?

Resan är inledd. Vi får se vart den bär.

Inför releasen

Ja, nu har det sannerligen varit fullt upp inför releasen imorgon måndag. Återkommer med länkar till intressanta inlägg i ny bloggtext i morgon. Men förhoppningsvis kan morgondagen bli en början på en riktigt spännande resa.

Den stora förändringen just nu är väl att själva bloggen nu flyttat till den här adressen, eftersom det inte gick att pinga blogginlägg från det webbhotell där hemsidan ligger. Sedan har vi även lagt in bokens förord att läsa på hemsidan. Väl mött igen måndag.

Bra uppmärksamhet för boken, leder till eftertanke

Idag fungerar datorn nästan oklanderligt. Under sker än idag minsann.
Men det har varit en bra fart på intresset kring boken idag nu när vi lagt ut hemsidan och Jonatan Sverkers utmärkta reportage gick i Dagen.
Förlaget meddelade att första kunden var inne och bokade ett förhandsexemplar redan klockan fem i morse. Inte dåligt jobbat minsann. Och en bokhandlare hörde av sig och undade om han kunde få beställa böcker. "Händer ungefär vart sjunde år att bokhandlare själv ringer och vill köpa böcker..." sade de på förlaget. Sedan hade jag lokalpressen här på besök på eftermiddagen och vi hade ett bra samtal tycker jag.
Men när livet flyter på lite grann och undertecknad råkar vara på stor bild i tidningen känns det viktigare än någonsin att hålla kvar vetskapen att allting faktiskt inte handlar om mig. Ska man vara ärlig så är det egentligen rätt lite som gör det.
När en människas självkänsla bygger på att ständigt synas och höras överallt ligger förtvivlan nära till hands när fotoblixtarna slocknar och mikrofonerna dras undan. Då är det gott att få påminna sig själv om det svar som Mose gav när Gud föreslog att han skulle ordna det praktiska så att folket kunde gå in i det förlovade landet. Men själv tänkte han inte gå med dem. Mose svarade med stor skärpa: "Om du inte själv vill gå med, skall du inte alls låta oss dra upp härifrån."
Om inte Gud går med oss, vad finns det då för vinst i att nå fram till ära och rikedom? Ett viktigt memorandum i motgång, men framför allt sådana dagar som medvinden råkar blåsa lite mer än vanligt i ryggen.