Bilden av Gud

Gud är naturligtvis inte möjlig att avbilda, men det är fullt möjligt att iaktta hans verkningar. Har ett reportage i Dagen idag om fotoutställningen "Gud i Småland", gjord av Aftonbladet fotografen Kai Rehn. Det var en vacker förmiddag härom veckan som jag hade förmånen att besöka hans utställning på logen utanför Gränna. Bilderna skildrade bland annat människors intima möten med Gud. Och såväl fotograf som besökare berörs av intensiteten och de starka känslorna i människors ansikten. Från artikelns avslutning:
"Kai berättar om en man utan kyrklig bakgrund som hade tagit god tid på sig på logen och noggrant tittat på samtliga bilder.- Efteråt kom han fram till mig och sa något som jag inte hade tänkt på själv. Om du tittar på varje bild så ser du: Alla människor är lyckliga.Kai sveper med handen över den långa raden bilder. - Här ser du lycka. Värme. Lycka. De måste ju stormtrivas, de här människorna. Så den här mannen ville uppsöka någon kyrka för att få veta mer. Han frågade om jag hade något förslag, och jag svarade att det är upp till var och en. Men på något sätt kändes det som att han verkligen mötte Gud i Småland."
Ateister brukar generellt avfärda människors erfarenheter av Gud rakt av. De är galna, hallucinerar eller något ditåt. Men är den förklaringen verkligen tillämpbar i varje enskilt fall? Är det möjligt att avfärda varje människas personliga gudsmöte som tokerier?
Precis som i alla andra fall av fördomar är det lättare att avfärda andra människor, deras kultur, upplevelser och liv när man håller dem på bekvämt avstånd, slipper möta dem ansikte mot ansikte. Det är nog flera som skulle må väl av att våga se och lyssna närmare på människor och deras vittnesbörd om livet och Gud. Deras berättelser skulle kunna förändra våra liv radikalt. Vågar vi det?

Edit: Har nu sett reportaget i papperstidningen och måste bara beklaga bildvalet. Det finns klara fördelar med att arbeta som frilans, det här är väl en av nackdelarna. Huvudillustrationen på det liggande barnet är säkert den bästa ur sensationsperspektiv, men den ger en annan känsla än den jag önskade lyfta fram i texten, varför en del av det tänkta intrycket går förlorat. Jag ville undvika att visa enskilda personer i utsatta situationer, utan snarare den flora av goda föredömen och lyckiga ansikten som Kai Rehn hänvisar till i intervjun.

Den som söker han finner

Tuve Skånberg har idag en debattartikel i Världen Idag där han tar upp aktuell forskning som undersöker människans obotliga religiositet och försöker sätta den i sitt rätta sammanhang. Forskaren professor Jordan Grafman menar att det är tydligt att ett religiöst beteende är ett tydligt mänskligt drag, utan motsvarighet bland djuren.
Tuve avslutar: "Vi har syncentrum i hjärnan som svarar mot vad våra ögon ser, luktcentrum som svarar mot vad våra näsor registrerar. Vi har mänskliga drifter som hunger, törst, sömn och sexualdrift som alla har sin tillfredsställelse. Skulle vår gudslängtan och vår hjärnas beredskap för religiösa upplevelser vara den enda mänskliga drift och längtan som det inte fanns någon faktisk grund för, och ingen relevant tillfredsställelse för? Ateisterna har onekligen en intellektuell uppförsbacke."
Precis den poäng jag lyfter fram i samband med sökandet som argument för Guds existens. Frågan är hela tiden vilken grundläggande världsbild som bäst förklarar den verklighet vi observerar. Och ateismen tycks falla sönder på punkt efter punkt. Hjärta och hjärna pekar på Gud. Ibland mer än vi tidigare har förstått.

Det rullar igång igen...

Så börjar då Sverige vakna ur sommardvalan och saker återgå till det (mer eller mindre?) normala. Vi har haft introduktionsdagar på Kungsgymnasiet, fick idag handlingar från kommunförvaltningen inför höstens första nämndsammanträde som jag knappast hinner gå på och jag märker att pastorer och andra har börjat återkomma till datorerna och börjat skicka mejl igen. Ser mycket fram emot en inspirerande höst!
Debatterandet har också kommit igång igen efter julitorkan, har en debattartikel med fellow-fellows (heter det så?) i Claphaminstitutet i Dagen idag. Känt tema, Dan Larhammar har återigen ondgjort sig över förståndsklena religiösa, behövdes ett vederhäftigt svar.
Var förresten på en av de sista turerna genom sommarsverige idag, hittade en vacker men osedd del av landet när jag gjorde ett reportage om den intressanta fotouställningen "Gud i Småland" utanför Gränna idag. Bör komma i Dagen om styvt en vecka.
Och imorgon går ett annat av höstterminens projekt igång, redaktionsmöte för ett uppdrag för en organisation som är rätt annorlunda än dem jag jobbat med tidigare. Tror det är lite sekretess på det hela, men kan väl säga att det skulle kunna betecknas som "ett riktigt skitjobb". Bokstavligt talat. Men kul kan det bli!
Hoppas framförallt att tillsammans med familjen kunna ta tillvara det positiva som sommaren har gett och gå in i en fin höst tillsammans. Arbete är roligt och spännande, men vi får inte glömma bort våra nära relationer när allt nu snurrar igång igen.