Bilden av Gud

Gud är naturligtvis inte möjlig att avbilda, men det är fullt möjligt att iaktta hans verkningar. Har ett reportage i Dagen idag om fotoutställningen "Gud i Småland", gjord av Aftonbladet fotografen Kai Rehn. Det var en vacker förmiddag härom veckan som jag hade förmånen att besöka hans utställning på logen utanför Gränna. Bilderna skildrade bland annat människors intima möten med Gud. Och såväl fotograf som besökare berörs av intensiteten och de starka känslorna i människors ansikten. Från artikelns avslutning:
"Kai berättar om en man utan kyrklig bakgrund som hade tagit god tid på sig på logen och noggrant tittat på samtliga bilder.- Efteråt kom han fram till mig och sa något som jag inte hade tänkt på själv. Om du tittar på varje bild så ser du: Alla människor är lyckliga.Kai sveper med handen över den långa raden bilder. - Här ser du lycka. Värme. Lycka. De måste ju stormtrivas, de här människorna. Så den här mannen ville uppsöka någon kyrka för att få veta mer. Han frågade om jag hade något förslag, och jag svarade att det är upp till var och en. Men på något sätt kändes det som att han verkligen mötte Gud i Småland."
Ateister brukar generellt avfärda människors erfarenheter av Gud rakt av. De är galna, hallucinerar eller något ditåt. Men är den förklaringen verkligen tillämpbar i varje enskilt fall? Är det möjligt att avfärda varje människas personliga gudsmöte som tokerier?
Precis som i alla andra fall av fördomar är det lättare att avfärda andra människor, deras kultur, upplevelser och liv när man håller dem på bekvämt avstånd, slipper möta dem ansikte mot ansikte. Det är nog flera som skulle må väl av att våga se och lyssna närmare på människor och deras vittnesbörd om livet och Gud. Deras berättelser skulle kunna förändra våra liv radikalt. Vågar vi det?

Edit: Har nu sett reportaget i papperstidningen och måste bara beklaga bildvalet. Det finns klara fördelar med att arbeta som frilans, det här är väl en av nackdelarna. Huvudillustrationen på det liggande barnet är säkert den bästa ur sensationsperspektiv, men den ger en annan känsla än den jag önskade lyfta fram i texten, varför en del av det tänkta intrycket går förlorat. Jag ville undvika att visa enskilda personer i utsatta situationer, utan snarare den flora av goda föredömen och lyckiga ansikten som Kai Rehn hänvisar till i intervjun.