Diskussionen om religionsfrihet tar sig ibland ytterligt konstiga proportioner, där religionsfrihet för vissa enbart tycks betyda "frihet från religion". Ungefär som om åsiktsfrihet skulle betyda "frihet från att utsättas för andras åsikter". Men då har man missförstått begreppet ganska grovt.
Ateisten Camilla Grepe och Dagen referererar hur hon har fått ett brev med hotfull mening efter att hon anmält en skola till Skolinspektionen för att en elev läst en bit ur den apostoliska trosbekännelsen i ett drama i skolan.
För det första: Brevet till Camilla Grepe var ett bedrövligt dumt tilltag, jag tar helt och hållet avstånd från sådana sätt att agera.
Och för det andra: Det måste betraktas som alldeles i hästväg överdrivet att anmäla en skola för att en elev läst trosbekännelsen i ett historiskt drama. Kan vi tänka oss parallellen att anmäla en skola för att någon elev skulle ha läst en rad ur Adam Smiths verk i ett drama om 1800-talets ideologier? Eller - ve och fasa - den revolutionära slutklämmen i Det Kommunistiska Manifestet? Självfallet inte. Både för att dessa skrifter(av någon svårbestämbar anledning) tycks vara mer politiskt korrekta än frasen "Jag tror på Gud Fader Allsmäktig". Och för att jag som historielärare ser det som självklart att eleverna använder sig av relevanta citat i dramer eller historiska simuleringar. Allergin mot religiösa och filosofiska påståenden som är helt grundläggande för det mesta av västerländsk kultur och historia har helt uppenbart gått alldeles överstyr.
Så sammanfattningsvis: Hot är fel. Men Grepes anmälan är självfallet att betrakta som rena dumheter. Problemet är att den inte av alla tycks betraktas som sådan. Det är också noterbart att många väljer att förfasas av det första, men inte av det andra. Och det är ett annat, och kanske mer grundläggande problem i samhället.
Naturligtvis tycker du att min anmälan var "rena dumheter". Fattas bara, jag uppmärksammar något som eventuellt är förbjudet och som jag gissar att du inte vill få medial uppmärksamhet på.
SvaraRaderaMen! Notera att en anmälan är det civiliserade rättssamhällets metod att överlämna rättsskipningen till den instans där den hör hemma. Min anmälan kan naturligtvis ignoreras av Skolinspektionen om de anser att jag är ute i ogjort väder. Vi vet heller ännu inte vad beslutet blir.
Det du kallar "rena dumheter" föredrar jag att benämna "ALLA människors rätt att göra en anmälan när de finner något de har anledning att tro bryter mot lagen".
Jag vet från mina samtal med Utbildningsdepartementets jurist att det är förbjudet att låta elever läsa trosbekännelsen. Nu har vi ett mycket intressant fall där det ska avgöras om man kan göra undantag för detta när eleverna läser trosbekännelsen som en del av ett rollspel.
Mitt förslag är att vi kristna följer detta ex o anmäler allt vi kan, så fort vi hittar minsta ex på ideologisk påverkan på barn i skolan - ex i ateistisk riktning. Finns säkert en hel del i skolböcker att anmärka på.
SvaraRaderaOm detta börjar hända så kanske denna dumhet i kränkta känslor kunde upphöra
Det är klart, Per Ewert, att frågan känsliggörs av det faktum att vi haft ett sådant trostvång i det här landet. Där folk verkligen varit TVUNGNA att stämma in i trosbekännelsen. (Lite som just hur det faktiskt skulle kännas för elever i Östeuropa på 90-talet att lära sej rader ur kommunistiska manifestet utantill, oavsett syfte).
SvaraRaderaNå, Camilla och Per - nu är ju frågan vad som menas med "förbjudet att låta elever läsa trosbekännelsen." "Förbjudet att tvinga", hade jag förstått, men "förbjudet att låta". Om eleverna själva skapar ett drama där de vill låta trosbekännelsen ingå (en ateistisk elev som vill visa hur puckad trosbekännelsen låter?) kan det väl inte vara skolans eller Utbildningsdepartementets sak att FÖRBJUDA dem göra det??? Då blir vi ju historielösa. Får eleverna på något annat sätt återge trosbekännelsen (eller andra förgripliga historiska dokument)? Nä, här håller jag (som också är historielärare) med Per Ewert om att saken börjar bli bisarr. Men visst, det har lite med elevernas ålder att göra också - jag skulle t.ex. inte gilla jättemycket att mina förskolebarn läste en muslimsk eller ateistisk trosdeklaration ens som pjäs eller ens på skämt.
Camilla: Jovisst, anmäla har vi självfallet rätt att göra. Men frågan är i vilka fall det är befogat, och i vilka fall vi förvandlas till smått paranoida rättshaverister. Jag kan på rak arm komma på ett stort antal situationer i den svenska skolan när den religionsfientliga påverkan tagit sig ett utrymme som strider mot läroplanen.
SvaraRaderaEn elev som läser "Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution" i ett drama om 1800-talet hör dock inte dit. Eller vad tycker du?
Visst skulle vi kunna göra som den anonyme skribenten föreslår, anmäla varenda sådan situation. Men vi kristna agerar av hävd inte på det sättet. Att följa Jesus innebär ju möjligheten att låta sig feltolkas, hånas eller straffas för saker som i sig är goda. Därför brukar vi ofta undvika att kräva vår rätt på det sättet stridbara ateister ofta gör.
Kritisera - ja. Men inte strida till blods. Och kanske är det i slutänden den visaste vägen.
Nu har ju varken du eller jag eller ens våra föräldrar varit tvungna att stämma in i någon trosbekännelse, Andreas; min morfar var född på 1800-talet och jag tror inte heller att han kände av nån kyrkplikt. Vi får gå tillbaka till det tidga 1800-talet för att det ska ha nån relevans. Så visst kan ateister och frireligiösa enas i sitt hat mot SvK men det är inte speciellt intellektuellt hederligt.
SvaraRaderaMaja, jag hatar inte Svenska kyrkan - jag älskar den och vill inte lämna den! Kyrkoledningen är däremot en katastrof. Och jag tror att enhetssamhällets trostvång (fram till början av 1800-talet) också var katastrofalt - där tror jag egentligen att vi är eniga. Minnet av kyrkan som del av tvångs- och överhetssamhället lever absolut kvar än i dag och man bör vara medveten om sin bakgrund.
SvaraRadera