Sista domen från Förintelsen?

Återigen söker medierna högvilt i en rättegång om för länge sedan begångna brott mot mänskligheten. Det är den nu 89-årige John (f.d. Ivan) Demjanjuk, som åtalas för medhjälp till mord på 27.900 människor i förintelselägret Sobibor.

Rättegången väcker en del funderingar kring rättsprinciper, som exempelvis DN tar upp. Bland annat kan man funrea över att den gamle mannen verkade förhållandevis nära medvetslöshet när han rullades in i rättssalen. Är det rätt att åtala en man som tycks vara i mycket dålig kondition och av allt att döma kommer att avlida tämligen fort efter, eller kanske till och med före en eventuell fällande dom? Rättsläkaren hade dock garanterat att han förmådde genomföra en rättegång.

En annan fråga gäller preskriptionstiden; är det rimligt att åtala en person nästan en normal livslängd efter att brottet begåtts? Då Tyskland strukit preskriptionstiden för mord är det i deta här fallet möjligt.

Ytterligare funderingar kan man ha kring ansvarsfrågan. Ett antal av Demjanjuks överordnade har tidigare åtalats och då friats. Kan det innebära att den åldrade lägervakten inte hade så stort ansvar för sina handlingar som åklagaren vill göra gällande.

För att stämma överens med vår rättskänsla bör svaret på de tre frågorna bli: ja, ja och ja. Den som begått brott av så svår art bör alltid dömas och bestraffas, vårt samvete kräver inget mindre än det. Men vi bör inte heller låta hämndmotiv driva oss i sådana här fall. Rättsprinciper bör aldrig ledas av en strävan att via ett hårt straff försöka reglera en moralisk skuld som är för stor för att någonsin kunna betalas tillbaka.

Det tycks stå utom rimligt tvivel att Demjanjuk har varit med om att utföra horribla gärningar. För detta bör han dömas. Vilken hans personliga skuld är, och vilket straff han förtjänar är upp till rätten att avgöra. Och just så måste det få vara.