Det är tid att summera det gångna året. Det har funnits både framgångar och bakslag. Självklart har det känts positivt att efter turbulensen kring konkursen efter bokens release i slutet av fjolåret ha kunnat ge ut en förbättrad andraupplaga, få uppmuntrande omdömen och vara ute och föreläsa på många platser till försvar och inspiration utifrån den kristna världsbilden. Och lika självklart rymmer ett år vissa bakslag, varav det nästan aldrig är lämpligt att dela alla offentligt. Åtminstone inte förrän efter att en längre tid förflutit.
Men årets största gåva och glädjeämne har ändå varit den som kom i slutet av förra året, och som har upptagit mycket av uppmärksamheten den gångna dagen. Vår älskade flickbebis firar ett år i livet, och tillsammans med de tre storebröderna ser vi med stor tacksamhet på den gåva vi fått att förvalta.
Året inleddes i ganska stor oro över vad det medfödda eldsmärket över hjärna och ansikte skulle innebära. Utvecklingen har varit osannolikt positiv. Det är inget vi tar för givet eller vill ta åt oss någon som helst ära för. Vi hade älskat henne lika mycket oavsett eventuellt handikapp. Men fruktan för eller genomlevande av svårigheter i livet leder i nästan alla fall till större ödmjukhet, tacksamhet och godhet. Det är något jag vill sträva efter under kommande år. Må det prägla oss alla i allt större och djupare utsträckning. Ett gott nytt år till alla bloggläsare!
onsdag 30 december 2009
tisdag 29 december 2009
Och Gud sade: Varde ljus!
Det internationella astronomiåret går mot sitt slut. Har skrivit några tidigare texter i ämnet, exempelvis här och här, och självfallet gjort den djupaste genomgången i boken. Jag tycker generellt att ämnet har fått ovänat liten uppmärksamhet i Sverige, kanske på grund av att det har hamnat lite i bakvattnet av Darwinåret som ju också infallit i år.
För att summera året och titta tillbaka på kunskapens utveckling sedan Galileis dagar är det förbluffande hur den kristna världsbilden har stärkts av den kosmologiska forskningen. Dagen har idag en längre artikel i ämnet, där Per Hammarström gör en läsvärd introduktion till frågan. För varje objektivt tänkande människa framstår Big Bang-teorin - som ju introducerades av prästen och fysikern George Lemaitre - som en enda stor bekräftelse på skapelseberättelsen i Första Mosebok. Den Stora Smällen kan ju i enkla ordalag beskrivas som den största explosion av ljus och energi som inträffat i universums historia. "Gud sade: varde ljus. Och det vart ljus"
Ju mer vi studerar universum och dess ursprung, desto större anledning till förundran och tillbedjan. Det är den främsta bilden vi har av Gud. Eller som fysikpristagaren George Smoot sammanfattade sin forskning om fördelningen av materia i det synliga universum: "fingeravtryck från Skaparen." Må fler människor våga välja den inställningen under året som kommer.
För att summera året och titta tillbaka på kunskapens utveckling sedan Galileis dagar är det förbluffande hur den kristna världsbilden har stärkts av den kosmologiska forskningen. Dagen har idag en längre artikel i ämnet, där Per Hammarström gör en läsvärd introduktion till frågan. För varje objektivt tänkande människa framstår Big Bang-teorin - som ju introducerades av prästen och fysikern George Lemaitre - som en enda stor bekräftelse på skapelseberättelsen i Första Mosebok. Den Stora Smällen kan ju i enkla ordalag beskrivas som den största explosion av ljus och energi som inträffat i universums historia. "Gud sade: varde ljus. Och det vart ljus"
Ju mer vi studerar universum och dess ursprung, desto större anledning till förundran och tillbedjan. Det är den främsta bilden vi har av Gud. Eller som fysikpristagaren George Smoot sammanfattade sin forskning om fördelningen av materia i det synliga universum: "fingeravtryck från Skaparen." Må fler människor våga välja den inställningen under året som kommer.
Etiketter:
Galilei,
Guds existens,
kosmologi,
Vem tänder stjärnorna?
söndag 27 december 2009
Kungen över alla kungar
Själva julhelgen har nu förflutit, med sitt fokus på mat- och godisgudomen, eller vem som nu varit målet för tillbedjan i de svenska hemmen. Nej, ursäkta den något bitska tonen, men av teves och radios utsändningar har man kunnat få intrycket att julen inte handlar om något djupare än vid vilken tidpunkt, vid vilken temperatur, i vilken form som doppet i grytan, sillen eller någon annan rätt i julmatsliturgin ska intas. Ibland ter sig dessa diskussioner verkligen helt otroliga i sin förmåga att gå runt själva huvudbudskapet, som något slags Freudianskt tvång att undvika berättelsen om Guds son som föddes i ett stall.
Så befriande då att även i år se den fantastiska barnfilmen "Den fjärde kungen" som gick i SVT i förrgår kväll på annandagen. Samma film gick på nyårsafton ifjol, när jag satt och såg den tillsammans med vår nyfödda på BB. En vacker och självklar berättelse om en tänkt fjärde kung som aldrig hann fram med de tre vise männen till den nyfödde konungarnas konung i Betlehem. Men som under sin resa mötte människor i nöd och hjälpte dem. Och som på slutet råkade rädda Josef, Maria och Jesusbarnet utan att veta vilka de var, och sedan komma fram till det nyligen övergivna stallet. För att på slutet höra Guds röst som sade att han under hela sin resa hade mött, och hjälpt kungen över alla kungar.
Det var en fantastisk film som utan omsvep vände barns och vuxnas hjärtan till det som julen handlar om. Gud som blev människa, för att vi ska kunna bli människor på riktigt och bli Guds barn. Här höjdes julteven till något stort, något som består. Mejla gärna SVT Barn och tacka för filmen och be dem visa den jularna framöver också.
Så befriande då att även i år se den fantastiska barnfilmen "Den fjärde kungen" som gick i SVT i förrgår kväll på annandagen. Samma film gick på nyårsafton ifjol, när jag satt och såg den tillsammans med vår nyfödda på BB. En vacker och självklar berättelse om en tänkt fjärde kung som aldrig hann fram med de tre vise männen till den nyfödde konungarnas konung i Betlehem. Men som under sin resa mötte människor i nöd och hjälpte dem. Och som på slutet råkade rädda Josef, Maria och Jesusbarnet utan att veta vilka de var, och sedan komma fram till det nyligen övergivna stallet. För att på slutet höra Guds röst som sade att han under hela sin resa hade mött, och hjälpt kungen över alla kungar.
Det var en fantastisk film som utan omsvep vände barns och vuxnas hjärtan till det som julen handlar om. Gud som blev människa, för att vi ska kunna bli människor på riktigt och bli Guds barn. Här höjdes julteven till något stort, något som består. Mejla gärna SVT Barn och tacka för filmen och be dem visa den jularna framöver också.
onsdag 23 december 2009
Triss - obehagligt egofixerad julkampanj
Julen närmar sig, och i vart hem lägrar sig nu... stress och prylhysteri. Ja, åtminstone i ganska många hem. Det finns en underlig dubbelhet i juletiden med sitt budskap om avskalad enkelhet när Jesus föds i stallet och den hajpade konsumtionsstämning som bara tycks höjas för varje år. Finanskris eller ej, vi måste shoppa loss, annars dör vi. Dagen har en läsvärd artikel i ämnet idag.
Annars har jag gått och irriterat mig på Trisslotteriets annonskampanj som den senaste tiden synts på jag tror varenda busskur i Svea Rike. Även här spelar de på en dubbelhet som jag har väldigt svårt att förlika mig med. Här ska minsann köpas Trisslotter, men till vem? Vanligen tänker vi oss ju att det veckorna före jul ska handlas friskt, men inte till oss själva. I all konsumtion går det ändå en röd tråd av givmildhet. Icke så hos Triss.
Istället spelar de för full hals på den kungliga svenska avundsjukan. Det gäller att köpa lotter så att ingen annan minsshaglig person går och vinner istället för mig. Jag kan förstå om affischerna skulle sätta upp ett val "Snart händer det - tjyvgubben som trängde sig före i snabbköpskön eller dig? Din granne som aldrig gör sin del av häckklippningen, eller dig? Det hade manat till något slags rättvisepatos. Men nu ställer de istället upp underligare konkurrenssituationer. "Din fru, eller dig?" "Din pappa, eller dig?"
Är inte det ett extremt egofixerat budskap att spela på i juletid? Nej, det finns betydligt ädlare känslor som marknadsförare skulle kunna anknyta till. Det är vi och själva julen värd. Det är Han värd, som julen egentligen är tänkt att kretsa kring. I Honom finner vi en betydligt större generositet. Låt oss sprida den till varandra i jul.
Annars har jag gått och irriterat mig på Trisslotteriets annonskampanj som den senaste tiden synts på jag tror varenda busskur i Svea Rike. Även här spelar de på en dubbelhet som jag har väldigt svårt att förlika mig med. Här ska minsann köpas Trisslotter, men till vem? Vanligen tänker vi oss ju att det veckorna före jul ska handlas friskt, men inte till oss själva. I all konsumtion går det ändå en röd tråd av givmildhet. Icke så hos Triss.
Istället spelar de för full hals på den kungliga svenska avundsjukan. Det gäller att köpa lotter så att ingen annan minsshaglig person går och vinner istället för mig. Jag kan förstå om affischerna skulle sätta upp ett val "Snart händer det - tjyvgubben som trängde sig före i snabbköpskön eller dig? Din granne som aldrig gör sin del av häckklippningen, eller dig? Det hade manat till något slags rättvisepatos. Men nu ställer de istället upp underligare konkurrenssituationer. "Din fru, eller dig?" "Din pappa, eller dig?"
Är inte det ett extremt egofixerat budskap att spela på i juletid? Nej, det finns betydligt ädlare känslor som marknadsförare skulle kunna anknyta till. Det är vi och själva julen värd. Det är Han värd, som julen egentligen är tänkt att kretsa kring. I Honom finner vi en betydligt större generositet. Låt oss sprida den till varandra i jul.
tisdag 22 december 2009
Vad är då en människa...
I dagens GP har Maria Haldesten en ledarkrönika, där hon med kraft försvarar fosterdiagnostikens möjligheter att rensa ut foster med oönskade defekter. Därför att "långtifrån alla som föds med Downs kan bli leende reklamstjärnor."
Man häpnar. Precis som om det vore ett mått på ett värdigt liv att få sola sig i reklamteves glans. De som inte får det missar på något vis livets goda. Jag kan inte beskriva resonemanget på annat sätt än som djupt ovärdigt.
Vi vet alla att det finns så oändligt mycket som kan fylla livet med glädje, kärlek och lycka, även om man lever med ett handikapp. Eller som det faktiskt är i många fall - tack vare ens handikapp. För om du tänker på människor i din närhet som har handikappade barn, och jämför dem med samhälleligt lyckade personer i karriärsvängen, vilka skulle du beskriva som mest mogna och omtänksamma?
Haldesten beundrar den mamma som vågar säga att läkarna inte borde ha försökt rädda hennes barns liv, på grund av det lidande som det korta livet innebar. Inget sådant här fall är lätt, det är inte det jag säger. Men man kan naturligtvis också se det helt tvärtom. Den tid som föräldrar får tillbringa med ett sjukt barn kan fylla mångas liv med en så stark kärlek som annars aldrig skulle lockas fram ur stressade nutidshjärtan.
Låt oss bygga ett livets samhälle, inte en dödens kultur.
Man häpnar. Precis som om det vore ett mått på ett värdigt liv att få sola sig i reklamteves glans. De som inte får det missar på något vis livets goda. Jag kan inte beskriva resonemanget på annat sätt än som djupt ovärdigt.
Vi vet alla att det finns så oändligt mycket som kan fylla livet med glädje, kärlek och lycka, även om man lever med ett handikapp. Eller som det faktiskt är i många fall - tack vare ens handikapp. För om du tänker på människor i din närhet som har handikappade barn, och jämför dem med samhälleligt lyckade personer i karriärsvängen, vilka skulle du beskriva som mest mogna och omtänksamma?
Haldesten beundrar den mamma som vågar säga att läkarna inte borde ha försökt rädda hennes barns liv, på grund av det lidande som det korta livet innebar. Inget sådant här fall är lätt, det är inte det jag säger. Men man kan naturligtvis också se det helt tvärtom. Den tid som föräldrar får tillbringa med ett sjukt barn kan fylla mångas liv med en så stark kärlek som annars aldrig skulle lockas fram ur stressade nutidshjärtan.
Låt oss bygga ett livets samhälle, inte en dödens kultur.
lördag 19 december 2009
Försöker bidra med goda råd i Theofilos
Nya numret av tidskriften Theofilos kom i brevlådan härom dagen. Huvudtemat var det kanske inte helt oväntade temat för en kristen tidskrift: Jesus. Jag hade förmånen att bidra med en artikel med fokus på den nyklassiska devisen "Jesus är svaret". Lustigkurrar brukar gärna skicka tillbaka devisen på volley med repliken: "Och hur löd frågan?"
Men faktum är ju att nästan oavsett vilken stor fråga det gäller, så har vi all anledning i att förankra svaret hos mannen från Nasaret. För, som läsaren av denna blogg vet, så ser jag ett oerhört behov av att lyssna till människors stora frågor. Det var också den första av de fyra punkter jag ville lyfta fram för läsaren att ta fasta på i ambitionen att kommunicera det kristna budskapet till dagens västerlänning. Här kommer punkterna i ultrakort sammanfattning:
1. Lyssna aktivt på människors existentiella frågor. Alltså: Inte bara låtsas lyssna, utan verkligen lyssna.
2. Tala tydligt! Våga gå emot strömmen av postmodernistisks snömos. Det människor verkligen söker idag är verkliga svar, efter att alltför länge ha hört att vi har alla svar inom oss. Det har vi inte. Det är därför vi söker.
3. Våga utmana! Vi behöver undvika fällan att göra budskapet så harmlöst att det inte skrämmer en kotte. För då attraherar det heller ingen. Budskapet om Jesus var, och är, värt att både leva och dö för.
4. Sanning och ödmjukhet i salig förening. Som bloggens läsare vet är detta en käpphäst som jag tar fram om och om igen. Det går att förena glasklara sanningsanspråk med en lika hängiven ödmjukhet och kärlek.
Här tror jag vi har fyra helt centrala nycklar. Självklart finns det fler. Men jag tror inte vi kan undvara dessa. Eller vad tror ni?
Men faktum är ju att nästan oavsett vilken stor fråga det gäller, så har vi all anledning i att förankra svaret hos mannen från Nasaret. För, som läsaren av denna blogg vet, så ser jag ett oerhört behov av att lyssna till människors stora frågor. Det var också den första av de fyra punkter jag ville lyfta fram för läsaren att ta fasta på i ambitionen att kommunicera det kristna budskapet till dagens västerlänning. Här kommer punkterna i ultrakort sammanfattning:
1. Lyssna aktivt på människors existentiella frågor. Alltså: Inte bara låtsas lyssna, utan verkligen lyssna.
2. Tala tydligt! Våga gå emot strömmen av postmodernistisks snömos. Det människor verkligen söker idag är verkliga svar, efter att alltför länge ha hört att vi har alla svar inom oss. Det har vi inte. Det är därför vi söker.
3. Våga utmana! Vi behöver undvika fällan att göra budskapet så harmlöst att det inte skrämmer en kotte. För då attraherar det heller ingen. Budskapet om Jesus var, och är, värt att både leva och dö för.
4. Sanning och ödmjukhet i salig förening. Som bloggens läsare vet är detta en käpphäst som jag tar fram om och om igen. Det går att förena glasklara sanningsanspråk med en lika hängiven ödmjukhet och kärlek.
Här tror jag vi har fyra helt centrala nycklar. Självklart finns det fler. Men jag tror inte vi kan undvara dessa. Eller vad tror ni?
torsdag 17 december 2009
Mot heretikerna!
I veckans utgåva av Kyrkans Tidning tummar jag lite grann på min princip att undvika att gå i svaromål med andra som menar sig vara kristna. Tillsammans med Olof Edsinger och Anders Månsson har jag där en debattartikel där vi diskuterar den förbluffande tystnaden kring Jonas Gardells bok "Om Jesus". Då den presenterar en Jesusbild som ligger så långt från den bibliska och klassiskt kristna tron är det anmärkningsvärt att stora kyrkliga kretsar lämnat den helt okritiserad.
Som vi skriver i artikeln är en av postmodernismens konsekvenser att det numera inte längre finns några irrlärare. Något som omöjligghör all seriös teologisk reflektion, då ingen längre kan avfärdas för att avvika från den kristna tron. Men den inställningen blir självfallet helt ogörlig i den verkliga världen, där vi dagligen och stundligen hamnar i situationer där vi behöver skilja korrekta uppgifter från felaktiga. När går tåget? Har vi köpt blöjor eller inte? Vad kommer blodprovet att visa?
Tydliga svar har en självklar plats även i teologins och filosofins värld, där frågorna ju är av långt viktigare natur. Och just därför blir det än viktigare att skilja sanningen från lögnen.
Som vi skriver i artikeln är en av postmodernismens konsekvenser att det numera inte längre finns några irrlärare. Något som omöjligghör all seriös teologisk reflektion, då ingen längre kan avfärdas för att avvika från den kristna tron. Men den inställningen blir självfallet helt ogörlig i den verkliga världen, där vi dagligen och stundligen hamnar i situationer där vi behöver skilja korrekta uppgifter från felaktiga. När går tåget? Har vi köpt blöjor eller inte? Vad kommer blodprovet att visa?
Tydliga svar har en självklar plats även i teologins och filosofins värld, där frågorna ju är av långt viktigare natur. Och just därför blir det än viktigare att skilja sanningen från lögnen.
tisdag 15 december 2009
Artikel på Newsmill idag
Jag fick lite blodad tand sent igår kväll och skruvade ner den bloggiska tonen något på föregående inlägg om mediestormen runt Tiger Woods och skickade in artikeln till Newsmill, där den kom in idag.
Jag glömde dock i sena aftonstunden bort att lägga in en poäng som kanske är den allra mest centrala i ämnet. Nämligen avgörandet av vilka gärningar som borde betraktas som moraliskt föredömliga repektive förkastliga i en sekulär medievärld, där människan generellt inte är något mer än en rent evolutionär produkt.
En stilla fundering som då uppstår: I en darwinstisk värld är vinnaren samma sak som den individ som är mest framgångsrik i att para sig och därigenom förhoppningsvis kunna sprida sina gener vidare till kommande generationer. Att leva så borde i så fall vara det absolut främsta av livsstilsval. Så vad är då problemet med Tiger Woods liv och leverne? Varför döms den som tycks handla helt i enlighet med människans evolutionärt betingade natur? Där är en annan poäng som är värd att fundera över...
Jag glömde dock i sena aftonstunden bort att lägga in en poäng som kanske är den allra mest centrala i ämnet. Nämligen avgörandet av vilka gärningar som borde betraktas som moraliskt föredömliga repektive förkastliga i en sekulär medievärld, där människan generellt inte är något mer än en rent evolutionär produkt.
En stilla fundering som då uppstår: I en darwinstisk värld är vinnaren samma sak som den individ som är mest framgångsrik i att para sig och därigenom förhoppningsvis kunna sprida sina gener vidare till kommande generationer. Att leva så borde i så fall vara det absolut främsta av livsstilsval. Så vad är då problemet med Tiger Woods liv och leverne? Varför döms den som tycks handla helt i enlighet med människans evolutionärt betingade natur? Där är en annan poäng som är värd att fundera över...
måndag 14 december 2009
Tiger Woods - grabben hela dan!
Visst har det varit klent med riktiga karlakarlar sen Clintan gick i pension. Tack och lov att det finns killar som Tiger Woods som vet hur damerna ska tas!
OK, OK, jag har väldigt svårt att undvika att vara ironisk. Men nu känner jag att jag måste nämna något om den här mediesoppan. Tycker faktiskt det får vara någon hejd på pressens dubbelmoral.
Golfgeniet Tiger Woods har helt uppenbart rört ihop en ganska rejäl soppa. Karriären är slut för alltid på grund av "svikna löften och ideal", skriver SvD. Bland sponsorerna är han "ute i kylan efter skandalrubrikerna" rapporterar DN. Och det är vad som sägs den seriösa morgonpressen. I kvällspressen är det självfallet sju resor värre. Löpsedlarna avlöser varandra om avslöjanden om nya älskarinnor och snuskiga sms. Allt är "väldigt, väldigt ledsamt" snyftar Aftonbladet. Expressen vet senaste nattens status på vigselringar. (Samtliga sakuppgifter i kvällspressen kommer alltid "i natt"). Och över alltihopa lyser indignation och förakt över den förkastlige Casanovan med golfklubban.
Nu börjar nästa fas i mediedramaturgin i och för sig smyga igång. Några vågar försiktigt säga att det här nog ändå blåser över med tiden. Men hyckleriet är ändå ganska häpnadsväckande. "Hur kunde du, Tiger?" utropar alla med en mun. Men hur kommer det sig att samma munnar på löpsedlar hit och förstasidor dit bjuder på avslöjande reportage: "Så är vi otrogna", helt uppenbart som en glamorös lockelse i tillvaron. Samma munnar som alltid annars ropar om vikten att själv göra vad man vill med sin kropp. Om vikten av att prova sig fram utan skygglappar eller stoppljus. Om det kittlande i att ständigt testa nya varianter, nya partners. Och hela tiden med en känga åt de moralfascister som vågar tala om trohet, äkthet och kärlek som en grund för människans sexualitet. Det finns ingen synd.
Det är något som inte stämmer här. Endera av de skallande ropen stämmer inte med verkligheten, så som vi förstår den. Rätt svar är självfallet att indignationen över Tiger Woods eskapader med andra kvinnor än sin fru är moraliskt förkastliga. Men om det gäller honom, gäller det självfallet också medelsvensson. Jo, det finns synd. Alla löpsedlar har skrikit det i två veckor. Woods är stämplad och dömd. Men de som hetsat till gärningarna går fortfarande fria.
Kvällspressens och - för den delen - i stort sett hela det offentliga samtalets maningar till alltmer hejdlösa sexuella experiment är förnedrande för alla. För den som läser och känner sig pressad att följa efter. Men allra mest för dem som skriver sådant de egentligen inte tror är vare sig sant eller gott. Skandaler kan göra mycket elände. Men de kan också väcka reaktioner som faktist är sunda. Kanske kan de bevaras lite mer än en kvart. Men mitt hopp är dessvärre ganska litet.
OK, OK, jag har väldigt svårt att undvika att vara ironisk. Men nu känner jag att jag måste nämna något om den här mediesoppan. Tycker faktiskt det får vara någon hejd på pressens dubbelmoral.
Golfgeniet Tiger Woods har helt uppenbart rört ihop en ganska rejäl soppa. Karriären är slut för alltid på grund av "svikna löften och ideal", skriver SvD. Bland sponsorerna är han "ute i kylan efter skandalrubrikerna" rapporterar DN. Och det är vad som sägs den seriösa morgonpressen. I kvällspressen är det självfallet sju resor värre. Löpsedlarna avlöser varandra om avslöjanden om nya älskarinnor och snuskiga sms. Allt är "väldigt, väldigt ledsamt" snyftar Aftonbladet. Expressen vet senaste nattens status på vigselringar. (Samtliga sakuppgifter i kvällspressen kommer alltid "i natt"). Och över alltihopa lyser indignation och förakt över den förkastlige Casanovan med golfklubban.
Nu börjar nästa fas i mediedramaturgin i och för sig smyga igång. Några vågar försiktigt säga att det här nog ändå blåser över med tiden. Men hyckleriet är ändå ganska häpnadsväckande. "Hur kunde du, Tiger?" utropar alla med en mun. Men hur kommer det sig att samma munnar på löpsedlar hit och förstasidor dit bjuder på avslöjande reportage: "Så är vi otrogna", helt uppenbart som en glamorös lockelse i tillvaron. Samma munnar som alltid annars ropar om vikten att själv göra vad man vill med sin kropp. Om vikten av att prova sig fram utan skygglappar eller stoppljus. Om det kittlande i att ständigt testa nya varianter, nya partners. Och hela tiden med en känga åt de moralfascister som vågar tala om trohet, äkthet och kärlek som en grund för människans sexualitet. Det finns ingen synd.
Det är något som inte stämmer här. Endera av de skallande ropen stämmer inte med verkligheten, så som vi förstår den. Rätt svar är självfallet att indignationen över Tiger Woods eskapader med andra kvinnor än sin fru är moraliskt förkastliga. Men om det gäller honom, gäller det självfallet också medelsvensson. Jo, det finns synd. Alla löpsedlar har skrikit det i två veckor. Woods är stämplad och dömd. Men de som hetsat till gärningarna går fortfarande fria.
Kvällspressens och - för den delen - i stort sett hela det offentliga samtalets maningar till alltmer hejdlösa sexuella experiment är förnedrande för alla. För den som läser och känner sig pressad att följa efter. Men allra mest för dem som skriver sådant de egentligen inte tror är vare sig sant eller gott. Skandaler kan göra mycket elände. Men de kan också väcka reaktioner som faktist är sunda. Kanske kan de bevaras lite mer än en kvart. Men mitt hopp är dessvärre ganska litet.
fredag 11 december 2009
Det finns (nästan) inga ord för hur bra Kent är
Nu har jag äntligen försökt komma till ett slutbetyg för Kents senaste skiva ”Röd”. Jag har följt bandet ända sedan första skivan för hundra år sedan, har varit på ett flertal konserter, förundrats över musik och texter och skrivit kulturartiklar om deras existentiella budskap. Och nu vet jag inte om jag vågar yttra min slutanalys utan att bli betraktad som historielös. Men okej, här kommer det. Röd kan vara Kents främsta album hittills. Och - musikhistoriskt att döma - förmodligen någonsin.
Såhär resonerar jag. Bandets främsta insats, såväl musikaliskt som existentiellt har tidigare varit ”Du och jag döden”. Fantastiska redogörelser för den postmoderna människans nakna ensamhet utan Gud i Klåparen och Rosor & palmblad. Musikaliska mästerverk i Max 500 och Mannen i den vita hatten. Albumet hade dock några bottennapp. På Röd finns inga egentliga lågvattenmärken – åtminstone om vi betraktar första spåret som mer konstnärligt än konstigt.
I övrigt har den musikaliska kreativitet som verkade ganska bortblåst på förra plattan ”Tillbaka till samtiden” återvänt. Inspelningarna i legendariska Meistersaal, Berlin gjorde rimligen sitt till. Så rent musikaliskt är lägstanivån helt obegripligt hög, speciellt när vi betänker att detta är Kents åttonde album, en period där de allra flesta band fallit in i bekvämlighetens lunk för länge sedan. Hur lyckas man uppbåda en sådan känsla och kreativitet efter så många år?
Textmässigt är skivan i långa stycken alldeles briljant. I Sjukhus ser vi skrämmande giftgula framtidsvisioner torna upp sig. ”Ser du hur inget växer, inget lever men ingen dör.” Speciellt intressant är att nutidsmänniskans ensamma utsatthet trots allt ändå flätas samman med ett flammande hopp. Skivan karakteriseras av en ”agnostisk gudslängtan”, skriver SvD, och någonstans kanske förnekelsen har nått vägs ände. ”Jag ber en bön när ingen ser mig” heter det i Idioter. I Svarta linjer ser Jocke Berg ”ett spikrakt spår mot Gud, om man tror på sånt”.
Alldeles fascinerande är även den utsatthet som känns in på bara kroppen i låten med den nästan freudianskt Kentdoftande titeln Ensamheten, samtidigt som kärleken ändå skymtar i diset:
I din värld av mörker syns dina brister, mina fel
Som sprickor där ljus kan tränga in
Och jag inser plötsligt, kärlek får man bara se
När tak och väggar rasar in igen i ensamheten
Avslutningen Det finns inga ord är så vacker (den extremt sluddrigt uttalade svordomen till trots) att det är i stort sett omöjligt att hålla tårarna borta. Bortom allt finns en kontakt, en kärlek som är starkare än alla svårigheter. Må vi få smaka och leva i den.
Det är bara att lyfta på hatten i djup beundran inför ordens, känslornas och de gråtande gitarrernas giganter, och framför allt den fantastiske poet som Jocke Berg är. Dags att lägga ner nu Kent, starkare än såhär blir det inte.
Såhär resonerar jag. Bandets främsta insats, såväl musikaliskt som existentiellt har tidigare varit ”Du och jag döden”. Fantastiska redogörelser för den postmoderna människans nakna ensamhet utan Gud i Klåparen och Rosor & palmblad. Musikaliska mästerverk i Max 500 och Mannen i den vita hatten. Albumet hade dock några bottennapp. På Röd finns inga egentliga lågvattenmärken – åtminstone om vi betraktar första spåret som mer konstnärligt än konstigt.
I övrigt har den musikaliska kreativitet som verkade ganska bortblåst på förra plattan ”Tillbaka till samtiden” återvänt. Inspelningarna i legendariska Meistersaal, Berlin gjorde rimligen sitt till. Så rent musikaliskt är lägstanivån helt obegripligt hög, speciellt när vi betänker att detta är Kents åttonde album, en period där de allra flesta band fallit in i bekvämlighetens lunk för länge sedan. Hur lyckas man uppbåda en sådan känsla och kreativitet efter så många år?
Textmässigt är skivan i långa stycken alldeles briljant. I Sjukhus ser vi skrämmande giftgula framtidsvisioner torna upp sig. ”Ser du hur inget växer, inget lever men ingen dör.” Speciellt intressant är att nutidsmänniskans ensamma utsatthet trots allt ändå flätas samman med ett flammande hopp. Skivan karakteriseras av en ”agnostisk gudslängtan”, skriver SvD, och någonstans kanske förnekelsen har nått vägs ände. ”Jag ber en bön när ingen ser mig” heter det i Idioter. I Svarta linjer ser Jocke Berg ”ett spikrakt spår mot Gud, om man tror på sånt”.
Alldeles fascinerande är även den utsatthet som känns in på bara kroppen i låten med den nästan freudianskt Kentdoftande titeln Ensamheten, samtidigt som kärleken ändå skymtar i diset:
I din värld av mörker syns dina brister, mina fel
Som sprickor där ljus kan tränga in
Och jag inser plötsligt, kärlek får man bara se
När tak och väggar rasar in igen i ensamheten
Avslutningen Det finns inga ord är så vacker (den extremt sluddrigt uttalade svordomen till trots) att det är i stort sett omöjligt att hålla tårarna borta. Bortom allt finns en kontakt, en kärlek som är starkare än alla svårigheter. Må vi få smaka och leva i den.
Det är bara att lyfta på hatten i djup beundran inför ordens, känslornas och de gråtande gitarrernas giganter, och framför allt den fantastiske poet som Jocke Berg är. Dags att lägga ner nu Kent, starkare än såhär blir det inte.
onsdag 9 december 2009
Fredspriset till Obama eller Bush?
Sedär, en liten politisk brandfackla i rubriken! Ville bara anknyta till en kulturartikel jag har i dagens Världen Idag (kulturartiklar läggs ej ut på nätet), utifrån idéhistorikern Svante Nordins nyutkomna bok "Fyra som förde krig". Den behandlar Andra världskrigets fyra huvudfigurer Hitler, Stalin, Churchill och Roosevelt och hur deras ideologier färgade krigets förspel och skeende.
Inget helt nytt i det greppet, men det verkligt intressanta är de implicita - och ibland även explicita - paralleller som Nordin drar till vår nutid. Det råder ingen tvekan om att Nordin framhåller Churchill som den store moraliske segraren i kriget. Men han gör det balanserat, utan att demonisera vare sig Hitler eller Stalin så till den grad att vi inte förmår göra några jämförelser till våra egna destruktiva drag. Han skildrar även på ett föredömligt sätt den ideologiska klyftan mellan Chamberlain och Churchill och vad som motiverade den brittiska befolkningen att under 30-talet helhjärtat stödja Chamberlain. Nordin skildrar även den kraftfulla amerikanska isolationismen som höll sin president gisslan ända fram till Pearl Harbor.
Det är omöjligt att i ljuset av händelserna för 70 år sedan inte fundera över världsopinionen idag. President Obama har gjort mycket beundransvärt, men att dela ut ett fredspris till en president som befinner sig i två krig är inte okontroversiellt. Och att Bushadministrationen var massivt impopulär i slutet av sin regeringstid är uppenbart. Men vilken av dem som valt den långsiktigt klokaste vägen är ännu alldeles för tidigt att säga. Som jag skriver i artikeln: "
(D)et är tydligt att den som västvärlden återigen vill se vid rodret är Chamberlain. Nordin gör inga uttalade jämförelser med nutiden, men mellan raderna låter han historiens sken belysa även dagens politiska ledare och deras vägval.
Historiens facit läser vi aldrig förrän efteråt. Ronald Reagan, som i både tal och handling sökte Sovjetimperiets undergång hyllades nu vid 20-årsminnet av murens fall. Hur eftervärlden kommer att betrakta George W Bush vet vi ännu inte. Om fredspristagare Obamas slutbetyg vet vi ännu mindre. Men dagens lättköpta kommentarer fastnar kanske något i halsen när samtiden tolkas med den förnöjt pappersviftande Chamberlain efter Münchenmötet som relief. Hotet från Hitler var nu avvärjt. Nu skulle han samarbeta med världen. Vi hade ”fred i vår tid”. Det skulle dock visa sig att Hitler hade en annan definition av begreppet ”fred” än de västliga demokratierna.
”Aldrig mer!” är den vanliga devisen när vi ser tillbaka på det fallna Tredje Riket. Aldrig mer? Som vanligt avgörs mycket av hur vi betraktar historien. Antingen ser vi den som en ständigt formande process, en levande påminnelse om hur lätt vi faller tillbaka i tidigare generationers fällor. Eller också sätter vi oss på betraktarens bänk, nöjt konstaterande hur vi idag har nått historiens högsta topp. Idag är vi mer upplysta. Numera inser vi hur världens oenigheter bäst möts med välvilliga förhandlingar, inte vapenmakt."
Att tolka sin samtidshistoria samtidigt som den skrivs har alltid varit svårt. Idag är det nästan helt ogörligt. Men den uråldriga principen att undvika alltför snabba slutsatser gäller idag också.
Inget helt nytt i det greppet, men det verkligt intressanta är de implicita - och ibland även explicita - paralleller som Nordin drar till vår nutid. Det råder ingen tvekan om att Nordin framhåller Churchill som den store moraliske segraren i kriget. Men han gör det balanserat, utan att demonisera vare sig Hitler eller Stalin så till den grad att vi inte förmår göra några jämförelser till våra egna destruktiva drag. Han skildrar även på ett föredömligt sätt den ideologiska klyftan mellan Chamberlain och Churchill och vad som motiverade den brittiska befolkningen att under 30-talet helhjärtat stödja Chamberlain. Nordin skildrar även den kraftfulla amerikanska isolationismen som höll sin president gisslan ända fram till Pearl Harbor.
Det är omöjligt att i ljuset av händelserna för 70 år sedan inte fundera över världsopinionen idag. President Obama har gjort mycket beundransvärt, men att dela ut ett fredspris till en president som befinner sig i två krig är inte okontroversiellt. Och att Bushadministrationen var massivt impopulär i slutet av sin regeringstid är uppenbart. Men vilken av dem som valt den långsiktigt klokaste vägen är ännu alldeles för tidigt att säga. Som jag skriver i artikeln: "
(D)et är tydligt att den som västvärlden återigen vill se vid rodret är Chamberlain. Nordin gör inga uttalade jämförelser med nutiden, men mellan raderna låter han historiens sken belysa även dagens politiska ledare och deras vägval.
Historiens facit läser vi aldrig förrän efteråt. Ronald Reagan, som i både tal och handling sökte Sovjetimperiets undergång hyllades nu vid 20-årsminnet av murens fall. Hur eftervärlden kommer att betrakta George W Bush vet vi ännu inte. Om fredspristagare Obamas slutbetyg vet vi ännu mindre. Men dagens lättköpta kommentarer fastnar kanske något i halsen när samtiden tolkas med den förnöjt pappersviftande Chamberlain efter Münchenmötet som relief. Hotet från Hitler var nu avvärjt. Nu skulle han samarbeta med världen. Vi hade ”fred i vår tid”. Det skulle dock visa sig att Hitler hade en annan definition av begreppet ”fred” än de västliga demokratierna.
”Aldrig mer!” är den vanliga devisen när vi ser tillbaka på det fallna Tredje Riket. Aldrig mer? Som vanligt avgörs mycket av hur vi betraktar historien. Antingen ser vi den som en ständigt formande process, en levande påminnelse om hur lätt vi faller tillbaka i tidigare generationers fällor. Eller också sätter vi oss på betraktarens bänk, nöjt konstaterande hur vi idag har nått historiens högsta topp. Idag är vi mer upplysta. Numera inser vi hur världens oenigheter bäst möts med välvilliga förhandlingar, inte vapenmakt."
Att tolka sin samtidshistoria samtidigt som den skrivs har alltid varit svårt. Idag är det nästan helt ogörligt. Men den uråldriga principen att undvika alltför snabba slutsatser gäller idag också.
Etiketter:
Barack Obama,
George W Bush,
Winston Churchill
måndag 7 december 2009
Om möss och människor i Dalarna
Det blev en intressant kväll med både tal och sång i Falun igår kväll, trots en jobbig hosta hos undertecknad. En vänlig man gick och hämtade en påse halstabletter vilket hjälpte upp situationen.
Vid ett tillfälle upplevde vi tillsammans det ögonblick jag brukar kalla det pedagogiska genombrottet. Åhörarnas uppmärksamhet fångades in, och allas sinnen blev plötsligt fullt ut koncentrerade på en enda springande punkt! Dessvärre handlade det den här gången inte om något fängslande inslag i min föreläsning, utan om en liten mus som sprang över scenen bakom mig...
Vid det tillfället befann vi dock oss i frågestunden efter föreläsningen och talade - återigen - om vilken roll som Darwin spelar för tron. En annan fråga som återkommer nästan varje gång handlar om Guds eventuella ursprung. "Om allting har en orsak, vem skapade då Gud?" Och svaret på den frågan är egentligen ganska enkelt. Om universum inte uppstod utan orsak ur ingenting finns det bara två kvarstående logiska möjligheter: Antingen är universum självt evigt, eller också är det skapad av någon som själv är evig och oskapad. Så i själva definitionen av Gud ligger alltså att han inte är skapad utan evig. Att fråga om orsaken till Gud blir därför en fråga utan egentligt innehåll.
Men det var som alltid roligt att möta tidigare och nya läsare och åhörare och få tillfälle att vända på frågorna tillsammans. Nu är föreläsandet över för året, så nu kan jag mer gå in för julgemenskap med familjen.
Också en avslutande trailer. Inom kort: Kent.
Vid ett tillfälle upplevde vi tillsammans det ögonblick jag brukar kalla det pedagogiska genombrottet. Åhörarnas uppmärksamhet fångades in, och allas sinnen blev plötsligt fullt ut koncentrerade på en enda springande punkt! Dessvärre handlade det den här gången inte om något fängslande inslag i min föreläsning, utan om en liten mus som sprang över scenen bakom mig...
Vid det tillfället befann vi dock oss i frågestunden efter föreläsningen och talade - återigen - om vilken roll som Darwin spelar för tron. En annan fråga som återkommer nästan varje gång handlar om Guds eventuella ursprung. "Om allting har en orsak, vem skapade då Gud?" Och svaret på den frågan är egentligen ganska enkelt. Om universum inte uppstod utan orsak ur ingenting finns det bara två kvarstående logiska möjligheter: Antingen är universum självt evigt, eller också är det skapad av någon som själv är evig och oskapad. Så i själva definitionen av Gud ligger alltså att han inte är skapad utan evig. Att fråga om orsaken till Gud blir därför en fråga utan egentligt innehåll.
Men det var som alltid roligt att möta tidigare och nya läsare och åhörare och få tillfälle att vända på frågorna tillsammans. Nu är föreläsandet över för året, så nu kan jag mer gå in för julgemenskap med familjen.
Också en avslutande trailer. Inom kort: Kent.
fredag 4 december 2009
Undervisar i Falun på söndag
På söndag vankas det långresa. Har förmånen att hålla en Vem tänder stjärnorna-kväll i Elsborgskyrkan i Falun på söndag. Vi planerar att varva tal och musik på ett sätt som jag tror kan förmedla budskapet riktigt bra.
Tänkte eventuellt försöka hitta ett sent tåg hem, men gav upp när jag insåg att det sena kvällståget visserligen passerar Nässjö vid tvåtiden på natten, men då får man inte kliva av! Så det blir övernattning och hemfärd måndag.
Som trailers kan jag skicka med att bloggen snart kommer att bjuda på reflektioner efter Falun-kvällen, samt en omsorgsfullt genomtänkt utvärdering av Kents platta "Röd".
Tänkte eventuellt försöka hitta ett sent tåg hem, men gav upp när jag insåg att det sena kvällståget visserligen passerar Nässjö vid tvåtiden på natten, men då får man inte kliva av! Så det blir övernattning och hemfärd måndag.
Som trailers kan jag skicka med att bloggen snart kommer att bjuda på reflektioner efter Falun-kvällen, samt en omsorgsfullt genomtänkt utvärdering av Kents platta "Röd".
torsdag 3 december 2009
Sant eller falskt i SVT?
Oj, vad många intressanta program det var på teve idag. Värt minst ett blogginlägg, nästan en artikelserie vart och ett av dem. Första vällingflaskan (tideräkning à la fam Ewert!) var det Skolakuten om betygsinflation, andra flaskan Kobra med utvärdering av Big Brother-teve som dessvärre gick samtidigt med Existens om bilden av islam i tidningen Världen Idag (där jag medverkar som kulturskribent).
Det blev huvudsakligen programmen ett och tre, och här finns en intressant gemensam nämnare: inställningen till sanningen. Vid en gymnasieskola i Stockholm (tror jag) hade 48 (fyrtioåtta!) procent högre betyg i matte än de fått på nationella proven - något som läraren också vågade hävda var berättigat. Nu är det riktigt att nationella proven inte är ensamt avgörande för betygen. I mina kurser har jag genom åren snarast satt lägre snittbetygen än den nationella proven pekat på, eftersom elever inte allför sällan släpper moment som är centrala i kursen.
Men programmet pekade på hur elever och - ännu mer riskabelt - skolledningar faktiskt utövat påtryckning för att driva upp betygen. Något som blir förödande när elever kommer upp till högre studier utan att ha nödvändiga kunskaper. Uppdraget att sätta betyg enligt sanningen - elevernas verkliga kunskaper - har fallit offer för betydligt lägre, och i längden fördärvliga syften.
Vad gäller inslaget i Existens kan man självfallet föra en seriös diskussion kring Världen Idag, precis som andra tidningar. Men diskussionen hamnar fel om kritik per definition jämställs med osaklighet. Det som varje tidning bör föra fram är självfallet sanningen om världen. Världen Idag är konsekvent kritisk mot islamismen och deras uttalde avståndstagande från demokrati, mänskliga rättigheter etc. Detta förefaller som en rimlig inställning för en tidning i ett demokratiskt land. Sedan kan man alltid diskutera ordval, retorik, sambandet mellan sak och person etc. Men om det är sant att islamismen utgör ett hot mot demokratiska värden - vilket syns uppenbart - måste det också vara möjligt att uttrycka detta.
Sanningen bör vara vår ständiga ledstjärna. Och som jag brukar skriva - en sanning som alltid bör kombineras med ödmjukhet. Men det är fortfarande sanningen.
Det blev huvudsakligen programmen ett och tre, och här finns en intressant gemensam nämnare: inställningen till sanningen. Vid en gymnasieskola i Stockholm (tror jag) hade 48 (fyrtioåtta!) procent högre betyg i matte än de fått på nationella proven - något som läraren också vågade hävda var berättigat. Nu är det riktigt att nationella proven inte är ensamt avgörande för betygen. I mina kurser har jag genom åren snarast satt lägre snittbetygen än den nationella proven pekat på, eftersom elever inte allför sällan släpper moment som är centrala i kursen.
Men programmet pekade på hur elever och - ännu mer riskabelt - skolledningar faktiskt utövat påtryckning för att driva upp betygen. Något som blir förödande när elever kommer upp till högre studier utan att ha nödvändiga kunskaper. Uppdraget att sätta betyg enligt sanningen - elevernas verkliga kunskaper - har fallit offer för betydligt lägre, och i längden fördärvliga syften.
Vad gäller inslaget i Existens kan man självfallet föra en seriös diskussion kring Världen Idag, precis som andra tidningar. Men diskussionen hamnar fel om kritik per definition jämställs med osaklighet. Det som varje tidning bör föra fram är självfallet sanningen om världen. Världen Idag är konsekvent kritisk mot islamismen och deras uttalde avståndstagande från demokrati, mänskliga rättigheter etc. Detta förefaller som en rimlig inställning för en tidning i ett demokratiskt land. Sedan kan man alltid diskutera ordval, retorik, sambandet mellan sak och person etc. Men om det är sant att islamismen utgör ett hot mot demokratiska värden - vilket syns uppenbart - måste det också vara möjligt att uttrycka detta.
Sanningen bör vara vår ständiga ledstjärna. Och som jag brukar skriva - en sanning som alltid bör kombineras med ödmjukhet. Men det är fortfarande sanningen.
onsdag 2 december 2009
Kristen teve - välsignelse eller hot?
Jag ligger sjuk i feber här, och läste just igenom gårdagens Dagen. Där fanns ett reportage där Håkan Arenius försöker analysera den kristna tevestationen Kanal 10, (andra artikeln här) som nu kan nå mångdubbelt större tittarskara sedan de kommit med i Com Hems utbud. Reportaget illustrerades förresten av en arkivbild som undertecknad tog när jag var nere i Älmhult och gjorde ett reportage om stationen för Trons Värld på den tiden den tidningen fanns.
Arenius kommer ofta med genomtänkta analyser, och även här har han flera poänger som kanalen bör fundera över. Jag bekymrar mig dock över den något stickiga attityd som Arenius framför. Kontentan i hans två analyserande artiklar blir att kanalen snarast gör mer skada än nytta i kristenhetens uppdrag att sprida evangeliet i vår tid. Och det är ett ganska drastiskt omdöme som jag har svårt att ställa mig bakom.
Visst, kanalen har en budget som ligger långt under andra tevestationer, och visst har man flera saker man behöver jobba med, sätt att uttrycka sig som riskerar att skapa en mindre positiv bild av den kristna tron. Men vår grundläggande attityd bör väl ändå vara att uppskatta varje initiativ som tas för att sprida det kristna budskapet i vårt land och hjälpa dem att utvecklas. Det är åtminstone den princip som jag drivs av, både i arbetet kring boken och i andra situationer.
Det finns många sammanhang som inte uttrycker sig på det sätt som jag skulle göra. Men den mångfalden måste få finnas. Så istället för att avfärda en god vision som har en bra bit kvar att gå vill jag säga: Gud välsigne Kanal 10 - och alla andra som vill förkunna det glada budskapet om Jesus!
Arenius kommer ofta med genomtänkta analyser, och även här har han flera poänger som kanalen bör fundera över. Jag bekymrar mig dock över den något stickiga attityd som Arenius framför. Kontentan i hans två analyserande artiklar blir att kanalen snarast gör mer skada än nytta i kristenhetens uppdrag att sprida evangeliet i vår tid. Och det är ett ganska drastiskt omdöme som jag har svårt att ställa mig bakom.
Visst, kanalen har en budget som ligger långt under andra tevestationer, och visst har man flera saker man behöver jobba med, sätt att uttrycka sig som riskerar att skapa en mindre positiv bild av den kristna tron. Men vår grundläggande attityd bör väl ändå vara att uppskatta varje initiativ som tas för att sprida det kristna budskapet i vårt land och hjälpa dem att utvecklas. Det är åtminstone den princip som jag drivs av, både i arbetet kring boken och i andra situationer.
Det finns många sammanhang som inte uttrycker sig på det sätt som jag skulle göra. Men den mångfalden måste få finnas. Så istället för att avfärda en god vision som har en bra bit kvar att gå vill jag säga: Gud välsigne Kanal 10 - och alla andra som vill förkunna det glada budskapet om Jesus!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)