Jag blir för varje år alltmer fascinerad av den här liknelsen, eller ska vi kanske säga beskrivningen av ljuset som lyser i mörkret. När vi släckte de elektriska ljusen ikväll för den en timme långa manifestationen Earth Hour började barnen fundera åtminstone en del på hur människan har det i många delar av världen. Och självfallet också hur vi i vårt land har haft det i en helt övervägande del av historien. Även om de många stearinljusen som lyste upp huset naturligtvis var mer än gemene man hade råd med. Och även om de flesta av husen runt omkring tråkigt nog lyste på som vanligt.
För inte speciellt många decennier sedan var "kura skymning" ett levande och stämningsfyllt begrepp som de flesta kunde relatera till. När mörkret faller tystnar bullret, människorna drar sig närmare varandra och det lilla ljusets värme upplyser mycket för både ögon och själ.
Timmen av - åtminstone partiellt - mörker för tanken till den annalkande långfredagens mörker. Där Guds son, världens ljus, universums Skapare och Herre, själv väljer att gå in i det mörkaste av mörker. När vi läser långfredagstexterna kan vi på avstånd skåda in i det mörkret, försöka förstå det och däri spegla vårt eget livs dunkla rum. Och ur det mörkret strålar Guds kärleks ljus starkare än något elektriskt ljus i världen.
Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte fått makt därmed. En sådan här kväll har kanske öppnat fleras ögon för det ljuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar