Njae, måste säga att gårdagens konsert med Kent i Linköping inte gjorde ett lika starkt intryck som deras tidigare, framförallt tältkonserterna efter Du & jag döden där hela det samlade konstnärliga uttrycket förmedlade ett budskap som inte upphörde ens när "lamporna tänds och publiken går ut". Skrev en artikel i NOD om det starka existentiella budskapet under den turnén. Har inte rätt att lägga ut texten på nätet, men beställ gärna nr 3:2005 från redaktionen eller lägg ett mejl till mig så kan jag nog hitta ett ex att skicka för en tjuga.
För att vara sjunde konserten under pågående turné var det för många slarvmissar, framför allt när det förinspelade introt till ordinarie avslutningsnumret Dom andra inte gick att få igång över huvud taget. Och precis som tidigare under turnén uteblev det givna slutnumret Det finns inga ord. Men några riktigt starka moment fanns förstås som vanligt. Avslutar denna post med två citat från Sjukhus respektive Socker.
"Jag vaknar i en sal, på ett skuggigt sjukhus står en kvinna
vid min säng som blekt sina tänder en grad för hårt
Hon smeker min kind varligt med en hand konstgjord som dockors
Rynkfri, ringlös, målad, tung och febervarm
Och min hud är vitt porslin, små ilskna utslag är en släng av allergi
främst mot min samtid och min tro
Jag skriver ditt namn tveksamt på ett vykort, liksom testar
Vem du var, det har jag glömt för längesen"
"Spelar det längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
Var att synas att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld
Att synas utan att verka
Ser enkelt ut på håll
Men jag lever på impuls nu
Via fjärrkontroll
Men jag sa alltid nej
Men ingen, ingen, ingen, ingen hör…"
Starka samtidsskildringar. Stor poesi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar