Riksdagen beslöt alltså igår att köra över regeringen och slå fast att det sönderfallande Osmanska riket under första världskriget begick folkmord mot i första hand kristna armenier.
Jag är för dåligt inläst i den politiska processen i detta fall, och man kan alltid diskutera huruvida det är rimligt att politiker avgör sådana här frågor i demokratiskt valda parlament. Jag är alltså inte redo att säkert säga att regeringens ståndpunkt att vänta var bättre eller sämre än oppositionen och de fyras gäng. Dagens Thomas Österberg menar att beslutet är riktigt, och jag lutar åt att hålla med.
Jag tycker i vilket fall som helst att reaktionerna på riksdagsbeslutet är synnerligen märkliga. Turkiet är upprörda och kallar genast hem sin ambassadör. Svenska tyckare tar också fasta på vilka problem som nu kan uppstå i de diplomatiska förbindelserna och kritiska röster hörs i körer som tycks nästan dirigerade i sitt unisona budskap.
Men finns det inte anledning att se saken från motsatt håll? För det är ju först när man erkänner att ett brott har begåtts som vägen till försoning kan påbörjas. Att - som Turkiet - kriminalisera påståenden om att ett folkmord har ägt rum leder självfallet bara till tunnelseende och en fortsatt isolering folkgrupper emellan. Att stänga dörren till en allsidig granskning av den egna historien leder till självrättfärdighet och historielöshet.
Att - i likhet med flera andra länder - göra ett uttalande där man slår fast att ett annat land begått folkmord kan säkert i det korta perspektivet leda till försämrade relationer till landet ifråga. Men hur skulle det fungera om vi ställde alla sådana ställningstaganden i relation till eventuellt försämrade relationer till den skyldiga parten? Kan vi tänka oss ett andra världskrig som inte följdes av en Nürnbergrättegång? Ett post-apartheidskt Sydafrika utan sanningskommission? Eller ett jugoslaviskt inbördeskrig utan Haagtribunal?
Nej, vi behöver tydliga moraliska ställningstaganden i vår värld. Oavsett om de slås fast av parlament, domstolar eller någon annan. Men vi behöver skilja ont från gott. Och då är det inte rädsla för brottsligens eventuella reaktion som bör styra oss. Utan snarare en varm omsorg om offren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar