Artikel om Ecce Homo i Världen Idag

Tidningen Världen Idag har idag en intervjuartikel med mig om människovärdet och utgivningen av Ecce Homo. Egentligen var det meningen att vi skulle ha haft spikat datum för föreläsning och offentlig release på Jönköpings bibliotek, men den ansvarige har varit på semester så den informationen kom inte med i artikeln. Men jag hoppas att artikeln kan vara informativ för de läsare som ännu inte hört om Ecce Homo eller SEA:s satsning på dödshjälpfrågan.

Sjukhuspräst svävar på målet om dödshjälp

Dagen inleder idag en artikelserie på temat "Leva till varje pris". Idag intervjuas sjukhusprästen Daniel Brattgård, som tar upp flera i sig relevanta poänger om att döendet idag har institutionaliserats i alltför hög grad, och att vi därför har svårt att acceptera döendet. Han berör också något han kallar en "god bråd död", att liv som tidigare avslutades i mogen ålder av exempelvis en hjärtattack idag med medicinsk hjälp kan fortsättas in i ett långsamt döende på sjukhus istället för i en trygg hemmamiljö. Kanske bör vi inte alltid göra allt som är möjligt att göra. Och här har han självfallet en poäng.

Men sedan tar artikeln upp några saker som känns mer problematiska. Framför allt tar han inte avstånd från avsiktligt dödande i sjukvården. Brattgård ingår i Statens Medicinsk-etiska råd, och det refereras till rådets förslag om "självvalt livsslut". I den här typen av frågor förekommer dessvärre ofta den här typen av förskönande omskrivningar. Vad det handlar om är självfallet samma sak som att läkare assisterar när någon vill begå självmord. Men då använder man gärna en annan term, eftersom självmord liksom låter lite obehagligt. För det är det. Och det är något som man idag arbetar på att förhindra på alla områden i samhället. Det finns ingen anledning av sjukvården av alla instanser skulle göra tvärtom.

Brattgård refererar sedan, precis som jag gör i den nu smygsläppta Ecce Homo - Se människan!, till den Hippokratiska eden och sjukvårdens uppdrag att "ibland bota, ofta lindra, alltid trösta", men fortsätter: "På 2000-talet har den inställningen förändrats. Med viss överdrift skulle man kunna uttrycka förändringen på följande sätt: helst förebygga, alltid bota, ofta lindra, ibland trösta." Tragiskt nog ligger det en del i detta. Av hans resonemang verkar han dock mena att detta är något oundvikligt. Men detta är inte en rimlig slutsats. Självfallet borde det i ett utvecklat servicesamhälle finnas möjlighet att utveckla den lindrande och tröstande funktionen som vi alltför ofta saknar i vårt automatiserade och ofta känslokalla samhälle.

Och - än mer problematiskt - om sjukvården skulle få rätt att avsiktligt döda patienter skulle vi hamna i den än värre tågordningen: Ofta bota - annars avliva. Ett sådant samhälle vore monstruöst. Och det är ett av skälen till att rösten för livet behöver fortsätta höras ljudlig och klar.

Mitt icke-möte med Göran Persson idag

Jodå, här hade man sett till att bära med sig med frågor, telefon och diktafon hela dagen i väntan på att fd statsministern skulle ringa. Jag hade bokat telefonintervju med honom till en miljöbilaga som jag är redaktör för (jodå, jag har diverse helt civila jobb också). Främst gällde det då Perssons nya roll som ordförande i ett svenskt biogasföretag.

Normalt sett bokar jag en telefontid vid intervjuer med personer som är lite mer högt uppsatta, och så ringer jag upp på utsatt tid. Icke så med Persson. Hans sekreterare på företaget meddelade att han skulle ringa mig när han hade tid under dagen. Vilket förstås skapar en viss stress, eftersom man måste vara ständigt tillgänglig. Efter lunch hade jag exempelvis lektion, men tyckte att vi fick köpa den olägenheten i det här fallet. Nåväl, strax efter lunch ringde det. På med högtalartelefon och diktafon. Men det var bara sekreteraren som meddelade att det blivit ett missförstånd, Persson hade inte tid att ringa. Ny tid: någon gång nästa torsdag. Så då är det bara att upprepa samma procedur igen... Summa summarum: Göran Persson är och förblir Göran Persson.

Däremot ställde jag några korta frågor till Persson ett år efter att han hade avgått som statsminister, och då besökte Thor-Björn Bastås i en repris på de valutfrågningar han brukade ha på Öland. (Artikeln finns i Dagen här.) Det var under den tid då S-tyckare av olika slag var väldigt upprörda över att den nyblivne konsulten samtidigt hämtade ut statsrådspension, och man gärna ville få en kommentar från Persson. Vi beslöt då att skriva texten väldigt snabbt och lägga ut på webben direkt ifall Persson skulle säga något av nyhetsvärde, så kunde Dagen i så fall få lite "TT-credd". Nåväl, han tycktes lite stimulerad av att få lite skjutjärnsfrågor av den samlade pressen, men något direkt jättescoop blev det nu inte.

Vi får se vilket humör Persson är på om , säger om, jag nu lyckas få samtala med honom nästa vecka...

Läs- och sevärt med Mats Selander

Jag har med stor fröjd tagit del av en debatt om moralen i en ateistisk respektive teistisk värld, finns att beskåda här. Det är CredoAkademins Mats Selander vs Humanisternas Jerker Karlsson som diskuterar moralens grund och innebörd utifrån sina respektive världsbilder.

Mats har fått klä skott en del i media för sin ljudliga argumentation, framförallt i abortfrågan, och vissa avfärdar honom därför på förhand. Det är generellt en mindre bra attityd, det finns stor anledning lyssna till honom i denna debatt. Den visar tydligt på den avgrundsdjupa skillnaden i hur vår moralsyn styrs av vår grundläggande världsbild. Extra tydligt blir detta när Jerker Karlsson inte lyckas trassla sig ur ställningstagandet att Förintelsen endast tycks vara fel för att påståendet om den judiska världskonspirationen var felaktigt. Utan en objektiv moralisk grund kunde kan inte förklara hur Förintelsen annars skulle ha varit moraliskt fel. Hårresande.

Jag vill också varmt rekommendera Selanders artikel i senaste Theofilos, som kom i lådan för två veckor sedan. Den är något av det allra bästa jag läst i den ständigt återkommande frågan om vem som har den största bevisbördan, ateisten eller den gudstroende. Selander visar här på ett lättfattligt och sunt sätt det orlimliga i ateistens ståndpunkt att den som vill hävda att något finns har hela bevisbördan. Hans slutsats blir istället att bevisbördan bör förbli jämnt fördelad. Köp tidskriften, den är väl värd det.

Smygpremiär

Då var den lilla smygpremiären avklarad och de första Ecce Homo-skrifterna skickade på posten. Har inte hört några reaktioner från Uppsala, där den smygsläpptes på SEA-presentationen på Livets Ord. (Du kan se den här om du klickar på SEA på besök, med skärpt samtidsanalys från Stefan Gustavsson).

Här hemma i Kungsporten gav jag en kort presentation av skriften som vi sålde i bokshopen sedan. Nu är min första lilla bokhög redan slut, så ni som beställt men ännu inte fått, hav tröst så kommer ditt ex när nästa laddning anlänt.

Reaktioner på själva innehållet kommer väl vad det lider, ska bli riktigt intressant att ta del av, både ros och ris. Jag märkte med Vem tänder stjärnorna att det dröjer ett tag innan folk har hunnit läsa och komma med respons. Noterbart var - åtminstone där - att de flesta av dem som var arga hörde av sig ganska fort. Kanske för att de inte läst boken? De som å andra sidan har hört av sig med värmande ord har varit många, och de har tagit mer god tid på sig. Och det känns nog också bäst så.

Ecce Homo tryckt och klar!

Här sitter jag och agerar posttjänsteman idag och packar paket av förbeställda böcker för utskick i början av veckan. För igår eftermiddags fick jag beskedet att ”Ecce Homo – Se människan” blivit klar på tryckeriet! En väldig massa ex har gått iväg till SEA:s kontor i Göteborg, och själv tog jag med störste pojken och hämtade resterande på tryckeriet i Huskvarna. (Sen fortsatte vi vidare och fikade ihop samt köpte en skottkärra. Blandade men mysiga vardagskarameller att få dela tillsammans.) Första exet går som sagts tidigare till frispråkige bloggaren Pelle Poluha, som kom med det vinnande titelförslag till titel. Dags att ta tillbaka detta ett av den kristna trons mest centrala uttryck!!

Självklart kände jag mig både stolt och förväntansfull när jag lastade in boklådan i bilen (även om den rejäla hagelstormen lade en viss sordin på stämningen). För det känns som om vi ligger väldigt rätt i tiden. Det går knappt att sätta på teven eller öppna en rikstidning utan att frågan om människovärdet dyker upp, åtminstone med någon dags intervall. Ibland handlar det om hot före födelsen, ibland i livets slutskede, mer sällan däremellan. Men jag tror att det ”just för en tid som denna” behövs en sund argumentering för hur vi bör förhålla oss till människan i teori och praktik.

Första varianten vi jobbade med var på 32 tättskrivna sidor, men jag ser nu att det var ett alldeles riktigt val att lägga texten luftigare och istället göra 48 mer lättlästa sidor. Det känns enklare att ta texten till sig, och det blir liksom också mer bok för pengarna.

Självfallet hinner jag på det utrymmet bara göra en kort sammanfattning av detta angelägna ämne. Det finns gott om utmärkta böcker som bearbetar frågan djupare (i notapparaten i slutet finns några bra läsförslag). Men det känns ändå väldigt bra att ha kunnat täcka hela fältet alltifrån stamcellsforskning och kloning, via abortdiskussionen och ända fram till den alltför aktuella dödshjälpfrågan. Hoppas att Ecce Homo i sitt lättillgängliga och billiga format kommer att kunna hjälpa många läsare att – kanske på ett nytt sätt – se människan, och inspireras till att på ett trovärdigt och tydligt sätt försvara hennes rätt ett leva – hela livet.

Ecce Homo beställer du på boksajten eller direkt hos SEA.

Bra förtydligande om människovärdet av Seidal

Idag jobbar jag med full fart på en miljöpublikation som jag är redaktör för. Ecce Homo sägs ska komma från trycket i början av nästa vecka, återkommer om detta då. Det är lite kul det där, när någon hyggligt aktiv författare eller skribent publicerar ett alster har det normalt gått ett tag sen man jobbade intensivt med det, och därför är man ofta mentalt inkopplad på ett helt nytt projekt... Men jag lovar att vara på tårna även i människovärdesfrågan.

Tomas Seidal har ett bra klarläggande på debattplats i Dagen idag, efter ett dimmigt inlägg i frågan härförleden som satte fingret på det faktum att själva processen när ett ägg befruktas och celldelningen inleds är ett komplicerat förlopp. Detta kom även upp i diskussionen kring mitt gästinlägg på Humanistbloggen. Detta faktum har dock ingen viktig betydelse för den etiska diskussionen om hur vi ska betrakta ett liv på embryo- eller fosterstadiet. Seidal skriver:

"Människolivet blir inte ett dugg mindre skyddsvärt för att befruktningen inte sker på ett ögonblick, utan är en process på flera timmar. Tror Bergström på allvar att alla vi som är kritiska till den svenska abortlagen, och all annan lagstiftning som mer eller mindre bortser från det ofödda barnets värde, grundar vår uppfattning på hur långt ett ögonblick är?"

Så självklart att det egentligen inte skulle behöva sägas. Men det behöver det tydligen ändå.

Bjussar tillbaka med ateistiskt gästblogginlägg

Det blev en rejäl diskussion om mitt gästblogginlägg hos Humanistbloggen. Ömsom vin, ömsom vatten bland kommentarerna.

Men jag passade på att bjussa tillbaka och bjuda in deras bloggansvarige Patrik Lindenfors att skriva ett gästinlägg här hos mig på temat "Därför tror jag att Gud inte finns". De eventuellt hållbara argumenten för ateismen är ju något jag försöker gå på djupet med i Vem tänder stjärnorna. Ska bli intressant att se huruvida vi får några trovärdiga argument den här gången. Håll ögonen öppna!

Gästbloggar på Humanistbloggen idag

Jag fick en vänlig inbjudan från Humanistbloggen att skriva ett gästblogginlägg hos dem. Inlägget har just lagts in där, gå gärna in och läs och tyck till i kommentarfältet.

Antony Flew - att följa bevisen dit de leder

Antony Flew har avlidit. Efter att ha ägnat i stort sett hela sitt vuxna liv åt att argumentera för ateismen, såg han sig i en ålder av drygt 80 år nödgad att ändra ståndpunkt. Det måste finnas en Gud. "Jag menar att de mest imponerande argumenten för Guds existens är de som stöds av de senaste vetenskapliga upptäckterna." menade han.

Flews förändrade ståndpunkt är oerhört intressant. Men kanske lika intressant är hans tidigare åsiktsfränders reaktioner. Flew var lurad av kristna evangelister, dement och inte vid sina sinnens fulla bruk - eller bara sentimentalt drömmande om en himmel på ålderns höst. Men han kan inte vid på fullt allvar ha menat att han inte längre såg ateismen som den trovärdigaste världsbilden.

Detta trots att Flew gång på gång förklarade att han inte blivit kristen, utan snarare deist, det vill säga, trodde på en Gud som en gång satt igång universum, för att aldrig mer ingripa däri. Han förklarade sin nya position med att han hade valt att vägledas av den princip som han följt i hela sitt liv: ”Följ bevisen, vart de än leder”.

Jag tror att vi alla, både gudstroende och ateister egentligen vill ställa oss bakom ett sådant axiom. Varför har då gudsförnekare generellt så svårt att acceptera att en av deras mest prominenta företrädare menar att vågskålen numera tippat över - att den moderna vetenskapen numera pekar på att Gud faktiskt existerar? Eller är det helt enkelt så att det är andra bevekelsegrunder som gör att man valt en ateistisk livshållning?

Ashes to ashes, dust to dust...

Det har varit en väldigt fin helg, utan barn men med fru. Inget jag eftersträvar varje helg, men den här var verkligen synnerligen välbehövlig för oss.

Tristare har det varit för våra ungdomar på Kungsgymnasiet som tvingats stanna hemma under det hovrande och hotande askmolnet i stället för att som planerat ge sig iväg tidigt i går morse. Jag läckte till Dagen som gjorde en liten artikel här. Tråkigt när något så genomplanerat och efterlängtat går i stöpet, eller åtminstone rumphuggs. Men vi kan ändå ha anledning att fundera lite över hur ett sådant här askmoln påverkar oss.

Är det verkligen rimligt för människan att förvänta sig att vi ständigt ska ha möjligheten att transtportera oss långa sträckor fågelvägen i nära nog ljudets hastighet? Återigen ger naturen oss tillfälle till perspektiv och reflektion. Jag tror det blir det vi får göra på morgondagens hastigt återinförda filosofilektion...

Bevara äktenskapet!

Ja, frågan har ju självfallet gått in i en ny fas nu när riksdagen fattade sitt beslut att helt förändra det traditionella äktenskapsbegreppet. Nu blir det vikigaste kanske att flytta fokus till att bevara de individuella äktenskapen som står under så starka attacker idag.

För vår del har vi för första gången någonsin ordnat barnvakt till alla fyra barnen, och har möjlighet att åka på en äktenskapsvårdande helg hos Levande Familjer. Känns nästan overkligt med två nätter utan barn. Så det lär knappast bli några blogginlägg från undertecknad på ett par dagar. På återhörande!

Såhär blev Ecce Homo-framsidan!

Då är både inlaga och omslag skickade till tryck, hoppas att skriften ska kunna finnas klar om en vecka. Såhär blev framsidan, försökte hitta ett bildspråk som skildrade den utsatta människan och hennes behov av skydd och omsorg både i sitt mycket unga och sitt gamla stadium. Vad säger ni, himmel eller pannkaka?

Jag kan nästan inte ett dyft

Nåväl, åtminstone på vissa områden.

Det är konstigt, det där med kunskap. Man kan tycka att man är väldigt kunnig på vissa områden, men nära nog helt blåst på andra. Vi bedömer ju ofta kunskap som intellektuell sådan, och visst är jag tacksam över att ha blivit förhållandevis begåvad på det området. (Och ja, det bör jag kunna säga med frimodighet även här i Janteland. För eftersom det är just en begåvning innebär det ju att jag inte har någon som helst egen ära i det. All ära i så fall åt gåvogivaren. Eller hur?)

Men på det praktiska området är det som att nervbanorna i min hjärna helt enkelt inte sitter ihop ordentligt. Jag har idag ägnat aftonen åt att dra hem en lekstuga till barnen. Fast den satt på ett släp. Och andra lyfte upp den åt mig. Och fäste den. Väl hemma hade jag ringt in ett gäng som skulle hjälpa mig att få ner den. Men jag fick ringa till vår lokale grävmaskinist som precis innan åkt förbi med en hjullastare. Och han fick sen rycka in och lyfta ner den lilla stugan åt mig.

I andra fall, som exempelvis intellektuellt djuplodande debattsituationer, känner jag mig fullständigt trygg. Och här skulle andra istället känna sig helt bortgjorda. Ingenstans i aftonens fraktprocess kände jag att jag hade riktig koll på läget, utan var hela tiden utlämnad åt andra som kunde de här bitarna mer. Jag tror att båda sitationerna är väldigt nyttiga för självbilden. Inte minst den senare.

Läs utdrag ur Ecce Homo!

Nu har jag skickat de sista kommentarerna till formgivaren, och "Ecce Homo - Se människan!" ska förhoppningsvis kunna gå i tryck senast torsdag. Det känns något klyschigt att säga att det känns spännande, men det gör det. På flera sätt; dels för att jag känner mig väldigt nöjd med den inriktning som skriften har fått, och dels för att innehållet samtidigt är synnerligen angeläget.

Senast härom dagen var det en lokal moderatpolitiker som hade lyckats få med sig sitt distrikt på en motion om avsiktligt dödande i sjukvården (även om även hon använde den förskönande omskrivningen "dödshjälp"). Ropen skalla - assisterat självmord åt alla!

Opinionsyttringar som dessa dyker idag upp både här och var. De lägger sig som ett mörkt täcke över välfärdslandet Sverige och vår sjukvård. Därför har Svenska Evangeliska Alliansens fokus på frågan om människovärdet och dödshjälpfrågan en tydlig relevans idag. Det känns mycket hedrande att få medverka i detta.

Från och med idag går det också att läsa ett kortare utdrag ur ett av skriftens bakgrundskapitel här.

Nya roller i helgen

I helgen har jag iklätt mig den lite ovana rollen som sträng skribenthandledare. Jag fick positivt svar på en förfrågan om att skriva en recension av filmen Änglavakt, men tiden hade runnit iväg lite för mycket så jag fick inte ihop det med biobesök. Frun som redan hade sett filmen erbjöd sig då att skriva en recension själv på prov. Hon är (förutom vacker, vis och huslig och alla andra goda attribut) duktig på att skriva, men har inte publicerat någon recension tidigare.

Så med en lite ovan blandning av kärlek och skoningslöshet skickade jag hennes olika versioner tillbaka till ritbordet. Utmärkt filmananlys, men funkade inte riktigt som recension i de första versionerna. I söndagskvällsversionen kändes den angelägen och läsvärd, hoppas att redaktören vill ta in den.

En annan ny roll var att föreläsa här hemma i Forserum bland människor som jag mestadels känner. Fick en fin afton som jag tror blev en inspiration för flera, fick flera upplyftande kommentarer efteråt och det värmer förstås.

Annars har jag gjort de sista korrändringarna i manuset till Ecce Homo - Se människan, och efter att vi även spikat omslaget ska den kunna gå i tryck i slutet av veckan. Jag planerar även att lägga ut något smakprov ur skriften under veckan, så håll gärna ögon - och samvete - öppna.

Det enda raka av Hägglund

Göran Hägglund satte i dagens interpellationsdebatt i riksdagen ner foten och sade tydligt nej till kraven på utredning om dödshjälp. Och det är självfallet det enda raka för en socialminister som vill ledas av en kristen människosyn. Han har också tidigare uttryckt sig med all önskvärd tydlighet. Jag citerar honom i min kommande skrift Ecce Homo - Se människan, som planeras gå i tryck inom en vecka (förhandsboka den här eller här), när han påpekar det allvarliga i att hamna i det sluttande planets princip:
"När man väl lyft på locket, är det snart inte bara i vissa extrema fall som dödshjälp förespråkas. Snart kommer också krav på att vem som helst, när som helst, av vilket skäl som helst ska få det offentligas hjälp att ta sitt eget liv."

Och det är inga fria fantasier han hänvisar till, sådana tongångar har sänt sitt eko genom historien tidigare, och de hörs även idag. Både i Holland och Sverige. Dessa dammluckor behöver fortsätta hållas resolut tillbommade. Klartänkt agerat, Hägglund!

Hemmaplan imorgon!

Imorgon lördag är det dags för Vem tänder stjärnorna-kväll härhemma i Forserum. Känns lite ovant att tala i församlingen här där jag bor, men hoppas på en intressant afton. Några har utlovat kniviga frågor, och det ska nog gå fint. Men som många av er säkert vet kan det ofta kännas mer nervöst på hemmaplan, när människor kanske ser en med andra ögon än när man är på bortaarena. Bloggläsare som bor här i närheten får gärna komma och vara med i Centrumkyrkan här på orten kl 17 på lördagseftermiddagen. Övriga får gärna sända goda tankar eller förböner.

Oberoende vittnen bekräftar evangelierna

Vi hade en intressant kväll om Jesus och uppståndelsen i Vaggeryd tidigare i afton. En av punkterna jag poängterade är hur trovärdigheten i en källa ökar om den bekräftas av andra oberoende källor, och evangeliernas skildringar av uppståndelsen är ett bra exempel på ett sådant fall. Fyra olika, men varandra bekräftande redogörelser av vad som skedde den första påskdagen.

Jag insåg också vikten av att vara väl påläst: en åhörare undrade under frågestunden om det finns några utomstående bekräftelser av de omvälvande händelserna kring Jesu död, med mörker och jordbävningar. Just den punkten hade jag läst på bara härom dagen, när min fru funderade kring samma sak. Och då finns faktiskt samtida historieskrivare som Thallus och andra som refererar till detta, och som tycks utgöra oberoende bekräftelser på evangeliernas uppgifter. Därför kunde jag också ge ett förhoppningsvis trovärdigt svar på frågan. Det är spännande med historia!

Jesus fascinerar!

Jag sitter här på tredjedag påsk och förbereder en hastigt inbokad föreläsningskväll om de moderna Jesusbilderna och uppståndelsen. Och det är konstigt med Jesus, hur strikt jag än försöker lägga upp de olika punkterna blir jag så inspirerad och uppmuntrad att jag har svårt att sitta still.

Att döma av kommentarerna i föregående bloggpost är det uppenbart att Jesus och tron på hans uppståndelse engagerar än idag. Jesus engagerar mycket, och trots alla mer eller mindre spejsade förslag på vem han egentligen var, så ligger sanningen fortfarande i Petrus bekännelse: "Du är Messias, den levande Gudens son".

Jag slås ibland av det häpnadsväckande i att tron har överlevt överhuvud taget. Den kom från en liten grupp anhängare vars messiasgestalt avrättats på skamligast tänkbara sätt efter att ha verkat offentligt i bara tre år, helt saknat politiska ambitioner, inte skrivit en rad och aldrig reste utanför den lilla provinsen i Romarrikets utkant. Men tron överlevde, mot alla, alla, alla världsliga odds, trots att de som kom att följa tron aldrig hade sett några fysiskt påtagliga spår av den Kristus de valde att följa. Och den växte till att tvåtusen år senare ha anammats av sammanlagt flera miljarder människor. För att de hållit tron för något mer än gåtfull och intressant, utan framför allt: sann

En alldeles fascinerande utveckling. Den säger inte så lite om vem Jesus måste ha varit - och är.

Vart tog kroppen vägen??

Kristus är uppstånden! Ja - Han är sannerligen uppstånden!

Så lyder det triumferande utropet i världens alla kyrkor idag. Uppståndelsen är inte en naiv förhoppning, en munter mytologi. Han är sannerligen uppstånden!

För en gudsförnekare är detta naturligtvis ohyggligt svårt att ta till sig. När man dör, så är man död. Konstigare är det inte. Men de bästa historiska källorna i detta mycket speciell fall ger anledning att inte vara alltför tvärsäker i sitt avståndstagande. Vi har följande historiska fakta att utgå ifrån:
Jesus från Nasaret verkade som kringvandrande predikant omkring år 30. Han avrättades genom korsfästelse och lades i en känd grav. Men några dagar senare hade något ovanligt inträffat. Jesu kropp var borta – graven var tom!

Här kommer nu en utmaning till alla bloggläsare. Framför allt till dem som – ofta med en ganska kaxig ton – avfärdar den kristna tron: Presentera ett historiskt trovärdigt svar på frågan: Vad hände egentligen med Jesu kropp efter begravningen?

Kom ihåg att de ovanstående faktauppgifterna är en nödvändig grund för förståelsen av det som skedde, vad det nu var. De är väl belagda uppgifter som forskarvärlden står bakom, och som kräver en god förklaring. Den tomma graven accepteras även den av majoriteten av de forskare som inte tror på uppståndelsen!

Så, återigen: Vad hände med kroppen? Var och en är välkommen att presentera det man anser vara mest rimliga lösningsförslaget. För kom ihåg, om någon önskar att kristendomen ska falla, har vederbörande ansvaret att presentera en hållbar naturalistisk förklaring på detta mysterium. Annars kvarstår den häpnadsväckande, men faktiskt verkliga svaret: Han är sannerligen uppstånden!

Den långa dagen

"Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande, lik en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi räknade honom för intet.

Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad.

Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.

Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom."
Jes 53:3-6

Det moraliskt nödvändiga straffet

Göran Hägglund har idag en utmärkt bra debattartikel på SvD Brännpunkt om vilken grundläggande syn som samhället bör ha på brott och straff. Gissningsvis har han haft god hjälp med författandet, det är inte Hägglunds vanligaste ämne att göra utspel i. Men artikeln är icke desto mindre synnerligen angelägen.

"Människan är en moralisk varelse som hela tiden förhåller sig till rätt och fel. Och som måste förhålla sig till frågan om rätt och fel. Detta ställer henne, till skillnad från djuren, inför ett moraliskt ansvar.
Straff innebär en upprättelse för båda parter. Åt brottsoffret som får se omvärlden reagera och brottslingen ta ansvar för sina gärningar. Men straffet betyder också en upprättelse för brottslingen.
För den som har tagit sitt straff har sonat sitt brott och har med det återupprättats som moralisk person. Man har fått en chans att i andras ögon återinträda i samhället som en ansvarstagande person. Det är alltså en annan diskussion än frågan om straffets längd. Det handlar om straffet som sådant, dess vikt för ett civiliserat och i verklig mening moraliskt samhälle.
Kontrasten till vänsterns syn är tydlig: Den person vars brott enbart är en konsekvens av omständigheter – och som därmed inte har en moralisk förmåga – kan ju per definition inte heller sona ett brott.
(...)
Frånvaron av straff blir i den meningen det grymmaste straffet av alla. Det blir en utstämpling ur den allas vår gemenskap som kulturellt och mellanmänskligt till stor del definieras av alla människors inre kamp att göra det rätta. I förhållande till sig själv, och i förhållande till sina medmänniskor.
Straff är ett nödvändigt inslag i rättsskipningen för allas vår skull. För allas upprättelse, men också för att vidmakthålla den människosyn som ytterst är ett värn mot den kalla materialism som vänstern ger uttryck för. "

Så klokt formulerat att jag inte har någon anledning att tillägga något. Den som inte håller med bör i så fall presentera argument för detta.