Vi har ikväll på palmsöndagen tittat på Lejonkungen med de stora barnen. Det var nog nästan tjugo år sedan både jag och min fru såg den, men minnet av ett starkt budskap stämde ganska väl överens med filmens innehåll. Visst, det är en del buddhistiska anstrykningar här och var, men ändå pekar budskapet någonstans på att buddhismen med sitt "hakuna matata" - inga bekymmer, ligg och slumra och låt dig inte beröras av världens ondska och lidande - är en falsk ideologi. För om så hade varit kunde Simba rimligen hellre ha legat kvar och fortsatt sin drönartillvaro med sina nya polare.
Men precis som den förlorade sonen, precis som Mose i sin tillvaro på andra sidan öknen, drivs den uppvuxne lejonkungen att återta den roll han var skapad att ha. Svårt, skrämmande, allmänt obekvämt - absolut. Men värt sitt pris, eftersom ingen av oss lever för sig själv. En bra film för både barn och vuxna som behöver fundera över sin uppgift i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar