True Euphoria

Då har det gått ett dygn sedan Sverige tog hem en alldeles överlägsen seger i Eurovision Song Contest. Jag är inte jätteeuforisk. Men lite.

Den glädje jag känner handlar mest om att årets tävling till allra största delen kännetecknades av sånger som handlade om världen sådan den är, utan att håna eller provocera för dess egen skull. Det svenska vinnarbidraget hade något befriande pretantionslöst över sig, inte minst genom den avskalade scenshowen. Den djupaste euforin kommer nästan alltid när strålkastarna släckts och konfettin fallit till marken.

Visst känns det aningen problematiskt att en diktatur som Azerbajdzjan höll en så strålande propagandaföreställning. Samtidigt kändes det lite rörande att se svenska Loreen ständigt gömma sig bakom håret och framstå något obekväm i rollen som glittrig segrare. Att ha en text som vill peka på eufori är förstås också bättre än en som hyllar förstörelse, egoism och död. Gott så.

Samtidigt innehåller vinnarlåten några filosofiskt problematiska formuleringar. Se exempelvis:
"We are here, we’re all alone in our own universe
We are free, where everything’s allowed and love comes first
Forever and ever together, we sail into infinity
We’re higher and higher and higher, we’re reaching for divinity"

Om vi är alleles ensamma i världen har vi ingen verklig, utan endast spelad eufori att nå. Att människan ändå vill söka gudomlighet i en ensam värld tyder kanske allra mest på att själva den grundsynen är falsk. Vi är inte ensamma. Lösningen kommer inte från oss själva, den ges oss som gåva ovanifrån. Som psalmtexten säger:
"För att du nedsteg, hit till de plågade
Hit till de dömda
Vet vi att ingen ensamhet finns mer
Vet vi var Gud är"

Där har vi en orsak till eufori. Verklig sådan.

Blivit invald i EFK:s samfundsstyrelse

Jag har gått och hållit lite på info här några dagar, helt enkelt eftersom jag inte har fått spikade besked själv. Men nu igår kom det ett mejl om kommande sammanträdesdagar för styrelsen i Evangeliska Frikyrkan (kort: EFK), så därmed får jag anta att den gångna helgens kongress gick på valberedningens förslag och valde in mig som ledamot i samfundsstyrelsen.

Jag är ju medlem i EFK-församlingen Kungsportskyrkan, och det var från församlingen man ville ge mig den här hedrande nomineringen. Jag funderade en tid och sökte råd hos Herre, hustru och några ytterligare innan jag tackade ja. Jag har sagt nej till en del andra förfrågningar tidigare eftersom jag inte velat ta för mycket tid från familjen. Men som sammanträdesschemat ser ut, med runt fem årliga sammanträden fredag-lördag bör det kunna fungera med familjesituationen, och jag vill hoppas att jag kan tillföra en del till styrelsearbetet utifrån det engagemang jag har i övrigt.

Nu ska jag i ärlighetens namn erkänna att jag i utgångsläget inte är enormt bekant med EFK:s samlade ansvarsområden, jag har åtminstone halvhygglig kunskap om några av samfundets skolor, mission och vissa andra verksamhetsgrenar, men på andra håll är jag ganska blank. Om ni lovar att inte säga det till nån så har jag ännu aldrig heller varit på EFK:s stora sommarkonferens på Torp utanför Örebro. Jag och min fru bodde i den staden första året som gifta, men vi flyttade dit efter konferensen, och hann därifrån ungefär när den gick nästa år... Men hysssccchh, säg inget bara...

Nå, jag räknar med att få bra genomgångar av samfundets olika verksamheter i samband med första sammanträdet i september. Hoppas och tror att det kan bli ett givande engagemang, där jag kan få dra mitt lilla strå till stacken till ett av de kristna samfund i Sverige som både växer och frodas.

Nära döden ser man livet

Nej, måste hålla eventuella nyfikna på sträckbänken ytteligare någon dag med nyheten jag utlovade. Helt enkelt för att jag själv befinner mig på samma sträckbänk, och ännu inte har fått full information. Återkommer.

Kan passa på att rekommendera Aftonbladets (jo, även en blind höna osv...) intervju med Arne Hegerfors, som såvitt jag vet kliver in i pensionärens värld just i afton. Hans nära döden-upplevelse efter en rejäl hjärtinfarkt kan säkert även den avfärdas av den som redan på förhand har bestämt sig för en materialistisk världsbild. Men intressant är den att ta del av:

"När jag låg där och befann mig någonstans mellan sömn och vaket tillstånd upplevde jag att jag var inne i en mörk grotta. Men det var en behaglig svärta, som om väggarna var täckta av svart sammet. Och det är någon annan där inne men jag ser inte riktigt vem det är. Då gick tanken ”jaha, det är alltså så här det är att dö”. Det var inte svårt. Det är som att släcka ljuset. Jag var övertygad om att jag dog och jag kände lite ”jaha”.
Har du funderat på vem som var där i grottan?
– Det är klart att jag har.
Och det var inte ”Ankan”?
– Nej, det var det inte. Det är klart att jag tror att det var Gud."

Mixed emotions

En ohyggligt mixad dag. Just såhär före midnatt håller jag på att försöka smälta att Spurs missar Champions League nästa år på grund av tusen smådetaljer, där den sista spiken sätts när Schweinsteiger just sköt i stolpen och låter Chelsea ta hem hela rasket. Det här blir en tung sommars uppförsbacke för trogna Tottenhamsupporters.

Annars har jag haft en produktiv dag i stugan i skogen. Visst Hemingwaykomplex när det riktiga skrivflytet bitvis tröt en aning. Tur att jag inte hade någon bössa tillhands. Men jag hoppas kunna ha ett bokutkast redo för första granskning inom någon vecka. Sedan får vi se vart det bär hän.

Kort: imorgon eller möjligen måndag räknar jag med att kunna publicera ytterligare en nyhet. De duggar visst lite tätt nuförtiden.

Första utspelet av KLEO + spännande helg förväntas!

Dagen skriver idag om ett angeläget upprop för skydd av den i internationella konventioner grundade rätten för föräldrar att välja en utbildning för sina barn som står i överensstämmelse med deras filosofiska och religiösa övertygelse. Jag skriver under uppropet som ordförande för organisationen KLEO - presenterad i tidigare bloggpost - tillsammans med en rad andra kristna ledare från olika sammanhang.

Uppropets innehåll känns väldigt angeläget, inte minst för den kristna friskolesektorn, vars frihet att fungera som de konfessionella skolor vi är har beskurits på ett sätt som inte ligger i linje med de internationella överenskommelser som vi hänvisar till. Vi förväntar oss därför att lagstiftare och myndigheter drar lagen och dess tillämpning i riktning mot de konventioner som Sverige ratificerat och ställt sig under.

Nu under långhelgen är målet att det ska bli rätt så stilla här på bloggen. Vi har lyckats pussla ihop familjesituationen så att jag kan få möjlighet att åka ut i en stuga i skogen och jobba fokuserat i två dagar.

Om allt går som jag hoppas ska jag i nästa vecka ha färdigt ett första utkast till det jag hoppas ska kunna bli en större produkt. Nämligen en ny bok. I så fall med förhoppning om utgivning nästa år. Mer info om detta kommer senare, om projektet nu framskrider i förväntad takt.

Jesusmanifestationen - stark och hjärtlig igår och idag

Idag har den årliga Jesusmanifestationen avhållits i Stockholm för femte året i rad. Trots trist väder rapporterar Aftonbladet om 15000 människor i ett två kilometer långt tåg - alldeles fantastiskt! Vår familj är inte med i år, vi passar på att besöka mina föräldrar i Skåne istället i helgen.

Vi var dock med alla de inledande åren, och det tredje året uppfylldes Stanley Sjöbergs vision om 25 000 kristna från alla sammanhang som firar gudstjänst tillsammans i Kungsträdgården. Vi kände då för vår del att arbetet var utfört; kanske återkommer vi efter dessa två års paus om manifestationen går även 2013. Jag hade igår en kulturartikel i Världen Idag som kopplade samman den gångna vinterns artikelserie om samhällets sju pelare med det bönetåg som idag vandrade runt och bad om Guds väg och välsignelse för vårt lands centrala institutioner. Jag skriver bland annat:

"Första året bevakade jag manifestationen som journalist, och följde då det tåg som leddes av Stockholms invandrarkyrkor. En bild har satt sig fastare än andra i minnet. Strax före Kungsträdgården, jämsides med Stockholms slott vände jag mig om för att se den till synes ändlösa skara som vällde ner från Söders höjder. Det färgglada tåget sjöng, jublade, dansade och skanderade ”JESUS! JESUS!” inför förbipasserande och något förvånade storstadsbor. Det nyhetsbevakande ögat tårades inför den sällsamma synen. Den dagen fick Jesus Kristus sin plats mitt i huvudstadens och Sveriges hjärta på ett nytt sätt. Det var hjärta, det var tillbedjan, det var en i alla bemärkelser salig blandning människor som förkunnade Guds frihet och glädje till vårt land.

När Jesusmanifestationen även i år intar huvudstaden och låter bönens tåg stanna vid Sveriges viktigaste symbolplatser för politik, utbildning, ekonomi och kulturliv är det mer än en happening för en liten intressegrupp. Det är en bekännelse på ett större plan, en konkret del ur bönen Fader Vår: 'Tillkomme ditt rike, såsom i himmelen, så ock på jorden'."

Vald till ordförande i ny friskoleorganisation

Jo, jag utlovade ju en nyhet, och kan nu släppa informationen att några visionära personer under några år har sett behovet av att skapa en organisation som kämpar för ungdomars och deras föräldrars demokratiska rättighet att själva välja skola. Det har ju under senare år funnits ett hårt, och ofta rent aggressivt tryck på att förbjuda denna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna samt övriga internationella konventioner fastslagna rättighet. Detta är fullständigt orimligt i ett öppet, pluralistiskt samhälle. Den stora attackerna sätts av någon (hos den högljudda kritikergruppen inte oväntad) anledning in mot just kristna friskolor, av vilka min egen civila arbetsplats Kungsgymnasiet är en.

Initiativtagarna tillfrågade mig för kanske ett år sedan om jag ville bli ordförande för den nya organisationen, och efter en tids fundering tackade jag ja. Jag har sedan tidigare goda kontakter med några andra kristna gymnasier, och har under läsåret haft möjligheten att bygga upp goda kontakter med de övriga som finns i vårt land. Och fler ska vi förhoppningsvis bli! Det finns åtminstone en annan skola som avser att starta nästa år. (Bara som ett förtydligande vill jag lägga till att den omdiskuterade Laboraskolan i södra Småland inte är en kristen friskola, utan en icke-konfessionell sådan.)

Jag valdes till ordförande på årsmöte tidigare i år, då vi också antog stadgar för den nya organisationen som går under namnet KLEO - Fria Gymnasister. Namnet är en förkortning av Kristna Läroinrättningars ElevOrganisation. Som namnet antyder är alltså vårt fokus på att stå på elevernas sida och hävda deras rättigheter, snarare än huvudmännens, vilkas intressen tas tillvara av organisationer som exempelvis Friskolornas Riksförbund och Kristna Friskolerådet.

Nu i veckan skrev vi in de allra första medlemmarna i KLEO, och vi kommer under året att arbeta för att få ett brett medlemsstöd för vår organisation och dess arbete. Medlemskap är öppet dels för personer som går eller har gått på en friskola, och dels personer som stödjer KLEO:s syfte. Jag återkommer säkert ibland här på bloggen med mer info om detta och möjligheten att bli kostnadsfri stödmedlem i förbundet. Men det är roligt att kunna fungera i ytterligare en roll där jag kan få vara med och se unga människor växa i mognad och lära sig att fungera och påverka i det demokratiska samhället.

Recension av Gud och hans kritiker + nyhet

Jag läser en recension av Gud och hans kritiker från andra sidan Östersjön, i Österbottens tidning. Recensenten är  balanserad, men han går en bit längre än jag i beskrivningen av nyateisterna retorik. Han beskriver de mest högljudda företrädarna som

"människor som när det gäller  omdömen om och bedömningar av de kristna och om religioner överhuvudtaget dels rör sig med en vokabulär som påminner om doktor Goebbels om judarna på trettiotalet och dels ger uttryck för en motsatt fundamentalism, som inte saknar rent regressiva och naiva drag"

Formuleringen är kanske i starkaste laget, men när man tittar på kommentarer runtom på bloggar och hemsidor funderar man allt både en och två gånger över vilka bevekelsegrunder man egentligen har för sitt antireligiösa engagemang. Passa på att beställa Gud och hans kritiker här.

Imorgon tänkte jag presentera en nyhet som jag flaggat för tidigare i vår. Nu börjar arbetet tuffa igång på riktigt, så nu kan jag berätta mer. Kika in här igen så får du veta mer. 

Varit på releasekonsert utöver det vanliga

Idag har jag haft det alldeles väldigt stora hedersuppdraget att vara konferencier för Lina & Johannes Hägers releasekonsert i Huskvarna - sista på deras releaseturné. Jag kan inte annat än böja mig i djupaste beundran inför parets nivå som låtskrivare och musiker, deras hängivenhet och ödmjukhet inför Gud som skiner fram i texterna, och sist men inte minst: Johannes otroliga skicklighet som producent.

Du som inte har upptäckt dem än - lyssna på livestänkaren Han är inte längre kvar och sen gör du det enda rimliga och går in och beställer skivan. Jag kan personligen lämna en garanti att du inte blir besviken.

När poletten trillar ner

Den här veckan är det lite lugnare med undervisning, våra treor är på studieresa i Änglarnas stad (inte Göteborg då alltså, utan den i Kalifornien...) Men jag glädjer mig fortfarande åt en sådan där stund av omedelbar filosofisk uppenbarelse som vi hade på filosofin förra veckan.

Eleverna har haft enskilda slutuppgifter inom fritt valda områden, och vi hade en diskussion kring den fria viljan, som en elev jobbat med. En elev som bekänner sig som ateist (jodå, vi välkomnar sådana också, för den som inte trodde det, och de har lika stor rätt att yttra sin mening som alla andra) argumenterade med emfas för att den fria viljan inte existerar. När samma elev senare skulle redovisa sin egen uppgift fick vederbörande inleda med: "Jag vill börja med att först be er glömma allt det jag sade nyss. För att mitt resonemang ska hålla ihop så krävs det nämligen att vi faktiskt har en fri vilja!"

Det är inte ofta som en inre motsägelse eller absurditet bara uppenbarar sig så snabbt alldeles av sig självt! Att söka sanningen kan däremot ofta leda till att man faktiskt också finner den. Vissa saker är så uppenbart sanna att verkligheten berättar sanningen utan att bli tillfrågad. Det krävs bara att man också vågar möta verkligheten ibland.