Den här internetvärlden är lite svårhanterlig ibland. Jag vaknade i morse och fann i mejlkorgen att jag plötsligt och oväntat drabbats av en lite mer frostig relation gentemot Herr Sturmark. Lite mejlväxling senare började läget klarna vem som egentligen skrivit och sagt vad, vad man egentligen menat, och vi kunde enas kring hur vi bäst kan kommunicera respektfullt med varandra, och nu i afton tror jag vi har tinat upp till normalläge igen.
Internet är snabbt och vidsträckt, men ger en hel del utrymme för överilningar och missförstånd. Men det är gott när man snabbt har möjlighet att reda ut begreppen igen. Jag är fortsatt kritisk till de alltför många överdrifter och aggressiva ordväxlingar som kommunicerats från den nyateistiska sidan (jodå, även i de fall det förekommer från vår sida). Den som har sanningen behöver sällan skrika högst för att göra sig hörd. Sanningen brukar visa sig med tiden ändå. Låt oss välja en fortsatt saklig, tydlig men ändå respektfull ton i diskussionen fortsättningsvis. Schysst så?
måndag 25 juni 2012
torsdag 21 juni 2012
Skrivlogg, slutpunkt
Då har jag satt punkt för sista kapitlet i den planerade boken med samtidskritisk udd. Om dispositionen håller blir resultatet en bok av essäkaraktär, som spänner över en rad ämnen. Jag har använt mig av metoden att spränga in korta ögonblicksbilder på högst en sida som tankeväckande andningspauser mellan kapitel av större tyngd. Jag ville också gärna avsluta hela boken med en sådan bild, men hittade ingen förrän jag blivit klar med sista huvudkapitlet. Men så föll idén och upplägget plötsligt på plats, och jag tror att den kan ge precis den känsla jag eftersökte.
Nu har jag satt slutpunkt och går nu in i några veckors genomgång och bearbetning av texten efter hustruns synpunkter. Därefter tar jag gärna emot ytterligare kloka tankar kring innehållet. Boken spänner som sagt var över vitt skilda områden från dåtid och nutid för att belysa vår samtid i samhälle och kyrka, var vi hamnat snett, och hur vi kan, måste finna en väg framåt.
Den bloggläsare som har lite sommartid över och tror sig kunna bidra med insikt i musik/medie/databranschen, företagsvärlden eller helt enkelt lite teologisk klokskap får gärna höra av sig på mejl, per(snabel-a)ordklass.se Jag kan inte lova på förhand att jag kommer att skicka manus för synpunkter till var och en som hör av sig, men hör gärna av dig om tid och intresse finns. Konstruktiva synpunkter belönas med ett signerat ex av det som förhoppningsvis kommer ut som bok under 2013.
Nu har jag satt slutpunkt och går nu in i några veckors genomgång och bearbetning av texten efter hustruns synpunkter. Därefter tar jag gärna emot ytterligare kloka tankar kring innehållet. Boken spänner som sagt var över vitt skilda områden från dåtid och nutid för att belysa vår samtid i samhälle och kyrka, var vi hamnat snett, och hur vi kan, måste finna en väg framåt.
Den bloggläsare som har lite sommartid över och tror sig kunna bidra med insikt i musik/medie/databranschen, företagsvärlden eller helt enkelt lite teologisk klokskap får gärna höra av sig på mejl, per(snabel-a)ordklass.se Jag kan inte lova på förhand att jag kommer att skicka manus för synpunkter till var och en som hör av sig, men hör gärna av dig om tid och intresse finns. Konstruktiva synpunkter belönas med ett signerat ex av det som förhoppningsvis kommer ut som bok under 2013.
fredag 15 juni 2012
Inspirerande möten i Stockholm ger tro på ett liv efter sommarlovet
Igår var jag som en åtminstone ganska milt klubbad säl, man sover inte bra på en bäddsoffa i riksdagshuset om man ska upp halv sex och hinna med tåget. Idag var det skolavslutningar på flera håll. Jag delade ut en Hortensia till avgående rektor och spelade och sjöng Tomas Ledin (nej, inte hans sommarvisa...) Inte varje dag man gör sånt!
Man nu när England stängde fotbollsfönstret för Sverige kan jag plita ner några rader om mötena i onsdags. Vi var ett antal representanter från olika organisationer som fick möjlighet att möta Luca Volonte, gruppledare för EPP-gruppen i Europarådets parlamentariska församling och Daniel Lipsic, före detta justitieminister och inrikesminister i Slovakien som numera jobbar med människorättsfrågor, framför allt med inriktning på religions- och yttrandefrihet. Framför allt den senare upplevde jag som verkligt engagerad och sunt resonerande.
Jag besökte mötet som representant för den kristna gymnasieorganisationen KLEO, och flera av våra centrala frågor tangerades under mötet. Dels gav de både besökarna en genomgång av hur olika för oss relevanta frågor just nu behandlas i Europa, men det som framför allt var inspirerande var att möta människor från en lite större och öppnare värld än den sekularistiskt hämmande värld vi upplever i Sverige. Även om Europa under det senaste seklet har tagit farväl av mycket av sina kristna rötter menade de att det finns en stor folklig majoritet i vår världsdel som stödjer klassiskt kristet-etiska ståndpunkter. Det finns också goda möjligeter att utifrån internationella konventioner och resolutioner att hävda detta, och göra det på både moraliskt och juridiskt trygg mark.
Det är förstås ytterst larvigt av svenska religionskritiker att ropa i högan sky när en präst gör det man normalt alltid gör vid en samling: önskar deltagarna Guds välsignelse. Kanske hade Humanisterna - som för övrigt ges en rätt djupgående studie i Dagen idag - hellre sett att ledaren för en skolavslutning hade visat ointresse, irritation eller kanske till och med aggressivitet mot eleverna - så länge det har sekulära förtecken? Dessa tendenser i de kommunala skolorna, parat med det tryck som idag bedrivs mot de kristna skolorna understryker behovet av en organisation och ett internationellt samarbete som stärker rätten till en utbildning som överensstämmer med ens grundläggande religiösa och filosofiska värderingar.
Man nu när England stängde fotbollsfönstret för Sverige kan jag plita ner några rader om mötena i onsdags. Vi var ett antal representanter från olika organisationer som fick möjlighet att möta Luca Volonte, gruppledare för EPP-gruppen i Europarådets parlamentariska församling och Daniel Lipsic, före detta justitieminister och inrikesminister i Slovakien som numera jobbar med människorättsfrågor, framför allt med inriktning på religions- och yttrandefrihet. Framför allt den senare upplevde jag som verkligt engagerad och sunt resonerande.
Jag besökte mötet som representant för den kristna gymnasieorganisationen KLEO, och flera av våra centrala frågor tangerades under mötet. Dels gav de både besökarna en genomgång av hur olika för oss relevanta frågor just nu behandlas i Europa, men det som framför allt var inspirerande var att möta människor från en lite större och öppnare värld än den sekularistiskt hämmande värld vi upplever i Sverige. Även om Europa under det senaste seklet har tagit farväl av mycket av sina kristna rötter menade de att det finns en stor folklig majoritet i vår världsdel som stödjer klassiskt kristet-etiska ståndpunkter. Det finns också goda möjligeter att utifrån internationella konventioner och resolutioner att hävda detta, och göra det på både moraliskt och juridiskt trygg mark.
Det är förstås ytterst larvigt av svenska religionskritiker att ropa i högan sky när en präst gör det man normalt alltid gör vid en samling: önskar deltagarna Guds välsignelse. Kanske hade Humanisterna - som för övrigt ges en rätt djupgående studie i Dagen idag - hellre sett att ledaren för en skolavslutning hade visat ointresse, irritation eller kanske till och med aggressivitet mot eleverna - så länge det har sekulära förtecken? Dessa tendenser i de kommunala skolorna, parat med det tryck som idag bedrivs mot de kristna skolorna understryker behovet av en organisation och ett internationellt samarbete som stärker rätten till en utbildning som överensstämmer med ens grundläggande religiösa och filosofiska värderingar.
onsdag 13 juni 2012
På väg till spännande möten i huvudstaden
Sitter på tåget på väg till Stockholm och ser fram emot givande möten i Riksdagshuset i afton. Först styrelsemöte i Claphaminstitutet, därpå direkt vidare till ett nätverksmöte med ledare för olika organisationer som ska träffa två högt uppsatta europeiska politiker där vi tillsammans ska dryfta frågor om religionsfrihet och mänskliga rättigheter. På det andra mötet representerar jag gymnasieorganisationen KLEO, som vi nu håller på att sätta i gång ordentligt för att driva kristna gymnasieskolors rätt att existera och verka utifrån vår konfessionella identitet. Jag hoppas att framförallt det sista mötet ska kunna ge goda ringar på vattnet i vårt land. Hoppas kunna återkomma under morgondagen med lite tankar efter aftonens övningar.
onsdag 6 juni 2012
Zzzzzzkolavslutning igenzzzzzz
Man undrar lite grann om religionsbeskjutarna har beslutat om något slags utmattningstaktik vad gäller den till synes eviga frågan om skolavslutningar blabla farliga inslag blabla präst blablabla. Och när alla till slut har somnat av tjatet har man äntligen lyckats få bort varje religiöst inslag.
Jag är själv nära sömnens gräns, men ändå: några ord om aggressive Aggebo som tycks vara Skolverkets främste bandhund till storms mot farliga religiösa vänligheter.
En präst tar det ganska vettiga beslutet att högaktningsfullt strunta i den lagtillämpning som har blivit fullständigt fantatisk i sin sekularism, och önska eleverna Guds välsignelse ändå. Aggebo morrar: "Det är en välsignelse oavsett om man gör den till hälften eller fullt ut" Okej... I alla normala fall hade vi förstått ett sådant uttalande som en utfärdelse om något gott, att vi alltid kan lita på att en välsignelse också är välsignande. Men här måste vi nog förstå det som att en önskan om välgång är att likställa med grov brottslighet.
Aggebo aggregerar vidare: "Tanken med bestämmelsen är att alla föräldrar oavsett tro ska kunna skicka barnen till skolan utan att riskera att bli påverkade när det gäller politik eller religion" Skolverkspolisen har här fullständigt missuppfattat allt som en öppen skola ska stå för. Tanken med skolan är just att eleverna SKA utsättas för ståndpunkter eller situationer som de inte alltid själv känner igen eller står för. Men de ska kunna pröva sina egna förhållningssätt, kanske stärka dem, kanske ändra inställning.
En skola som stänger för all form av påverkan är en utopi. Alla påverkar ständigt genom de personer vi är. Ett liv där vi skulle försöka bestämma oss för att aldrig "riskera att bli påverkade" vore en mänskligt ovärdig kokongtillvaro där vi inte anses ha förmågan att själva kunna förhålla oss till olika ståndpunkter. Att enligt Aggebos modell helt försöka sätta p för all form av påverkan, det har jag svårt att se som annat än en gravt totalitär inställning. Det är inget vi behöver mer av i Sverige eller svensk skola. Det tycks uppenbart att vårt land är i stort behov av fler väl fungerande och tydligt bekännande kristna skolor.
Jag är själv nära sömnens gräns, men ändå: några ord om aggressive Aggebo som tycks vara Skolverkets främste bandhund till storms mot farliga religiösa vänligheter.
En präst tar det ganska vettiga beslutet att högaktningsfullt strunta i den lagtillämpning som har blivit fullständigt fantatisk i sin sekularism, och önska eleverna Guds välsignelse ändå. Aggebo morrar: "Det är en välsignelse oavsett om man gör den till hälften eller fullt ut" Okej... I alla normala fall hade vi förstått ett sådant uttalande som en utfärdelse om något gott, att vi alltid kan lita på att en välsignelse också är välsignande. Men här måste vi nog förstå det som att en önskan om välgång är att likställa med grov brottslighet.
Aggebo aggregerar vidare: "Tanken med bestämmelsen är att alla föräldrar oavsett tro ska kunna skicka barnen till skolan utan att riskera att bli påverkade när det gäller politik eller religion" Skolverkspolisen har här fullständigt missuppfattat allt som en öppen skola ska stå för. Tanken med skolan är just att eleverna SKA utsättas för ståndpunkter eller situationer som de inte alltid själv känner igen eller står för. Men de ska kunna pröva sina egna förhållningssätt, kanske stärka dem, kanske ändra inställning.
En skola som stänger för all form av påverkan är en utopi. Alla påverkar ständigt genom de personer vi är. Ett liv där vi skulle försöka bestämma oss för att aldrig "riskera att bli påverkade" vore en mänskligt ovärdig kokongtillvaro där vi inte anses ha förmågan att själva kunna förhålla oss till olika ståndpunkter. Att enligt Aggebos modell helt försöka sätta p för all form av påverkan, det har jag svårt att se som annat än en gravt totalitär inställning. Det är inget vi behöver mer av i Sverige eller svensk skola. Det tycks uppenbart att vårt land är i stort behov av fler väl fungerande och tydligt bekännande kristna skolor.
söndag 3 juni 2012
Dagen när jag refuserade Bibeln
Nå, nu är jag inte i positionen att jag för mänsklighetens räkning har tillstånd att säga ja eller nej till Bibeln som sådan. Men enskilda bibelutgåvor skiljer sig rätt mycket från varandra, och vissa är bättre, andra svagare.
Idag hade vi nått den speciella dag i familjen när vår mellanpojke tillsammans med övriga tioåringar skulle få ta emot en egen Bibel i församlingen. Ifjol när vår förstfödde fick ta emot sin var den en både värdig och värdefull stund som han upplevde väldigt fin. I år hade någon valt att ersätta den traditionella bibelutgåvan av Svenska Folkbibeln (som är den som både vår familj och vår församling vanligen använder) med den så kallade Ungdomsbibeln.
Vår pojke kände redan när han kom ner från estraden och snabbt hade bläddrat igenom sitt exemplar sig rätt besviken. Han hade sett fram emot sin egen ordentlig bibel. Nu hade han fått en där vissa passager redan i förväg var understrukna, inringade och ifylld med diverse nutidsparalleller i marginalen. Det kändes inte som hans bok.
Layuoten i ungdomsbibeln är mycket snyggt gjord, hänvisningarna till nutidskulur kreativa och tankeväckande - om Bibeln enbart varit en kulturell skrift bland andra, med oss och vår tolkning i absoluta centrum. Men vår familj och vår församling betraktar Bibeln som helig Skrift, som Guds ord till oss igår, idag, så ock i evighet. Därför kändes många av marginalanteckningarna och inledningarna till de olika bibelböckerna i Bibelkommissionens översättning som plumpa. Ungdomsbibeln kan säkert ge vissa intressanta inledande tankar till ungdomar som kommer från en helt sekulariserad bakgrund. Men för den som lever i en kristen församling och vill ge ungdomar en skrift som håller hela livet är ungdomsbibeln ett riktigt uselt val. Introduktionerna är skrivna med en klart bibelkritisk inriktning, och efter Bibelns sista vers, när Johannes i sin syn målat upp den fantastiska bilden av hur Gud kommer att återskapa verkligheten till en ny, fullkomlig värld med all sin härlighet - just där tar ungdomsbibelns redaktörer det obegripliga beslutet att släppa ut all luft ur ballongen genom att hänvisa till en låt av Ozzy Osborne. Bara den enda detaljen skulle ha lett varje bibeltroende kristen att rata en sådan bibelutgåva.
Vad skulle vi göra? Man kan inte rimligen slänga en bibel (som jag berört här) oavsett hur svag själva utgåvan är. Efter en stunds sorgsna funderingar bestämde vi oss för att lämna tillbaka gåvan för att istället åka och köpa en vanlig sådan själva. Pojken kände sig besviken av känslomässiga skäl, vi av teologiska. Vår pastor berättade att han själv inte varit med i det ändrade beslutet och tog inte alls valet av utgåva i försvar, utan lovade att vår pojke skulle få en vanlig bibel. Men jag känner sorg över att de andra inte fick samma möjlighet. Hoppas från djupet av mitt hjärta att kommande barn kan få den otroligt stora gåvan att få en bibel - inget annat. En sådan gåva räcker otroligt långt.
Det finns en tydlig idéströmning i nutiden - inte minst i kyrkan - att allt måste göras lättillgängligt, häftigt och absolut inte tråkigt. Men i en tid när allt just är lättsmält och en uppväxande generation känner att all underhållning och ytlighet står dem upp i halsen, när de längtar efter något som verkligen håller, som verkligen är värt att leva och dö för - då är det just det vi vuxna kristna kan och måste ge dem. När människor sett att de breda vägarna inte ledde till den tillfredsställelse de längtade efter är det till andra, mer svårtillgängliga vägar man söker sig.
Guds väg är ingen enkel sådan, men den är sanningen som förvandlat och fortfarande förvandlar miljoner människor. Guds ord håller till evig tid, långt efter det att alla moderiktigt designade produkter tappat sin glans. Låt oss fortsatt våga presentera Bibeln så osminkad, ärlig, ibland svårtillgänglig, men sann och underbar som den faktiskt är.
Idag hade vi nått den speciella dag i familjen när vår mellanpojke tillsammans med övriga tioåringar skulle få ta emot en egen Bibel i församlingen. Ifjol när vår förstfödde fick ta emot sin var den en både värdig och värdefull stund som han upplevde väldigt fin. I år hade någon valt att ersätta den traditionella bibelutgåvan av Svenska Folkbibeln (som är den som både vår familj och vår församling vanligen använder) med den så kallade Ungdomsbibeln.
Vår pojke kände redan när han kom ner från estraden och snabbt hade bläddrat igenom sitt exemplar sig rätt besviken. Han hade sett fram emot sin egen ordentlig bibel. Nu hade han fått en där vissa passager redan i förväg var understrukna, inringade och ifylld med diverse nutidsparalleller i marginalen. Det kändes inte som hans bok.
Layuoten i ungdomsbibeln är mycket snyggt gjord, hänvisningarna till nutidskulur kreativa och tankeväckande - om Bibeln enbart varit en kulturell skrift bland andra, med oss och vår tolkning i absoluta centrum. Men vår familj och vår församling betraktar Bibeln som helig Skrift, som Guds ord till oss igår, idag, så ock i evighet. Därför kändes många av marginalanteckningarna och inledningarna till de olika bibelböckerna i Bibelkommissionens översättning som plumpa. Ungdomsbibeln kan säkert ge vissa intressanta inledande tankar till ungdomar som kommer från en helt sekulariserad bakgrund. Men för den som lever i en kristen församling och vill ge ungdomar en skrift som håller hela livet är ungdomsbibeln ett riktigt uselt val. Introduktionerna är skrivna med en klart bibelkritisk inriktning, och efter Bibelns sista vers, när Johannes i sin syn målat upp den fantastiska bilden av hur Gud kommer att återskapa verkligheten till en ny, fullkomlig värld med all sin härlighet - just där tar ungdomsbibelns redaktörer det obegripliga beslutet att släppa ut all luft ur ballongen genom att hänvisa till en låt av Ozzy Osborne. Bara den enda detaljen skulle ha lett varje bibeltroende kristen att rata en sådan bibelutgåva.
Vad skulle vi göra? Man kan inte rimligen slänga en bibel (som jag berört här) oavsett hur svag själva utgåvan är. Efter en stunds sorgsna funderingar bestämde vi oss för att lämna tillbaka gåvan för att istället åka och köpa en vanlig sådan själva. Pojken kände sig besviken av känslomässiga skäl, vi av teologiska. Vår pastor berättade att han själv inte varit med i det ändrade beslutet och tog inte alls valet av utgåva i försvar, utan lovade att vår pojke skulle få en vanlig bibel. Men jag känner sorg över att de andra inte fick samma möjlighet. Hoppas från djupet av mitt hjärta att kommande barn kan få den otroligt stora gåvan att få en bibel - inget annat. En sådan gåva räcker otroligt långt.
Det finns en tydlig idéströmning i nutiden - inte minst i kyrkan - att allt måste göras lättillgängligt, häftigt och absolut inte tråkigt. Men i en tid när allt just är lättsmält och en uppväxande generation känner att all underhållning och ytlighet står dem upp i halsen, när de längtar efter något som verkligen håller, som verkligen är värt att leva och dö för - då är det just det vi vuxna kristna kan och måste ge dem. När människor sett att de breda vägarna inte ledde till den tillfredsställelse de längtade efter är det till andra, mer svårtillgängliga vägar man söker sig.
Guds väg är ingen enkel sådan, men den är sanningen som förvandlat och fortfarande förvandlar miljoner människor. Guds ord håller till evig tid, långt efter det att alla moderiktigt designade produkter tappat sin glans. Låt oss fortsatt våga presentera Bibeln så osminkad, ärlig, ibland svårtillgänglig, men sann och underbar som den faktiskt är.
fredag 1 juni 2012
Skrivlogg
Jag får be nyfikna läsare om ursäkt att jag inte tagit mig tid att blogga speciellt mycket på sistone; jag har lagt i stort sett varje ledig tid till arbetet med att slutföra ett första manusutkast till det jag hoppas ska bli en ny bok, förhoppningsvis till våren. Och sen har det också råkat ramlat in ett jobb åt näringslivet som tagit en del tid. Och i skolan avslutar vi just nu kurserna och sätter betyg. Så brist på tid finns det för närvarande rätt gott om.
För bokskrivande tar sin tid. Det ska värkas fram, vändas och bändas på formuleringar och disposition innan rätt känsla sätter sig. Är fortfarande inte färdig med första råmanus, igår kväll skrev jag färdigt kapitlet där unge Meredith Hunter (vem kan placera honom utan att fuska och googla?) spelar en central roll. Jag är dock ytterligt glad och tacksam över att ha en god fru som konstruktiv manusläsare och kritiker och ge sådana där irriterande "lever du verkligen som du lär här?"-kommentarer till bokmanus. Men det blir allt väsentligt bättre när texten har gått igenom en ärlig hustrus eklut.
För bokskrivande tar sin tid. Det ska värkas fram, vändas och bändas på formuleringar och disposition innan rätt känsla sätter sig. Är fortfarande inte färdig med första råmanus, igår kväll skrev jag färdigt kapitlet där unge Meredith Hunter (vem kan placera honom utan att fuska och googla?) spelar en central roll. Jag är dock ytterligt glad och tacksam över att ha en god fru som konstruktiv manusläsare och kritiker och ge sådana där irriterande "lever du verkligen som du lär här?"-kommentarer till bokmanus. Men det blir allt väsentligt bättre när texten har gått igenom en ärlig hustrus eklut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)