Hade vi inte nästan allt?

Jag lyckades få en stund ikväll att titta på större delen av sista avsnittet om åttiotalets musik. Jag har sett brottstycken av tidigare avsnitt. Av det jag sett verkar serien välgjord och fångar mycket av de där stämningarna som ligger där någonstans i bakhuvudet.

Avslutningen kändes dock något melankolisk. Några av de mest välkända namnen paraderade förbi med tillbakablickar på hur stora de faktiskt var som artister innan utförsbacken började. Michael Jackson - snart fångad i sin berömmelse. Den avskärmade honom från verkligheten och tog hans liv. Whitney Houston - snart fångad av drogerna. De åt upp henne inifrån och tog hennes liv.

Det skar i hjärtat av att höra Whitney på höjdpunkten av sin karriär sjunga om den kärlek som känns som den har nästan, nästan allt det där vi längtar efter. Men så kom det där förföriska men livsfarliga lockelsen efter att livet kanske skulle kunna maxas med ytterligare något som kan fylla den där eventuella luckan i jakten på total tillfredsställelse. Och så dras man ner i den destruktiva spiral som aldrig behagar sluta av sig själv innan man nått botten.

Serien pekade till slut framåt mot den oklara gräns när 80-talet gick över i 90-tal. Och ett nytt sorts band vrålade ut "Here we are now - entertain us!" ALlt som de hade fått räckte inte. De krävde mer. För Kurt Cobain slutade den ursinniga jakten i ond, bråd död. "Didn't we almost have it all?" hade Whitney sjungit några år tidigare. Jo, det hade vi faktiskt. Det hade ni. Men vi gav upp det för ett intet. Skatten brändes upp inför våra ögon.

Må vi idag finna och därefter med all kraft vi har hålla fast vid livets verkliga och väldiga skatt.

Ljuset lyser i mörkret!

Då tror jag att den tillfälliga mediestormen här i Forserum är över för ett tag. Det var väldigt vad det snurrade till där ett tag. Men idag är det som vanligt här. Barnen på öppna förskolan leker mittemot, centrum var lugnt och stilla, dagis och skola går sin gilla gång, och de somaliska barnen tågade förbi härutanför som vanligt. Gott så.

Hoppas att fredagskvällens manifestation med fackeltåg kan skicka goda signaler om gemenskap och ljus som inte hindras av mörka krafter. Flera goda krafter i samhället har samverkat, jag ska inte ta åt mig någon ära alls för fackeltåget och de andra initiativen, det är andra som har dragit i de trådarna, men det är gott att få vara med på det sätt man kan. Jag har skrivit en nyhetsartikel om fackeltåget och den lokala församlingens arbete med somalierna i dagens Världen Idag (endast i papperstidningen).

Vår lillflicka hamnade däremot mitt i mediehajpen på fredagskvällen. Alla pratade om fackeltåget, och hon invände högljutt att det här väl inte var något tåg! Aftonbladets reporter råkade snappa upp orden och tog med dem i tidningen, ihop med ett citat av frun.

Sedan råkade den lilla vännen gå bort sig i folkvimlet på Centrumplan och blev ledsen, men fick hjälp av en farbror som satte henne på axlarna för bäst överblick och jag hittade henne strax. Men lite omtumlad var hon, och just då stack TV4 fram micken under näsan på mig. Jag kände mig klart ofokuserad och tänkte att det där inte blev något vettigt alls, men ser på klippet att jag nog lyckades sammanfatta det ganska bra med bilden av ljuset som övervinner mörkret. Ska säga att de också klippte ihop två formuleringar rätt snyggt. Och lilla vännen ser förhållandevis nöjd ut i klippet också där hon äter sin tröstbulle på pappas arm...

TIll försvar för ett kolorerat Forserum

Det har varit mycket Forserum i riksmedierna här några dagar. Och det är inte under speciellt trevliga omständigheter heller. Idag var det en tidning som ringde och bad mig att skriva en artikel om situationen och kyrkans reaktioner. Jag har egentligen slutat skriva nyhetsartiklar, men gör ett litet undantag för de här händelserna på hemmaplan.

Bakgrunden är följande: för några år sedan flyttade ett stort antal somaliska familjer in i samhället. Den lokala församlingen (inte min egen, vi är alltså med i Kungsporten i Huskvarna) har gjort mycket för att få somalierna att känna sig hemma och skapa kulturmöten snarare än -krockar.

Det har överhuvud taget gått mycket smidigare än man kunnat befara när en stor grupp människor plötsligt hamnar i en helt ny miljö. De somaliska barnen har fungerat förhållandevis väl i skolan där våra barn går (jag hann se att vår mellanpojke gjorde en synnerligen fin utspark på gympan på Aktuellt när de använde lite skolbilder). Visst har en del somalier gjort saker som jag tycker är orätt, precis som många svenskar har gjort detsamma. Ungdomsgänget som nu ger sig på somalier har tidigare gett sig på oss och andra. Det har varit obehagligt, inte tu tal om det. Det finns dock under inga omständigheter något försvar för den förföljelse, trakasserier och våld som vissa ungdomar har gjort sig skyldiga till och fått till resultat att somalierna nu vill flytta från orten och inte skicka sina barn till skolan.

Samhällsföreningen anordnar ikväll ett fackeltåg för att visa stöd för våra nyinflyttade ortsbor. Självfallet är jag med där. I vårt ort och vårt land ska alla vara lika välkomna, om man är man eller kvinna, jude eller grek. Alla är vi skapade och älskade av Gud. Alla behövs vi - i världen och i lilla Forserum.

Ateistisk retorik på glid

Då kör vi igång ett nytt läsår i skolan imorgon igen, känns faktiskt lika engagerande varje gång. Varje år är det ju nya elever, nya utmaningar att hantera. Spännande!

Jag noterar att debatten kring nyateismen och inte minst deras sätt att uttrycka sig fortsätter. Ser nu ett tag efter publicering att SANS publicerat en ganska rejäl recension av vår bok Gud och hans kritiker. Recensenten Per Dannefjord ger, såvitt jag ser det, oss rätt på i stort sett alla punkter där vi kritiserar nyateismen. Han ger också en i flera stycken respektfull uppskattning av boken - även om han förstås lindar in det i ett resonemang om att han ändå inte alls håller med oss.

Några formuleringar är dock bekymmersamma. Som när Dannefjord gör in på Humanisternas favoritområde: "religionsfrihet betyder nog egentligen mest frihet från religion", och skriver: "Men religionsfriheten innebär också att ingen ska behöva ta konsekvenserna av någon annans tro. Tro ska inte innebära några särskilda rättigheter. Det kristna budskapet ska behandlas som alla andra budskap och dess argument bedömas enligt samma måttstockar. Detta är troligen oroande för Credoakademins representanter eftersom religiösa argument alltid är svaga." Det behöver kanske inte understrykas att resonemangets slutkläm självfallet förutsätter just det som skulle bevisas.

De rent horribla citat från nyateismens främsta företrädare som jag tar upp i mitt kapitel viftar Dannefjord bort som att "så marginella att de inte ens hamnar nära en korrekt bild av exempelvis Humanisterna." Det är förstås lite svårt att avfärda Dawkins, Hitchens, Harris och Sturmark som fullständigt marginella, speciellt eftersom den sistnämnde ju dessutom är ordförande för nämnda organisation...

Notera dessutom gärna Mats Selanders välformulerade svar som kommentar under själva recensionen.

Angående Herr Sturmark kan jag också rekommendera Pelle Poluhas bloggpost om den ordväxling om vetenskapsfilosofi som han och några till haft med Sturmark på Twitter. (Kanske inte världens mest lämpade medium för att diskutera frågor av den arten, men ändå...) När den sistnämnde ställs inför ett argument från William Lane Craig känner han sig uppenbarligen något trängd och avfärdar hela diskussion med att Craig bara är en pajas som ingen tar på allvar. Ja, det är ju också ett sätt att försöka ignorera en av världens erkänt främsta filosofer och debattörer. Men det skänker kanske inte jättestor trovärdighet åt den egna ståndpunkten.

Mera Kristushyllningar i OS

Så var då den tredje upplagan av de olympiska spelen i London till ända. Massor av storartade prestationer, och fortsatt mängder av vinnare som tydligt dedikerar sin seger till den store Segraren på Golgata, den siste jag såg var dagens marathonvinnare. Men västerländska sekulariserade reportrar fortsätter skruva generat på sig vid varje hänvisning uppåt och väljer att ignorera hyllningarna till Gud. Den här brittiska bloggen som uppges vara skriven av en ärkebiskop (även om jag känner mig något osäker på om det är korrekt) utvecklar resonemanget kring BBC:s behandling - eller snarare total ignorering - av Usain Bolts bekännelse.

Nej, såna där religiösa grejer kan vi vara utan. Tacka vet jag svenska medaljörer. De säger ett rekorderligt "Fuck you" till alla som vill känna sig träffade, sen är det bra med det. Det känns ju mycket värdigare.

Olympiska och himmelska perspektiv

Sedan åtminstone 1984 hyser jag en ohöljd förundran över olympiska spel. De samlar de mest högtidliga, mest åtråvärda stunderna i idrottens värld. Allra bäst blir det när fantastiska prestationer ändå sätts i ett sammanhang som är lite större än den rent idrottsliga insatsen.

Som när 10 000-meterssegraren Mo Farah - som under lång tid före OS såg sig nödgad att träna på annan kontinent för att undvika allt ståhej inför spelen på hemmaplan - efter fullbordad seger fick sällskap av sin fru och dotter i en innerlig stund på innerplan. Tillsammans fick de smaka lönen för all den tid de tvingats tillbringa åtskilda.

Eller som ikväll när 400 häck-triumfatorn Felix Sanchez gjorde en fantastisk comeback och inte kunde sluta gråta vid prisceremonin, och efter målgången drog sig undan och tog fram ett kort på sin avlidna farmor (tror jag det var) som han burit under prislappen och på något vis tillägnade henne segern. Fint. Äkta. Stort.

Eller förstås den gänglige jamaican som gjorde ytterligare en fullständigt fenomenal insats med guldet på 100 meter, världens näst snabbaste lopp någonsin. Men när han gick ner i startblocken gjorde han som han alltid gör: tecknade ett kors på sitt bröst, riktade blicken och sitt pekfinger mot himlen. Härigenom pekade han - både för sig själv och för världen - på att även om alla världens ögon under de kommande knappa tio sekunderna skulle riktas mot honom är det ändå inte han som är världens centrum. Han pekade på att idrottsliga segrar är stora, men det fanns en seger som vanns för 2000 år sedan som är långt större än de triumfer som vi kan fira, men som på sikt kommer att glömmas bort av de flesta. Det vittnesbördet, Usain Bolt, imponerar lika mycket som dina guld och dina fantastiska rekord.

Jesus var EGENTLIGEN...

Igår kväll var jag och föreläste på sommarcafé om den historiske Jesus i förhållande till de konkurrerande jesusbilderna. Det är fascinerande hur fullständigt bisarra och historiskt helt ogrundade hypoteser som i övrigt sunt tänkande människor okritiskt kan ta till sig, så länge de förkastar den bild av Jesus från Nasaret som är så väl belagd i tillförlitliga källor. Normala akademiskt sinnade personer kan på fullt allvar tänka sig att Jesus egentligen var buddhist, Frankrikeemigrant, eller - allra stolligast - en svamp! Ideer som de här tyder väl kanske mest på att ens fokus ligger någon annanstans än på ärligt sökande efter sanningen.

Jag fick förresten en av de mer uppmuntrande läsarreaktionerna från ett par som besökte samlingen. De använde Vem tänder stjärnorna? som högläsningsbok när de körde bil tillsammans! Det kändes förstås som ett ganska hedrande sätt att få sin bok studerad. Såvitt jag förstod det var det dock alltid passageraren som stod för själva läsningen. Nog bäst så...