Som när 10 000-meterssegraren Mo Farah - som under lång tid före OS såg sig nödgad att träna på annan kontinent för att undvika allt ståhej inför spelen på hemmaplan - efter fullbordad seger fick sällskap av sin fru och dotter i en innerlig stund på innerplan. Tillsammans fick de smaka lönen för all den tid de tvingats tillbringa åtskilda.
Eller som ikväll när 400 häck-triumfatorn Felix Sanchez gjorde en fantastisk comeback och inte kunde sluta gråta vid prisceremonin, och efter målgången drog sig undan och tog fram ett kort på sin avlidna farmor (tror jag det var) som han burit under prislappen och på något vis tillägnade henne segern. Fint. Äkta. Stort.
Eller förstås den gänglige jamaican som gjorde ytterligare en fullständigt fenomenal insats med guldet på 100 meter, världens näst snabbaste lopp någonsin. Men när han gick ner i startblocken gjorde han som han alltid gör: tecknade ett kors på sitt bröst, riktade blicken och sitt pekfinger mot himlen. Härigenom pekade han - både för sig själv och för världen - på att även om alla världens ögon under de kommande knappa tio sekunderna skulle riktas mot honom är det ändå inte han som är världens centrum. Han pekade på att idrottsliga segrar är stora, men det fanns en seger som vanns för 2000 år sedan som är långt större än de triumfer som vi kan fira, men som på sikt kommer att glömmas bort av de flesta. Det vittnesbördet, Usain Bolt, imponerar lika mycket som dina guld och dina fantastiska rekord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar