Vad är då en människa...

I dagens GP har Maria Haldesten en ledarkrönika, där hon med kraft försvarar fosterdiagnostikens möjligheter att rensa ut foster med oönskade defekter. Därför att "långtifrån alla som föds med Downs kan bli leende reklamstjärnor."

Man häpnar. Precis som om det vore ett mått på ett värdigt liv att få sola sig i reklamteves glans. De som inte får det missar på något vis livets goda. Jag kan inte beskriva resonemanget på annat sätt än som djupt ovärdigt.

Vi vet alla att det finns så oändligt mycket som kan fylla livet med glädje, kärlek och lycka, även om man lever med ett handikapp. Eller som det faktiskt är i många fall - tack vare ens handikapp. För om du tänker på människor i din närhet som har handikappade barn, och jämför dem med samhälleligt lyckade personer i karriärsvängen, vilka skulle du beskriva som mest mogna och omtänksamma?

Haldesten beundrar den mamma som vågar säga att läkarna inte borde ha försökt rädda hennes barns liv, på grund av det lidande som det korta livet innebar. Inget sådant här fall är lätt, det är inte det jag säger. Men man kan naturligtvis också se det helt tvärtom. Den tid som föräldrar får tillbringa med ett sjukt barn kan fylla mångas liv med en så stark kärlek som annars aldrig skulle lockas fram ur stressade nutidshjärtan.

Låt oss bygga ett livets samhälle, inte en dödens kultur.