Påsktiden är den tid på året när livet och döden möts ansikte mot ansikte. Den tid när vi får möjlighet att ställas inför både den djupaste smärtan och den största glädjen.
Jag fick idag ett uppmuntrande telefonsamtal från en läsare som ville uttrycka sin uppskattning för innehållet i boken. Det var en präst som såvitt jag förstod inte längre var i aktiv församlingstjänst. Men inte heller i det här fallet gällde berömmet det rent intellektuella försvaret av tron, även om jag vill tro att det är väl så hållbart i sig. Nej, även här gällde det i första hand den delen som främst talar till hjärtat.
Han hade under de sista dagarna suttit vid en nära släkting och väns dödsläger. Budet kom fort, den slutliga diagnosen kom i slutet av förra veckan, och redan på måndagen var det över. Sådana dagar faller maskerna bort väldigt fort och de svåraste frågorna kommer upp i ljuset. Vännen hade inte varit aktiv i någon församling, men prästen kunde berätta att de båda vännerna kunde använda dessa korta dagar till att dela bland annat några av de tankar om döden och framför allt livet som jag tar upp i boken.
Hur avslutningen för vännen blev berättade prästen inte. Det var inte heller nödvändigt. Men nåden att få vara med och ge något till en medmänniska i livets allra mest utsatta tidpunkt värmer mitt hjärta mer än jag kan säga. Döden är den mest fruktansvärda fiende som tänkas kan, men Jesus kom för att övervinna den. Han gjorde det också. Och vi får vara med och berätta om det.
onsdag 31 mars 2010
tisdag 30 mars 2010
Sedvanligt tunnsått med ateistiska argument
Kerstin Doyle hade en artikel om den öppna samtalskvällen på Apologias Tro och Vetenskapkonferens i Dagen idag. Av någon anledning ligger texten inte under förstasidan så man får leta runt lite, eller också klicka här.
Glädjande nog var det överfullt i lokalen, och samtalet sägs ska sändas i Kunskapskanalen senare under året. Också det glädjande! Föga förvånande valde de ateistiska debattörerna att i första hand försöka rikta kritik mot den kristna världsbilden, rapporterar Stefan Gustavsson. Och därutöver de sedvanliga spekulativa argumenten, i det här fallet om att det kanske skulle kunna finnas ett oändligt antal oupptäckta universum som i så fall skulle reducera behovet av en skapare. Suck... Sturmark var inne samma argument i vår debatt tidigare i år, och den typen av argument vittnar väl egentligen bara om en sak: Klar desperation.
Utan att ha hört mera om konferensen, känner jag mig glad och tacksam över dem som fick följa både samtalskvällen och konferensen i sin helhet, och är övertygad om att många blev inspirerade och fastare rotade i en hållfast kristen världsbild. Hoppas på många goda ringar på vattnet!
Glädjande nog var det överfullt i lokalen, och samtalet sägs ska sändas i Kunskapskanalen senare under året. Också det glädjande! Föga förvånande valde de ateistiska debattörerna att i första hand försöka rikta kritik mot den kristna världsbilden, rapporterar Stefan Gustavsson. Och därutöver de sedvanliga spekulativa argumenten, i det här fallet om att det kanske skulle kunna finnas ett oändligt antal oupptäckta universum som i så fall skulle reducera behovet av en skapare. Suck... Sturmark var inne samma argument i vår debatt tidigare i år, och den typen av argument vittnar väl egentligen bara om en sak: Klar desperation.
Utan att ha hört mera om konferensen, känner jag mig glad och tacksam över dem som fick följa både samtalskvällen och konferensen i sin helhet, och är övertygad om att många blev inspirerade och fastare rotade i en hållfast kristen världsbild. Hoppas på många goda ringar på vattnet!
måndag 29 mars 2010
Avklätt
Nu har Stilla veckan inletts. Årets mest centrala vecka, då Jesus går de sista stegen fram till korset, dör och uppstår för människornas skull.
Igår eftermiddags gjorde jag en enkel liten ritual som jag brukar göra på palmsöndagens eftermiddag. Vi brukar hissa en vimpel på vår flaggstång någon gång när vintern går över i vårvinter, men igår eftermiddags halade jag vimpeln för att markera inledningen på stilla veckan. Flaggstången får stå avklädd i väntan på att den stora fanan ska hissas på påskdagens morgon i glädje över den största segern av alla - segern över döden.
Men segerns fröjd blir som allra störst när vi förstår hungern och nakenheten dessförinnan. Fastan går nu mot sin höjdpunkt. Den går mot sitt djupaste djup.
Igår eftermiddags gjorde jag en enkel liten ritual som jag brukar göra på palmsöndagens eftermiddag. Vi brukar hissa en vimpel på vår flaggstång någon gång när vintern går över i vårvinter, men igår eftermiddags halade jag vimpeln för att markera inledningen på stilla veckan. Flaggstången får stå avklädd i väntan på att den stora fanan ska hissas på påskdagens morgon i glädje över den största segern av alla - segern över döden.
Men segerns fröjd blir som allra störst när vi förstår hungern och nakenheten dessförinnan. Fastan går nu mot sin höjdpunkt. Den går mot sitt djupaste djup.
lördag 27 mars 2010
En timme av mörker blir till ljus
Jag blir för varje år alltmer fascinerad av den här liknelsen, eller ska vi kanske säga beskrivningen av ljuset som lyser i mörkret. När vi släckte de elektriska ljusen ikväll för den en timme långa manifestationen Earth Hour började barnen fundera åtminstone en del på hur människan har det i många delar av världen. Och självfallet också hur vi i vårt land har haft det i en helt övervägande del av historien. Även om de många stearinljusen som lyste upp huset naturligtvis var mer än gemene man hade råd med. Och även om de flesta av husen runt omkring tråkigt nog lyste på som vanligt.
För inte speciellt många decennier sedan var "kura skymning" ett levande och stämningsfyllt begrepp som de flesta kunde relatera till. När mörkret faller tystnar bullret, människorna drar sig närmare varandra och det lilla ljusets värme upplyser mycket för både ögon och själ.
Timmen av - åtminstone partiellt - mörker för tanken till den annalkande långfredagens mörker. Där Guds son, världens ljus, universums Skapare och Herre, själv väljer att gå in i det mörkaste av mörker. När vi läser långfredagstexterna kan vi på avstånd skåda in i det mörkret, försöka förstå det och däri spegla vårt eget livs dunkla rum. Och ur det mörkret strålar Guds kärleks ljus starkare än något elektriskt ljus i världen.
Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte fått makt därmed. En sådan här kväll har kanske öppnat fleras ögon för det ljuset.
För inte speciellt många decennier sedan var "kura skymning" ett levande och stämningsfyllt begrepp som de flesta kunde relatera till. När mörkret faller tystnar bullret, människorna drar sig närmare varandra och det lilla ljusets värme upplyser mycket för både ögon och själ.
Timmen av - åtminstone partiellt - mörker för tanken till den annalkande långfredagens mörker. Där Guds son, världens ljus, universums Skapare och Herre, själv väljer att gå in i det mörkaste av mörker. När vi läser långfredagstexterna kan vi på avstånd skåda in i det mörkret, försöka förstå det och däri spegla vårt eget livs dunkla rum. Och ur det mörkret strålar Guds kärleks ljus starkare än något elektriskt ljus i världen.
Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte fått makt därmed. En sådan här kväll har kanske öppnat fleras ögon för det ljuset.
fredag 26 mars 2010
Lite tillägg till dagens Lennox-artikel
Idag inleds Apologias Tro och vetenskap-konferens med John Lennox. Han är ju tidigare inte så känd i Sverige, så dagens intervjuartikel är kanske för många den första bekantskapen med honom.
Jag fick med de flesta av de ämnen vi diskuterade i artikeltexten, men skulle vilja dela en liten utvikning vi gjorde om när Richard Dawkins i en av deras två debatter sade att det är möjligt att göra ett vettigt argument (a serious case) för en deistisk gud - dvs en gud som en gång satt igång universum och sedan dragit sig tillbaka för att aldrig mer ingripa - även om han själv inte accepterade det argumentet.
- Det här var ju ett alldeles häpnadsväckande påstående, menade Lennox. Jag undrade då hur han själv såg på påståendet såhär i efterhand.
- Dawkins centrala argument är ju att det inte behövs någon intelligens för att förklara universum, och att i nästa andetag säga att det kan finnas vettiga argument för deismen, är ungefär som om jag skulle säga att det finns vettiga argument för ateismen även om jag själv inte accepterar dem. Hans uttalande är helt inkonsekvent, och jag tror inte han själv inser vad han egentligen sade.
Vi talade också en del om vikten av att låta ödmjukhet och en hjärtlig inställning vara en självklar följeslagare när vi debatterar dessa frågor. - Christopher Hitchens skulle debattera mig varannan dag om jag ville, men jag känner att det inte är rätt sätt att agera, menade han. Och det är nog en klok strategi, att använda sin klokskap på fler än en arena, och inte låta bataljen bli det enda sättet att kommunicera tron. Lennox är utan tvekan värd att lyssna till. Sturmark sade när jag träffade honom igår att teve är med och spelar in, så förhoppningsvis får vi alla möjlighet att lyssna till den godmodige men synnerligen skarpsinnige irländaren.
Jag fick med de flesta av de ämnen vi diskuterade i artikeltexten, men skulle vilja dela en liten utvikning vi gjorde om när Richard Dawkins i en av deras två debatter sade att det är möjligt att göra ett vettigt argument (a serious case) för en deistisk gud - dvs en gud som en gång satt igång universum och sedan dragit sig tillbaka för att aldrig mer ingripa - även om han själv inte accepterade det argumentet.
- Det här var ju ett alldeles häpnadsväckande påstående, menade Lennox. Jag undrade då hur han själv såg på påståendet såhär i efterhand.
- Dawkins centrala argument är ju att det inte behövs någon intelligens för att förklara universum, och att i nästa andetag säga att det kan finnas vettiga argument för deismen, är ungefär som om jag skulle säga att det finns vettiga argument för ateismen även om jag själv inte accepterar dem. Hans uttalande är helt inkonsekvent, och jag tror inte han själv inser vad han egentligen sade.
Vi talade också en del om vikten av att låta ödmjukhet och en hjärtlig inställning vara en självklar följeslagare när vi debatterar dessa frågor. - Christopher Hitchens skulle debattera mig varannan dag om jag ville, men jag känner att det inte är rätt sätt att agera, menade han. Och det är nog en klok strategi, att använda sin klokskap på fler än en arena, och inte låta bataljen bli det enda sättet att kommunicera tron. Lennox är utan tvekan värd att lyssna till. Sturmark sade när jag träffade honom igår att teve är med och spelar in, så förhoppningsvis får vi alla möjlighet att lyssna till den godmodige men synnerligen skarpsinnige irländaren.
torsdag 25 mars 2010
Samåkt med Sturmark idag
I afton var jag med kollegiet ute och åt en bit i samband med en kollga som fyllde jämnt. Det var evigheter sedan jag var ute och åt med kompisar/kolleger på det sättet och funderade på vägen på tåget vilka som egentligen kan tänkas vara ute och gå på lokal sådärdags (ja, alla som inte är småbarnsföräldrar, kanske...) I dessa tankar kom jag in på tågperrongen och stötte då på Christer Sturmark på besök i Smålands Jerusalem!
Han hade varit i stan och invigt en lokalavdelning för Humanisterna, och vi hann få ett bra samtal på vägen hem till Forserum. Framförallt var jag intresserad av på vilka punkter vi kunde hitta en gemensam ståndpunkt i anslutning till den kommande Ecce Homo-skriften. För en sann humanist borde ju aktiv dödshjälp vara något man aktivt torde ta avstånd från. Det finns ju inget självklart i att en ateist nödvändigen måste tycka som Torbjörn Tännsjö. Sturmark själv var inte på min linje, men när vi diskuterade de olika argumenten verkade det som om han inte hade tänkt igenom frågan på djupet. Det vore roligt om vi kunde hitta någon klok representant från "andra sidan" som kunde dela vår kamp för människolivet.
Det positiva med en debattör som Sturmark är att han tycks uppriktigt intresserad av sanningsfrågan, en uppskattning som han även bollade tillbaka till mig. Och om två parter gemensamt söker efter sanningen - även om de utgår från olika utgångspunkter - finns goda skäl att de faktiskt också ska kunna finna den. Vi bekymrade oss båda över sanningsflykten i den liberala kyrkan, men också över aggressiviteten hos vissa ateistiska debattörer (av vilka vi nyligen haft offentligt samtal med en...)
I övrigt hann vi även dela lite bebisprat, här har jag ju haft nåden att bli välsignad med mer erfarenhet än den nyblivne pappan till ressällskap. Faderskapet borde ju även det väcka en större förståelse för livets värde, speciellt i dess lilla, oskyddade form. Det vore väldigt positivt om vi inom SEA skulle kunna komma lite längre i ett fruktbart samtal med Humanisterna i dessa frågor och tillsammans dra ut till försvar för livet - hela livet.
Han hade varit i stan och invigt en lokalavdelning för Humanisterna, och vi hann få ett bra samtal på vägen hem till Forserum. Framförallt var jag intresserad av på vilka punkter vi kunde hitta en gemensam ståndpunkt i anslutning till den kommande Ecce Homo-skriften. För en sann humanist borde ju aktiv dödshjälp vara något man aktivt torde ta avstånd från. Det finns ju inget självklart i att en ateist nödvändigen måste tycka som Torbjörn Tännsjö. Sturmark själv var inte på min linje, men när vi diskuterade de olika argumenten verkade det som om han inte hade tänkt igenom frågan på djupet. Det vore roligt om vi kunde hitta någon klok representant från "andra sidan" som kunde dela vår kamp för människolivet.
Det positiva med en debattör som Sturmark är att han tycks uppriktigt intresserad av sanningsfrågan, en uppskattning som han även bollade tillbaka till mig. Och om två parter gemensamt söker efter sanningen - även om de utgår från olika utgångspunkter - finns goda skäl att de faktiskt också ska kunna finna den. Vi bekymrade oss båda över sanningsflykten i den liberala kyrkan, men också över aggressiviteten hos vissa ateistiska debattörer (av vilka vi nyligen haft offentligt samtal med en...)
I övrigt hann vi även dela lite bebisprat, här har jag ju haft nåden att bli välsignad med mer erfarenhet än den nyblivne pappan till ressällskap. Faderskapet borde ju även det väcka en större förståelse för livets värde, speciellt i dess lilla, oskyddade form. Det vore väldigt positivt om vi inom SEA skulle kunna komma lite längre i ett fruktbart samtal med Humanisterna i dessa frågor och tillsammans dra ut till försvar för livet - hela livet.
Lennox imorgon!
Då drar det ihop sig på allvar för Apologias konferens "Tro och Vetande" i Stockholm med John Lennox som huvudtalare. Jag behöver ta tid hemma med familjen och är tyvärr inte med själv, men den som bor i närheten bör gärna försöka komma med åtminstone på den öppna samtalskvällen med bl.a. Christer Sturmark lördag kväll i Betlehemskyrkan kl 19. Det kommer med säkerhet att bli en spännande konferens!
Min intervju med Lennox kommer i Dagen i morgon, jag återkommer här då med lite extragodis som inte fick plats i tidningstexten.
Min intervju med Lennox kommer i Dagen i morgon, jag återkommer här då med lite extragodis som inte fick plats i tidningstexten.
tisdag 23 mars 2010
Dressed in black
Idag har jag iklätt mig den svarta stassen och följt med resten av familjen på begravning av fruns farmor. Prästen gjorde en fin koppling till just den här tiden på kyrkoåret, där Marie bebådelsedag, slutet av fastan och den annalkande uppståndelsen flätas samman.
Det känns gott på något sätt att fortfarande få ha en zon i samhället där döden får vara det den är, där den svarta klädseln får representera dödens allvar, men där tron på Jesus som uppståndelsen och livet ändå får vara självklar. Ibland läser man dödsannonser där man kallar till begravning i ljusa kläder. Det kan förstås vara en fin gest där man söker ljuset bortom graven, men kanske är det i vår nutid oftare ett sätt att hålla dödens mörker ifrån sig. Att när döden blir som allra mest påtaglig ändå försöka skyla över dess bittra verklighet.
Men i den kristna tron presenteras en full insikt i dödens mörker, men samtidigt en lika stor förvissning om att Jesus säger "Jag var död, men se jag lever i evigheters evigheter." Och att det också är en framtid som vi kan vänta oss.
Pojkarna tyckte alla att begravningen var dagens tumme upp (Vi brukar sammanfatta dagen tillsammansmed att säga dagens tumme upp och tumme ner på kvällarna.) Inte för att det var en speciellt skojig tilldragelse, men den var nog så lärorik för dem. De fick dessutom möjlighet att vara med och se när kyrkogårdsarbetarna täckte igen graven efter nedsänkningen av kistan och höra dem berätta.
De kunde också konstatera att den svenska flaggan åter var hissad i topp efter jordfästningen. "För nu har gammelfarmor kommit upp till himlen" funderade mellanpojken högt. Barnsligt, invänder kanske någon. Kanske det. Men barn säger också ofta visare saker än de vuxna kan tänka ut.
Det känns gott på något sätt att fortfarande få ha en zon i samhället där döden får vara det den är, där den svarta klädseln får representera dödens allvar, men där tron på Jesus som uppståndelsen och livet ändå får vara självklar. Ibland läser man dödsannonser där man kallar till begravning i ljusa kläder. Det kan förstås vara en fin gest där man söker ljuset bortom graven, men kanske är det i vår nutid oftare ett sätt att hålla dödens mörker ifrån sig. Att när döden blir som allra mest påtaglig ändå försöka skyla över dess bittra verklighet.
Men i den kristna tron presenteras en full insikt i dödens mörker, men samtidigt en lika stor förvissning om att Jesus säger "Jag var död, men se jag lever i evigheters evigheter." Och att det också är en framtid som vi kan vänta oss.
Pojkarna tyckte alla att begravningen var dagens tumme upp (Vi brukar sammanfatta dagen tillsammansmed att säga dagens tumme upp och tumme ner på kvällarna.) Inte för att det var en speciellt skojig tilldragelse, men den var nog så lärorik för dem. De fick dessutom möjlighet att vara med och se när kyrkogårdsarbetarna täckte igen graven efter nedsänkningen av kistan och höra dem berätta.
De kunde också konstatera att den svenska flaggan åter var hissad i topp efter jordfästningen. "För nu har gammelfarmor kommit upp till himlen" funderade mellanpojken högt. Barnsligt, invänder kanske någon. Kanske det. Men barn säger också ofta visare saker än de vuxna kan tänka ut.
måndag 22 mars 2010
Min debatt med Sturmark & Co utlagd på nätet
Då har det humanistiska bokförlaget Fri Tanke lagt ut paneldebatten vi hade på Historiska Museet i förra månaden. Debatten finns utlagd på YouTube, uppdelad i smådelar. Jag tog mig friheten att göra en spellista här så att den kan åhöras i sin helhet utan avbrott.
På bilden från vänster syns debattörerna: Christer Sturmark (engagerad, ibland ganska provokativ), Olof Buckard (just här intensivt bläddrande, annars på gränsen till bullrig, men icke desto mindre svårfångad i sin position), undertecknad (hej vad glad jag är fastän ensam som försvarare av en klassisk kristen tro), samt Lena Andersson (ber? Nej, så väl är det kanske inte. Men hon höll ganska låg profil utöver en del lite mer hätska utfall).
Vi har först ett inledningsanförande, därefter ganska fri debatt, därpå frågestund där flertalet frågor kom att riktas till mig, gissningsvis beroende på att flertalet åskådare stod på samma sida som Sturmark & Co. Men det var bara roligt. Och sen blev det en kanske lite oplanerad avslutning -där jag råkade få sista ordet genom att på fråga från Sturmark kunna sammanfatta bokens fem argument för Guds existens!
Det är alltid svårt att veta om man lyckas hitta en god debatton och klara argumentationen på ett bra sätt, speciellt eftersom det här var min första debatt av detta slag. Bloggläsarna får gärna ge ris eller ros, båda kan vara användbara inför eventuellt andra kommande debattillfällen.
söndag 21 mars 2010
Abortfrågan sprängstoff i Obamas sjukvårdsreform
Det är väl lämpligt - och ofta dessutom ofrånkomligt - att det blir en del blogginlägg kring människovärdet i teori och praktik nu omkring utgivandet av min nya skrift på temat (se nedan).
Jag ser att de båda USA:s politiska partier vässar sina knivar och sina argument inför omröstningen om Obamas sjukvårdsreform i represenanthuset inatt. Och den slutliga knäckfrågan tycks, precis som tidigare i diskussionen gälla abortfrågan. Kritikerna vill vara helt helt säkra på att inga skattepengar kommer att användas till aborter. I så fall går reformen igenom, i annat fall kan den fortsätta att förhalas eller stoppas. Ett sådant löfte har iochför sig utfärdats, eftersom det råder politisk konsensus i USA om att sådant aldrig ska kunna ske med offentliga medel, men de de mer försiktiga av kongressens generaler vill ha ännu tydligare skrivningar för att säkerställa att något sådant aldrig kommer att ske.
Oavsett hur frågan nu slutar kan vi iallafall konstatera att det politiska samtalsklimatet är radikalt annorlunda på andra sidan Atlanten än här hos oss. I vårt land är det inte bara så att skattepengar bekostar aborter. Detta system betraktas dessutom som så självklart att knappast någon kan uttrycka offentlig kritik mot detta utan brännmärkning. Och inte nog med det - samtliga partier i Sveriges riksdag har desutom ställt sig bakom beslutet att kvinnor från andra länder ska ges rätt att åka till Sverige och låta abortera sina ofödda barn.
Det är onekligen skillnad mellan länder.
Jag ser att de båda USA:s politiska partier vässar sina knivar och sina argument inför omröstningen om Obamas sjukvårdsreform i represenanthuset inatt. Och den slutliga knäckfrågan tycks, precis som tidigare i diskussionen gälla abortfrågan. Kritikerna vill vara helt helt säkra på att inga skattepengar kommer att användas till aborter. I så fall går reformen igenom, i annat fall kan den fortsätta att förhalas eller stoppas. Ett sådant löfte har iochför sig utfärdats, eftersom det råder politisk konsensus i USA om att sådant aldrig ska kunna ske med offentliga medel, men de de mer försiktiga av kongressens generaler vill ha ännu tydligare skrivningar för att säkerställa att något sådant aldrig kommer att ske.
Oavsett hur frågan nu slutar kan vi iallafall konstatera att det politiska samtalsklimatet är radikalt annorlunda på andra sidan Atlanten än här hos oss. I vårt land är det inte bara så att skattepengar bekostar aborter. Detta system betraktas dessutom som så självklart att knappast någon kan uttrycka offentlig kritik mot detta utan brännmärkning. Och inte nog med det - samtliga partier i Sveriges riksdag har desutom ställt sig bakom beslutet att kvinnor från andra länder ska ges rätt att åka till Sverige och låta abortera sina ofödda barn.
Det är onekligen skillnad mellan länder.
fredag 19 mars 2010
Vinnande titel: "Ecce Homo - Se människan!"
Så var det då offentligt! Den nya skriften kommer att heta Ecce Homo - se människan! Ett försvar för livet från början till slut Uttrycket Ecce Homo visar på vad frågan egentligen handlar om: att varje människa är värd att ses och skyddas i alla skeden av livet. Den kan dessutom vara ett bra sätt att återvinna ett uttryck som dessvärre blivit draget i smutsen och förlorat mycket av sin bibliska betydelse.
Vinnare av tävlingen blir alltså Pelle Poluha, som kommer att få det första signerade exet i brevlådan. Pelle är för övrigt själv djupt engagerad i människovärdesfrågor, studera gärna hans blogg här.
De bloggläsare som prenumererar på SEA:s nyhetsmejl har tidigare ikväll fått ett utdrag ur avsnittet om dödshjälp i sin brevlåda; kommentera gärna här nedan. Övriga får ge sig till tåls en smula, så kommer jag inom kort sedan att lägga ut ett smakprov på boksajten.
Texten är färdigskriven, men ännu inte layoutad och tryckt. Ecce Homo - Se människan! går dock redan idag att förhandsboka direkt hos SEA, alternativt på beställningssidan (som väl får byta namn till det tjusigare "webbshop" nu när jag har två titlar att erbjuda där). Ser fram emot en intressant vår!
Vinnare av tävlingen blir alltså Pelle Poluha, som kommer att få det första signerade exet i brevlådan. Pelle är för övrigt själv djupt engagerad i människovärdesfrågor, studera gärna hans blogg här.
De bloggläsare som prenumererar på SEA:s nyhetsmejl har tidigare ikväll fått ett utdrag ur avsnittet om dödshjälp i sin brevlåda; kommentera gärna här nedan. Övriga får ge sig till tåls en smula, så kommer jag inom kort sedan att lägga ut ett smakprov på boksajten.
Texten är färdigskriven, men ännu inte layoutad och tryckt. Ecce Homo - Se människan! går dock redan idag att förhandsboka direkt hos SEA, alternativt på beställningssidan (som väl får byta namn till det tjusigare "webbshop" nu när jag har två titlar att erbjuda där). Ser fram emot en intressant vår!
torsdag 18 mars 2010
Släpper titel inom kort
Då har vi tagit en redaktionell runda med det slutliga textutkastet till människovärdesskriften och landat i ett visst titelförslag. Tror mig kunna lova att släppa den tänkta titeln inom några få dagar.
Dödshjälp är ju ett absolut centralt tema i skriften, och ämnet har ju varit uppe mycket i debatten idag. Jag tar med emfas avstånd från avsiktligt dödande i sjukvården, men är samtidigt inte övertygad om att det aktuella fallet med den svårt sjuka kvinnan som ansöker hos Socialstyrelsen om möjligheten att sövas för att därefter få sin respirator avstängd är moraliskt självklart.
Det är juridiskt och moraliskt tillåtet att avbryta en livsuppehållande behandling när döden är omedelbart förestående och inga insatser kan påverka utgången. Man accepterar att döden inträder, men man eftersträvar den inte.Kanske överträds dessa principer inte i det här fallet. Men jag har inte tillgång till tillräcklig information om vare sig det aktuella fallet eller parallella fall för att kunna göra något säkert ställningstagande.
Dödshjälp är ju ett absolut centralt tema i skriften, och ämnet har ju varit uppe mycket i debatten idag. Jag tar med emfas avstånd från avsiktligt dödande i sjukvården, men är samtidigt inte övertygad om att det aktuella fallet med den svårt sjuka kvinnan som ansöker hos Socialstyrelsen om möjligheten att sövas för att därefter få sin respirator avstängd är moraliskt självklart.
Det är juridiskt och moraliskt tillåtet att avbryta en livsuppehållande behandling när döden är omedelbart förestående och inga insatser kan påverka utgången. Man accepterar att döden inträder, men man eftersträvar den inte.Kanske överträds dessa principer inte i det här fallet. Men jag har inte tillgång till tillräcklig information om vare sig det aktuella fallet eller parallella fall för att kunna göra något säkert ställningstagande.
onsdag 17 mars 2010
Stolt över att undervisa på en kristen skola
Debatten om konfessionella skolor går vidare. Tomas Österberg skriver en - som brukligt - klok kommentar i Dagen. För mig som arbetar på en kristen skola som Kungsgymnasiet ter sig sekularisternas kritik generellt som djupt osaklig.
På vår skola är det självklart att varje elev får uttrycka sin mening och att vi visar respekt för varandra, även när våra åsikter i vissa frågor inte stämmer överens. Vi för också fortlöpande en levande diskussion kring var olika gränser bör dras. Som Österberg mycket riktigt noterar, ligger vi på kristna skolor ofta långt bättre till i detta arbete än på de flesta kommunala skolor. Vi är många som kan vittna om hur gudsförnekande lärare öppet gjort narr av kristna elever eller uttryckt en hånfullhet gentemot en kristen inställning i olika frågor.
Österberg hänvisar också till DN:s reportage i helgen som visar hur icke-kristna familjer väljer kristna skolor på grund av att de söker en skola med harmoni goda värderingar. Detta är något vi ser även på Kungsgymnasiet, där uppskattningsvis hälften av eleverna kommer från icke-kristna hem. Vi är inte en segregerande skola, utan en skola som vill knyta starkare band mellan människor. Vi är en kristen skola, och det innebär att vi är en skola för alla.
Det är hög tid att sekularisterna inser och börjar lägga sitt krut på att motarbeta de verkligt svåra problemen i vårt samhälle, istället för att attackera oss skolor som vill lägga en extra stor vikt vid läroplanens kristna värden som människolivets okränkbarhet, alla människors lika värde, omsorg om svaga och utsatta och så vidare. Om vi kunde stiga upp ur skyttegravarna och istället fatta varandras händer i detta arbete vore mycket vunnet.
På vår skola är det självklart att varje elev får uttrycka sin mening och att vi visar respekt för varandra, även när våra åsikter i vissa frågor inte stämmer överens. Vi för också fortlöpande en levande diskussion kring var olika gränser bör dras. Som Österberg mycket riktigt noterar, ligger vi på kristna skolor ofta långt bättre till i detta arbete än på de flesta kommunala skolor. Vi är många som kan vittna om hur gudsförnekande lärare öppet gjort narr av kristna elever eller uttryckt en hånfullhet gentemot en kristen inställning i olika frågor.
Österberg hänvisar också till DN:s reportage i helgen som visar hur icke-kristna familjer väljer kristna skolor på grund av att de söker en skola med harmoni goda värderingar. Detta är något vi ser även på Kungsgymnasiet, där uppskattningsvis hälften av eleverna kommer från icke-kristna hem. Vi är inte en segregerande skola, utan en skola som vill knyta starkare band mellan människor. Vi är en kristen skola, och det innebär att vi är en skola för alla.
Det är hög tid att sekularisterna inser och börjar lägga sitt krut på att motarbeta de verkligt svåra problemen i vårt samhälle, istället för att attackera oss skolor som vill lägga en extra stor vikt vid läroplanens kristna värden som människolivets okränkbarhet, alla människors lika värde, omsorg om svaga och utsatta och så vidare. Om vi kunde stiga upp ur skyttegravarna och istället fatta varandras händer i detta arbete vore mycket vunnet.
tisdag 16 mars 2010
Tävling - vad ska min nya skrift heta?
Jag sitter här och arbetar med slutredigeringen av min kommande skrift om människovärdet. Jag har fått flera kloka kommentarer från olika håll, och inväntar nu på förmiddagen de sista från en läkare med specialistkompetens på området innan vi spikar texten inför formgivning, då man brukar behöva justera ytterligare.
Innehållet blir som följer: Först kommer en bakgrund om olika världsbilders människosyn och hur den har försvarats och - alltför ofta - raserats under historien. Därpå gör jag i tur och ordning en genomgång av följande områden: stamcellsforskning och kloning, fosterdiagnostik, aborter, samt dödshjälp. På dessa områden vill jag avslöja den djupt omänskliga inställning som den naturalistiska människosynen leder till, samt peka på centrala punkter som i stort sett alltid marginaliseras i den offentliga debatten. Istället vill jag föra en sund argumentation om varför en traditionellt kristen inställning är den enda filosofiskt hållbara, men även den enda som är möjlig att leva med om vi vill bygga ett långsiktigt civiliserat rättssamhälle som leds av en livets kultur, inte dödens.
Men titeln då? Här har jag inget riktigt slagkraftigt förslag. Har funderat på "Människa, vad är du värd?", "Vad är då en människa?", men är inte helt nöjd. Därför skulle jag vilja ta hjälp av er bloggläsare, nu när jag presenterat upplägget härovan. Den som kan komma på en riktigt bra titel som vi sedan väljer vinner det första signerade exemplaret; skickas så fort den kommit från trycket.
Jag är idel öra - vad säger ni?
Innehållet blir som följer: Först kommer en bakgrund om olika världsbilders människosyn och hur den har försvarats och - alltför ofta - raserats under historien. Därpå gör jag i tur och ordning en genomgång av följande områden: stamcellsforskning och kloning, fosterdiagnostik, aborter, samt dödshjälp. På dessa områden vill jag avslöja den djupt omänskliga inställning som den naturalistiska människosynen leder till, samt peka på centrala punkter som i stort sett alltid marginaliseras i den offentliga debatten. Istället vill jag föra en sund argumentation om varför en traditionellt kristen inställning är den enda filosofiskt hållbara, men även den enda som är möjlig att leva med om vi vill bygga ett långsiktigt civiliserat rättssamhälle som leds av en livets kultur, inte dödens.
Men titeln då? Här har jag inget riktigt slagkraftigt förslag. Har funderat på "Människa, vad är du värd?", "Vad är då en människa?", men är inte helt nöjd. Därför skulle jag vilja ta hjälp av er bloggläsare, nu när jag presenterat upplägget härovan. Den som kan komma på en riktigt bra titel som vi sedan väljer vinner det första signerade exemplaret; skickas så fort den kommit från trycket.
Jag är idel öra - vad säger ni?
måndag 15 mars 2010
Utlyser tävling på bloggen imorgon
Imorgon tisdag tänkte jag utlysa en liten pristävling här på bloggen med anledning av den skrift om människovärdet som jag just håller på att lägga sista handen vid. Men jag behöver åtminstone ett handfast råd på vägen. Återkom imorgon för närmare info!
söndag 14 mars 2010
Mitt i fastan
Såhär ganska mitt i fastan börjar tankarna allt mer vändas bort från det i sig så nyttiga reflekterandet och fram emot Jesu väg till Jerusalem, till korset, graven och uppståndelsen.
Årets fastetid har åtminstone för mig tagit sig en lite annorlunda utformning än tidigare år. Dels för att fastetiden och påsken på något sätt blir alltmer levande och dyrbart för varje år. Kanske kommer det naturligt med stigande ålder, kanske av en stigande insikt i livets ibland bittra läxor.
Jag har tidigare haft väldigt svårt att hitta konkreta sätt att hålla fastan, dels eftersom det inte ligger givet i den frikyrkliga kultur som jag står i, dels eftersom jag helt enkelt inte har någon vidare karaktär att skryta med. I år har dock ett passande sätt infunnit sig. Det är styvt ett år sedan jag gick med i Facebook, redan då med stor tvekan inför vad det gör med användaren.
I år kändes det som ett naturligt beslut att stiga av detta sociala sammelsurium - mycket gott, men också mycket rent pladder - under fasteperioden. Och oj vad skönt det har varit. Nu skriver jag inte detta för att lite högfärdigt se ner på det vardagliga småpratet. det har absolut sin plats, både i det verkliga livet och på nätet. Men det finns något i systemet som tycks mana fram en "titta-vad-jag-är-lyckad-jargong" och som triggar det bekräftelsebehov som ligger nedbäddat i oss alla.
Just den biten känns väldigt skönt att vara utan i några veckor. Och sedan är det förstås så att Facebook ytterligare utökar den mängd information som är möjlig att ta in varje dag. Varje gång som jag (eller andra) loggar in och slöläser igenom andras olika upptåg så tar det en viss portion av såväl tankemöda som tid. Tid som kunde använts till annat: andakt, bön, eller helt enkelt en liten stunds själslig vila. Nu önskar jag för egen del att fastetiden kan användas till något mer än bara själslig vila. Men om det bara vore det vi kunde vinna genom att skära ner en smula på det sociala nätverkandet, så vore bara det ändå en del värt.
Årets fastetid har åtminstone för mig tagit sig en lite annorlunda utformning än tidigare år. Dels för att fastetiden och påsken på något sätt blir alltmer levande och dyrbart för varje år. Kanske kommer det naturligt med stigande ålder, kanske av en stigande insikt i livets ibland bittra läxor.
Jag har tidigare haft väldigt svårt att hitta konkreta sätt att hålla fastan, dels eftersom det inte ligger givet i den frikyrkliga kultur som jag står i, dels eftersom jag helt enkelt inte har någon vidare karaktär att skryta med. I år har dock ett passande sätt infunnit sig. Det är styvt ett år sedan jag gick med i Facebook, redan då med stor tvekan inför vad det gör med användaren.
I år kändes det som ett naturligt beslut att stiga av detta sociala sammelsurium - mycket gott, men också mycket rent pladder - under fasteperioden. Och oj vad skönt det har varit. Nu skriver jag inte detta för att lite högfärdigt se ner på det vardagliga småpratet. det har absolut sin plats, både i det verkliga livet och på nätet. Men det finns något i systemet som tycks mana fram en "titta-vad-jag-är-lyckad-jargong" och som triggar det bekräftelsebehov som ligger nedbäddat i oss alla.
Just den biten känns väldigt skönt att vara utan i några veckor. Och sedan är det förstås så att Facebook ytterligare utökar den mängd information som är möjlig att ta in varje dag. Varje gång som jag (eller andra) loggar in och slöläser igenom andras olika upptåg så tar det en viss portion av såväl tankemöda som tid. Tid som kunde använts till annat: andakt, bön, eller helt enkelt en liten stunds själslig vila. Nu önskar jag för egen del att fastetiden kan användas till något mer än bara själslig vila. Men om det bara vore det vi kunde vinna genom att skära ner en smula på det sociala nätverkandet, så vore bara det ändå en del värt.
fredag 12 mars 2010
Märkliga reaktioner på folkmordsbeslut
Riksdagen beslöt alltså igår att köra över regeringen och slå fast att det sönderfallande Osmanska riket under första världskriget begick folkmord mot i första hand kristna armenier.
Jag är för dåligt inläst i den politiska processen i detta fall, och man kan alltid diskutera huruvida det är rimligt att politiker avgör sådana här frågor i demokratiskt valda parlament. Jag är alltså inte redo att säkert säga att regeringens ståndpunkt att vänta var bättre eller sämre än oppositionen och de fyras gäng. Dagens Thomas Österberg menar att beslutet är riktigt, och jag lutar åt att hålla med.
Jag tycker i vilket fall som helst att reaktionerna på riksdagsbeslutet är synnerligen märkliga. Turkiet är upprörda och kallar genast hem sin ambassadör. Svenska tyckare tar också fasta på vilka problem som nu kan uppstå i de diplomatiska förbindelserna och kritiska röster hörs i körer som tycks nästan dirigerade i sitt unisona budskap.
Men finns det inte anledning att se saken från motsatt håll? För det är ju först när man erkänner att ett brott har begåtts som vägen till försoning kan påbörjas. Att - som Turkiet - kriminalisera påståenden om att ett folkmord har ägt rum leder självfallet bara till tunnelseende och en fortsatt isolering folkgrupper emellan. Att stänga dörren till en allsidig granskning av den egna historien leder till självrättfärdighet och historielöshet.
Att - i likhet med flera andra länder - göra ett uttalande där man slår fast att ett annat land begått folkmord kan säkert i det korta perspektivet leda till försämrade relationer till landet ifråga. Men hur skulle det fungera om vi ställde alla sådana ställningstaganden i relation till eventuellt försämrade relationer till den skyldiga parten? Kan vi tänka oss ett andra världskrig som inte följdes av en Nürnbergrättegång? Ett post-apartheidskt Sydafrika utan sanningskommission? Eller ett jugoslaviskt inbördeskrig utan Haagtribunal?
Nej, vi behöver tydliga moraliska ställningstaganden i vår värld. Oavsett om de slås fast av parlament, domstolar eller någon annan. Men vi behöver skilja ont från gott. Och då är det inte rädsla för brottsligens eventuella reaktion som bör styra oss. Utan snarare en varm omsorg om offren.
Jag är för dåligt inläst i den politiska processen i detta fall, och man kan alltid diskutera huruvida det är rimligt att politiker avgör sådana här frågor i demokratiskt valda parlament. Jag är alltså inte redo att säkert säga att regeringens ståndpunkt att vänta var bättre eller sämre än oppositionen och de fyras gäng. Dagens Thomas Österberg menar att beslutet är riktigt, och jag lutar åt att hålla med.
Jag tycker i vilket fall som helst att reaktionerna på riksdagsbeslutet är synnerligen märkliga. Turkiet är upprörda och kallar genast hem sin ambassadör. Svenska tyckare tar också fasta på vilka problem som nu kan uppstå i de diplomatiska förbindelserna och kritiska röster hörs i körer som tycks nästan dirigerade i sitt unisona budskap.
Men finns det inte anledning att se saken från motsatt håll? För det är ju först när man erkänner att ett brott har begåtts som vägen till försoning kan påbörjas. Att - som Turkiet - kriminalisera påståenden om att ett folkmord har ägt rum leder självfallet bara till tunnelseende och en fortsatt isolering folkgrupper emellan. Att stänga dörren till en allsidig granskning av den egna historien leder till självrättfärdighet och historielöshet.
Att - i likhet med flera andra länder - göra ett uttalande där man slår fast att ett annat land begått folkmord kan säkert i det korta perspektivet leda till försämrade relationer till landet ifråga. Men hur skulle det fungera om vi ställde alla sådana ställningstaganden i relation till eventuellt försämrade relationer till den skyldiga parten? Kan vi tänka oss ett andra världskrig som inte följdes av en Nürnbergrättegång? Ett post-apartheidskt Sydafrika utan sanningskommission? Eller ett jugoslaviskt inbördeskrig utan Haagtribunal?
Nej, vi behöver tydliga moraliska ställningstaganden i vår värld. Oavsett om de slås fast av parlament, domstolar eller någon annan. Men vi behöver skilja ont från gott. Och då är det inte rädsla för brottsligens eventuella reaktion som bör styra oss. Utan snarare en varm omsorg om offren.
torsdag 11 mars 2010
Kent bjöd på ömsom vin, ömsom vatten
Njae, måste säga att gårdagens konsert med Kent i Linköping inte gjorde ett lika starkt intryck som deras tidigare, framförallt tältkonserterna efter Du & jag döden där hela det samlade konstnärliga uttrycket förmedlade ett budskap som inte upphörde ens när "lamporna tänds och publiken går ut". Skrev en artikel i NOD om det starka existentiella budskapet under den turnén. Har inte rätt att lägga ut texten på nätet, men beställ gärna nr 3:2005 från redaktionen eller lägg ett mejl till mig så kan jag nog hitta ett ex att skicka för en tjuga.
För att vara sjunde konserten under pågående turné var det för många slarvmissar, framför allt när det förinspelade introt till ordinarie avslutningsnumret Dom andra inte gick att få igång över huvud taget. Och precis som tidigare under turnén uteblev det givna slutnumret Det finns inga ord. Men några riktigt starka moment fanns förstås som vanligt. Avslutar denna post med två citat från Sjukhus respektive Socker.
"Jag vaknar i en sal, på ett skuggigt sjukhus står en kvinna
vid min säng som blekt sina tänder en grad för hårt
Hon smeker min kind varligt med en hand konstgjord som dockors
Rynkfri, ringlös, målad, tung och febervarm
Och min hud är vitt porslin, små ilskna utslag är en släng av allergi
främst mot min samtid och min tro
Jag skriver ditt namn tveksamt på ett vykort, liksom testar
Vem du var, det har jag glömt för längesen"
"Spelar det längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
Var att synas att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld
Att synas utan att verka
Ser enkelt ut på håll
Men jag lever på impuls nu
Via fjärrkontroll
Men jag sa alltid nej
Men ingen, ingen, ingen, ingen hör…"
Starka samtidsskildringar. Stor poesi.
För att vara sjunde konserten under pågående turné var det för många slarvmissar, framför allt när det förinspelade introt till ordinarie avslutningsnumret Dom andra inte gick att få igång över huvud taget. Och precis som tidigare under turnén uteblev det givna slutnumret Det finns inga ord. Men några riktigt starka moment fanns förstås som vanligt. Avslutar denna post med två citat från Sjukhus respektive Socker.
"Jag vaknar i en sal, på ett skuggigt sjukhus står en kvinna
vid min säng som blekt sina tänder en grad för hårt
Hon smeker min kind varligt med en hand konstgjord som dockors
Rynkfri, ringlös, målad, tung och febervarm
Och min hud är vitt porslin, små ilskna utslag är en släng av allergi
främst mot min samtid och min tro
Jag skriver ditt namn tveksamt på ett vykort, liksom testar
Vem du var, det har jag glömt för längesen"
"Spelar det längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
Var att synas att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld
Att synas utan att verka
Ser enkelt ut på håll
Men jag lever på impuls nu
Via fjärrkontroll
Men jag sa alltid nej
Men ingen, ingen, ingen, ingen hör…"
Starka samtidsskildringar. Stor poesi.
tisdag 9 mars 2010
Sorgligt hånfull Gardell
Jag undvek att kommentera Jonas Gardells nya teveserie förra veckan, det fanns så många andra som gjorde det med den äran.
Det andra programmet ikväll såg jag inte varje sekund av, hade andra saker att ordna med samtidigt, men slås ändå av några saker. Framför allt blir jag nedstämd över att se hur Gardell på ett ofta förbluffande ytligt sätt förvränger och därefter avfärdar klassiska kristna eller bibliska grundtankar som i årtusenden utsatts för en ständigt levande diskussion bland teologer och filosofer. Gardell å sin sida har alla svar klara för sig. Och av det vi sett hittills tycker han att de allra flesta bibliska trosläror är antingen a) ondskefulla eller b) löjeväckande. Det retoriska greppet är välkänt, men självfallet ändå lika trist.
Mest ledsen ikväll blev jag över hur Gardell använde en grupp äldre som satt och sjöng den vackra kvällspsalmen "Bred dina vida vingar". Jag är inte klar över bakgrunden, men förmodar att det var en grupp äldre kristna som han ville visa upp. Om det var de eller han själv (gissningsvis det senare) som föreslog att de skunna sjunga just den sången är inte så viktigt i sammanhanget. Det är däremot hur han använder dem.
När de börjar på andra versen, som även den är vacker: "Förlåt mig alla synder, mig rena i ditt blod." panorerar kameran ut till Gardell själv, som med sången som kuliss börjar beskriva hur bisarrt han tycker budskapet är, och sedan tar ett annat inslag om den obehagliga syndaförlåtelsen över. Det trista består i att de - som jag gissar - varma kristna som sjunger en sång som troligen betyder mycket för dem, inte blir människor vars egen tro och tankar räknas. De reduceras till en pikant men något löjeväckande bakgrundskör åt hedersdoktorns förkunnelse om hur illa han tycker om sångens budskap. Jag blir ledsen, inte främst över att Gardell förvanskar sångens budskap, utan att han tar sig rätten att fördumma och degradera andra människor när det passar hans egna syften.
Gardells söndagsskola blir ytlig, den blir opersonlig, och den blir - tyvärr - allför ofta rentav hånfull.
Imorgon: konsert med Kent i Linköping. Ser fram emot en minnesvärd kväll, både på det musikaliska och det existentiella planet.
Det andra programmet ikväll såg jag inte varje sekund av, hade andra saker att ordna med samtidigt, men slås ändå av några saker. Framför allt blir jag nedstämd över att se hur Gardell på ett ofta förbluffande ytligt sätt förvränger och därefter avfärdar klassiska kristna eller bibliska grundtankar som i årtusenden utsatts för en ständigt levande diskussion bland teologer och filosofer. Gardell å sin sida har alla svar klara för sig. Och av det vi sett hittills tycker han att de allra flesta bibliska trosläror är antingen a) ondskefulla eller b) löjeväckande. Det retoriska greppet är välkänt, men självfallet ändå lika trist.
Mest ledsen ikväll blev jag över hur Gardell använde en grupp äldre som satt och sjöng den vackra kvällspsalmen "Bred dina vida vingar". Jag är inte klar över bakgrunden, men förmodar att det var en grupp äldre kristna som han ville visa upp. Om det var de eller han själv (gissningsvis det senare) som föreslog att de skunna sjunga just den sången är inte så viktigt i sammanhanget. Det är däremot hur han använder dem.
När de börjar på andra versen, som även den är vacker: "Förlåt mig alla synder, mig rena i ditt blod." panorerar kameran ut till Gardell själv, som med sången som kuliss börjar beskriva hur bisarrt han tycker budskapet är, och sedan tar ett annat inslag om den obehagliga syndaförlåtelsen över. Det trista består i att de - som jag gissar - varma kristna som sjunger en sång som troligen betyder mycket för dem, inte blir människor vars egen tro och tankar räknas. De reduceras till en pikant men något löjeväckande bakgrundskör åt hedersdoktorns förkunnelse om hur illa han tycker om sångens budskap. Jag blir ledsen, inte främst över att Gardell förvanskar sångens budskap, utan att han tar sig rätten att fördumma och degradera andra människor när det passar hans egna syften.
Gardells söndagsskola blir ytlig, den blir opersonlig, och den blir - tyvärr - allför ofta rentav hånfull.
Imorgon: konsert med Kent i Linköping. Ser fram emot en minnesvärd kväll, både på det musikaliska och det existentiella planet.
måndag 8 mars 2010
Surrealistisk sex-chatt idag
Nä, nu har det gått alldeles överstyr här. Om inte ens jag kan hålla mig ifrån snärtiga kvällspressrubriker, vart är vi då på väg? Men jag måste bara berätta om mitt livs hittills konstigaste sms-konversation idag.
Kom hem glad i hågen över att kunna fira och glädja oss åt minste pojken som fyller fem år idag. Och mitt under tårtan plingar det till ett synnerligen ovanligt meddelande i telefonen. Till min stora förvåning var det en öppen sexuell invit från en person som skrev under med ett manligt förnamn. Och jag kan väl säga att det kanske inte är något som händer varje dag. Eller ens varannan. Såg mig nödgad att ge något slags respons och kan inte undhålla bloggläsarna den smått surrealistiska fortsatta konversationen:
Svar: Intressant - men något oväntat meddelande. Fel nummer?
(någon minuts paus) PLING
Henke?
Svar: Per. Hej svejs!
(mycket kort paus) PLING
Skojar du?
Svar: Föreslår att du kollar mitt nummer och googlar lite. Skoj det här!
(någon minuts paus) PLING
Har jag gjort bort mig?
Svar: Nä, jag vet ju inte vem du är. Än. [Åkej, jag erkänner. Kunde inte låta bli att trissa felskickaren lite. Har dock ingen intention att leta upp identiteten]
(kort paus] PLING
Fy vad pinsamt. Ibland blir man bara [också en återknytning till den sexuella inviten]. Nn, 25
Jag kan inte låta bli att tycka att det här var rätt kul mitt i den pinsamma situationen. Tänkte faktiskt ta med det här exemplet på filosofikursen nästa lektion när vi ska prata sexualetik. Har gett eleverna i läxa att fundera över frågan om alla former av sex är moraliskt acceptabla.
Om vi nu också ska se lite mer seriöst på det hela blir det förstås också en mycket praktisk illustration av hur snedriktad och förringad en människas sexualitet kan bli när den reduceras till ytliga möten via sms. Och då blir det skojiga plötsligt ganska sorgligt. Att felskickaren var just en man som uppenbarligen sökte kontakt med en annan man är egentligen av sekundär betydelse. Människan, vår sexualitet och hela vår person måste få vara något mer än bara korta, intensiva möten med en annan. Vi är långt större än så. Vi är värda mycket mer än så.
Kom hem glad i hågen över att kunna fira och glädja oss åt minste pojken som fyller fem år idag. Och mitt under tårtan plingar det till ett synnerligen ovanligt meddelande i telefonen. Till min stora förvåning var det en öppen sexuell invit från en person som skrev under med ett manligt förnamn. Och jag kan väl säga att det kanske inte är något som händer varje dag. Eller ens varannan. Såg mig nödgad att ge något slags respons och kan inte undhålla bloggläsarna den smått surrealistiska fortsatta konversationen:
Svar: Intressant - men något oväntat meddelande. Fel nummer?
(någon minuts paus) PLING
Henke?
Svar: Per. Hej svejs!
(mycket kort paus) PLING
Skojar du?
Svar: Föreslår att du kollar mitt nummer och googlar lite. Skoj det här!
(någon minuts paus) PLING
Har jag gjort bort mig?
Svar: Nä, jag vet ju inte vem du är. Än. [Åkej, jag erkänner. Kunde inte låta bli att trissa felskickaren lite. Har dock ingen intention att leta upp identiteten]
(kort paus] PLING
Fy vad pinsamt. Ibland blir man bara [också en återknytning till den sexuella inviten]. Nn, 25
Jag kan inte låta bli att tycka att det här var rätt kul mitt i den pinsamma situationen. Tänkte faktiskt ta med det här exemplet på filosofikursen nästa lektion när vi ska prata sexualetik. Har gett eleverna i läxa att fundera över frågan om alla former av sex är moraliskt acceptabla.
Om vi nu också ska se lite mer seriöst på det hela blir det förstås också en mycket praktisk illustration av hur snedriktad och förringad en människas sexualitet kan bli när den reduceras till ytliga möten via sms. Och då blir det skojiga plötsligt ganska sorgligt. Att felskickaren var just en man som uppenbarligen sökte kontakt med en annan man är egentligen av sekundär betydelse. Människan, vår sexualitet och hela vår person måste få vara något mer än bara korta, intensiva möten med en annan. Vi är långt större än så. Vi är värda mycket mer än så.
söndag 7 mars 2010
Kanske en ungdomsversion av Vem tänder stjärnorna?
Jag blev uppringd av en kristen tjej i åttonde klass som varit och hört mig tala på en samling nyligen. Hon hade ett brinnande hjärta och ett angeläget ärende, att försöka hitta ett bra sätt att förmedla den kristna tron till sina klasskompisar.
Jag försökte ge henne några goda råd på traven, framför allt om vikten av att våga dela det personliga vittnesbördet, som ofta räcker minst lika långt som belästa argument. Sen kom då frågan vad man skulle satsa på om man vill dela ut något bra material till skolkamraterna att läsa. Kanske min bok, föreslog hon. Och visst blir jag glad om någon köper ett gäng böcker och delar ut, men den genomsnittlige åttondeklassaren behöver något lite mer lättillgängligt. Jag hänvisade henne vidare till de kristna skol- och studentorganisationerna Credo eller Ny Generation som bör ha både bra material och fler goda råd på vägen till både henne och andra som är ute i lika goda ärenden.
Samtalet väckte ändå tanken på att ta upp en tråd som jag diskuterade lite löst med studentorganisationerna ifjol, men som av olika anledningar blivit liggande. Kanske är det läge att försöka göra ett enklare och kortfattat ge-bort-häfte utifrån "Vem tänder stjärnorna?" just för exempelvis sådana här syften.
Har bloggläsarna några kloka synpunker kring detta som jag kan ta med mig i vidare samtal, alternativt några goda idéer om hur en sådan skrift skulle kunna utformas?
Jag försökte ge henne några goda råd på traven, framför allt om vikten av att våga dela det personliga vittnesbördet, som ofta räcker minst lika långt som belästa argument. Sen kom då frågan vad man skulle satsa på om man vill dela ut något bra material till skolkamraterna att läsa. Kanske min bok, föreslog hon. Och visst blir jag glad om någon köper ett gäng böcker och delar ut, men den genomsnittlige åttondeklassaren behöver något lite mer lättillgängligt. Jag hänvisade henne vidare till de kristna skol- och studentorganisationerna Credo eller Ny Generation som bör ha både bra material och fler goda råd på vägen till både henne och andra som är ute i lika goda ärenden.
Samtalet väckte ändå tanken på att ta upp en tråd som jag diskuterade lite löst med studentorganisationerna ifjol, men som av olika anledningar blivit liggande. Kanske är det läge att försöka göra ett enklare och kortfattat ge-bort-häfte utifrån "Vem tänder stjärnorna?" just för exempelvis sådana här syften.
Har bloggläsarna några kloka synpunker kring detta som jag kan ta med mig i vidare samtal, alternativt några goda idéer om hur en sådan skrift skulle kunna utformas?
fredag 5 mars 2010
Föll på målsnöret
Eller på eget grepp, kanske man ska säga. För visst skulle jag ha vågat chansa på att Zlatan faktiskt fått fyra guldbollar, som jag anade men inte vågade dra till med, och visst skulle jag ha kommit på begreppet kvot trots kort betänketid. Och framförallt skulle jag inte ha dribblat bort Hallands åar eller gått på slamkryparen med världens lägst belägna SÖTvattensjö. Så jag har helt mig själv att skylla.
Men man får väl ändå vara nöjd med att bli delad tvåa bland 48 tävlande. Och det var henne väl unt, Karin som vann.
Men om man ramlar på målsnöret i ett lopp så börjar snart ett annat. Nu ska jag snart upp igen och trösta lillflickan som har feber för tredje natten i rad. Det blir färre tittare i det loppet. Och väsentligt jobbigare. Men mer närhet, och nog faktiskt också mer angeläget. Godnatt!
Men man får väl ändå vara nöjd med att bli delad tvåa bland 48 tävlande. Och det var henne väl unt, Karin som vann.
Men om man ramlar på målsnöret i ett lopp så börjar snart ett annat. Nu ska jag snart upp igen och trösta lillflickan som har feber för tredje natten i rad. Det blir färre tittare i det loppet. Och väsentligt jobbigare. Men mer närhet, och nog faktiskt också mer angeläget. Godnatt!
torsdag 4 mars 2010
Vad betyder teve?
Jag var inne och kollade besöksstatistiken på boksajten imorse för att se om det hade någon betydelse att jag nämnde bokens namn i en bisats i teverutan. Och jodå, iförrgår och igår var det runt 80 besökare på sidan, istället för runt 25 som det ligger på normalt.
Så visst, att synas en stund i teve, om än så flyktigt betyder lite grann. Men, som jag svarade tidigare i morse i en enkät om kristna bloggar: Det är viktigt att ständigt ställa sig frågan varför man bloggar, eller varför vi gör det eller det. Är det för att söka uppmärksamhet, eller för att dela med sig av budskapet om Jesus? Dragningen till det förra ligger hela tiden och lurar på oss alla. Men det är det andra som jag hoppas är vårt djupaste syfte.
Då får vi vänta in fredagens final och se hur det går där. Kanske får jag snudda lite vid de stora frågorna igen, man vet aldrig! :-)
Så visst, att synas en stund i teve, om än så flyktigt betyder lite grann. Men, som jag svarade tidigare i morse i en enkät om kristna bloggar: Det är viktigt att ständigt ställa sig frågan varför man bloggar, eller varför vi gör det eller det. Är det för att söka uppmärksamhet, eller för att dela med sig av budskapet om Jesus? Dragningen till det förra ligger hela tiden och lurar på oss alla. Men det är det andra som jag hoppas är vårt djupaste syfte.
Då får vi vänta in fredagens final och se hur det går där. Kanske får jag snudda lite vid de stora frågorna igen, man vet aldrig! :-)
tisdag 2 mars 2010
Ja, det gick ju bra i teve!
Men jag är förstås lite småsur för att jag inte kom på att Libyen och Eritrea var italienska kolonier. Annars klarade jag väl de frågor jag borde tror jag. Inte pjåkigt att klara whiskeyfrågan måste jag säga. Hade ingen som helst aning om detta för ett år sedan, men jag har skrivit en kortisartikel om Visingsös ekskogar som används till de fat som den lagras på. Så man lär sig lite här och lite där! Den som missade programmet kan titta på det i efterhand här.
Roligt också att kunna ge en kortkort inblick i frågor som är större än de som brukar finnas i en frågesport. Noterbart var förstås hur programledare Rickard, som så många andra, får något lite stirrigt i tonen när någon i det offentliga rummet tar upp Gud på fullaste allvar. Tydligt att vi behöver ha mer sånt.
Kvällen därefter har varit synnerligen fashionabel och fylld av stjärnstatus. Jag har diskat, tagit hand om och lagt en febersjuk pojk, matat och sövt lillflickan samt lyckats luska reda på vad som hänt med mellanpojkens jacka som något annat barn råkat få med sig i församlingshemmet i eftermiddags. Därefter läst och svarat på mejl från en engagerad Vem tänder stjärnorna-läsare samt tittat på en heretiker på teve. Minst inspirerande under kvällen var utan tvekan det sistnämnda. Banalt och provokativt - ja. Moget och fördjupande - nej.
Nej, för egen del ger det knappast någon speciell stjärnglans åt livet att figurera i tevemediet. När jag deltog i Postkodmiljonären för några år sedan hade jag över en miljon tittare som såg bara på mig i drygt en halvtimme, uppdelat på två kvällar. Men några veckor senare var det knappast någon utöver de närmast sörjande som ihåg det. Snabbt in, snabbt ut ur folks medvetenade, det är det som gäller i nutidens medielandskap.
Men man förstår vilken press de måste lägga på sig själva, de människor som en gång kommit in i det riktigt glansiga strålkastarljuset och får en sådan kick av detta att de kan göra nästan vad som helst för att förbli i det ljuset. Bättre då att försöka följa Jesu ord: Förbli i mig, så förblir jag i er. Det är värt mer än alla strålkastare i världen.
måndag 1 mars 2010
Rädda människan!
Det är mycket om människovärde just nu. Jag håller på att lägga sista handen vid första utkast till skriften om människovärde som kommer senare i vår. Det känns väldigt spännande, återkommer när vi har kommit några steg längre i processen.
Men frågan dyker fortsatt upp i debatten, ibland med de mest bisarra vinklingar. Läser i Aftonbladet idag att en krönikör ser det som en av de mest egoistiska handlingar man kan göra att skaffa barn. Och att det då är mindre egoistiskt att "avstå" från detta barn. Det vill säga: att döda det.
Ett sådant resonemang är så skruvat, så totalt förvridet att man inte vet om man ska skratta eller gråta när man hör det. Hur är det möjligt att uttrycka sig så i Sveriges största kvällstidning utan att någon sätter stopp? Att rädda en annan människas liv är moraliskt gott. Att avsiktligt döda det är något absolut moraliskt ont. Inte tvärtom. Så självklart.Men ändå tydligen så kontroversiellt.
Vi hade en liknande fråga uppe på filosofikursen i skolan idag. En elev berättade om ett syskon som föddes med en svår sjukdom, led mycket och dog i unga år. På min retoriska fråga om det hade varit bättre att det här syskonet aldrig hade fått födas skakade hon mycket bestämt på huvudet. Nej, kärleken gjorde att familjen kunde älska och vårda det sjuka syskonet trots den svåra sjukdomen. Kanske väckte sjukdomen dessutom en extra dimension av kärlek som annars inte hade funnits där på samma sätt.
Tankeväckande. Mycket tankeväckande. När livet blir på allvar märks det hur ihåliga nyttoetikernas argument är. Där finns ingen kärlek, bara kalkylerande. Men kärleken finns. Och den övervinner mycket.
Men frågan dyker fortsatt upp i debatten, ibland med de mest bisarra vinklingar. Läser i Aftonbladet idag att en krönikör ser det som en av de mest egoistiska handlingar man kan göra att skaffa barn. Och att det då är mindre egoistiskt att "avstå" från detta barn. Det vill säga: att döda det.
Ett sådant resonemang är så skruvat, så totalt förvridet att man inte vet om man ska skratta eller gråta när man hör det. Hur är det möjligt att uttrycka sig så i Sveriges största kvällstidning utan att någon sätter stopp? Att rädda en annan människas liv är moraliskt gott. Att avsiktligt döda det är något absolut moraliskt ont. Inte tvärtom. Så självklart.Men ändå tydligen så kontroversiellt.
Vi hade en liknande fråga uppe på filosofikursen i skolan idag. En elev berättade om ett syskon som föddes med en svår sjukdom, led mycket och dog i unga år. På min retoriska fråga om det hade varit bättre att det här syskonet aldrig hade fått födas skakade hon mycket bestämt på huvudet. Nej, kärleken gjorde att familjen kunde älska och vårda det sjuka syskonet trots den svåra sjukdomen. Kanske väckte sjukdomen dessutom en extra dimension av kärlek som annars inte hade funnits där på samma sätt.
Tankeväckande. Mycket tankeväckande. När livet blir på allvar märks det hur ihåliga nyttoetikernas argument är. Där finns ingen kärlek, bara kalkylerande. Men kärleken finns. Och den övervinner mycket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)